Krönika: Klockan har slagit midnatt och friidrotts-VM är över. I mitt hjärta kanske för gott.


Klockan har slagit midnatt och friidrotts-VM är över.
..

… men i år kan jag inte riktigt känna den där tomhetskänslan eller saknaden som annars brukar infinna sig när den avslutande söndagen kommit till ända. När de gigantiska krigarna slutligen har sprungit herrarnas stafett på 4 x 100 meter. Jag inser att jag inte varit lika engagerad som många av de andra åren. Det har legat en känsla av tveksamhet i min glädje över många av de prestationer som åstadkommits i år. Många gånger har jag kommit på mig själv med att tänka ” -Undra om han är dopad. Eller hon?”. Visst har dessa tankar förekommit förut om åren. Doping är ju inget nytt. Men på något sätt så känns det här året som året då min genuina glädje för friidrotten fick sig en törn.

Jag vill så gärna kunna hoppa av glädje och skrika ” -Yes, där satt den!” och samtidig känna att det är på riktigt. Det är ärligt presterat. Men det är svårt. Och jag märker så väl att jag inte är ensam. Jag ser det och hör det. På bussen på väg till stan hör man hur konversationerna går. Folk är lite less och har tappat glädjen. På Facebook uteblir engagemanget och nästan ingen bryr sig om att gilla de statusuppdateringar som gäller Friidrotts-VM. Jag tolkar det som att folk inte bryr sig längre. Vi tror inte längre på resultaten.

Någon skrev att ” -jag jämför storleken på biceps med längden på kroppen”. Det kan kanske ligga något i det. För nog har många av dem som åkt fast för doping haft ganska stora överarmar, trots att det är löpning de tävlar i. När personbästa efter personbästa kommer och när en nation plötsligt är överlägsen i vissa grenar. Ja då kryper misstänksamheten fram. Jag minns att jag redan förra VM var skeptiskt till alla dessa jamaicanska superresultat som började komma. Jag vill tro att Usain Bolt är den stjärna som siffrorna visar. Det skulle vara en av mina större besvikelser om han inte ren. Något hos mig säger mig att han är på riktigt. Men i kölvattnet av hans resultat så började plötsligt hela denna nation att resa sig. Hur var det möjligt. Nej det var ju inte det… och en efter en åkte de fast. En efter en blev de avstängda. Men en efter en kom de också tillbaka. Det kan låta hårt. Men livstids avstängning säger jag. Är reglerna så hårda så kommer också varje atlet att ta sitt ansvar över vad de stoppar i sig.

Friidrotts-VM handlar mycket om stora nationer, men också individuella stjärnor. Den största av dem alla just nu, Usain Bolt, hör också till vad som idag är en av de stora sprint-nationerna. I år handlade Friidrotts-VM återigen om honom. Men också om hans landsmaninna Shelly-Ann Fraser-Price. Jamaica reser hem med sex(6) stycken guldmedaljer från de stora sprintergrenarna. 100 meter på både dam- och herrsidan. 200 meter på både dam- och herrsidan. 4 X 100 meter på både dam- och herrsidan. Hur länge kommer denna era att vara. Är det en generation av stjärnor eller är svaret mer kemikaliskt än vi vill veta…?

Jag gläds åt alla dessa svarta stjärnor det gör jag. Men jag är också mån om att det ska vara på riktigt. Alldeles för många gånger har man i efterhand blivit så besviken. Carl Lewis. Marion Jones. Ursäkterna är många. Besvikelsen är trots allt lika stor. Därför känns det på något sätt tryggare att heja på våra egna stora stjärnor. Våra afropeans med rötter i Afrika, men bosatta i Europa. Vår alldeles egna svensk-gambier Alhaji Jeng. Han slutade visserligen nia i stavhoppsfinalen, men han hoppade ett årsbästa i kvalet och drabbades inför finalen av smärtproblem i en hälsena. Trotts detta genomförde han tävlingen med äran i behåll. Största glädjen var självklart Abeba Aregawi, med rötter i Etiopien, som tog Sveriges enda medalj och tillika första guld i friidrott sedan 2007. Norges 200-meterslöpare med rötter i Gambia, Jaysuma Saidy Ndure, tog sig hela vägen till finalen och fick möta giganternas gigant. Han slutade sist i finalen och inte vet vad jag vilken typ av referensramar norska sportjournalister har. Men när man ställer frågan ” -Varför springer du så dåligt” till en löpare som sprang i mål 71/100 efter en vinnande Bolt, så får det i alla fall mig att undra vad som krävs för att man ska anses som bra i Norge. Här i Sverige hade i alla fall Jaysuma Saidy Ndure varit bra.

Givetvis har ju också alla de tävlande från länderna utmed Afrikas guldkust fångat mitt intresse. En liten tillbakablick på hur det gick för vårt Gambia, tillsammans med Senegal, Guinea, Guinea Bissau, Sierra Leone, Elfenbenskusten och Ghana (Liberia hade ingen tävlande anmäld). Ghanas enda tävlande Janet Amponsah kom sist i sitt försöksheat på kvinnornas 200 meter. Guineas enda kandidat i tävlingen, 21-årige Mamadou Barry sprang 1500 meter på sitt årsbästa, men det räckte inte ens till att kvalificera sig från försöksheaten. Från Guinea Bissau kom ensamme 100-meterslöparen Holder Da Silva. Han, precis som vår enda tävlande för Gambia Suwaibou Sanneh, lyckades inte kvalificera sig från försöken. Elfenbenskusten hade tre tävlande anmälda, men endast två fanns med på startlistorna i Moskva. Deras manlige sprinter, Wilfried Hua Koffi, tog sig inte heller vidare från försöken på 100 meter. Däremot utmärkte sig den kvinnliga sprintern Murielle Ahoure rejält. 25-åringen sprang hem silvret till Elfenbenskusten, på både 100 och 200 meter. Det är stort. Förutom Elfenbenskusten är det bara Nigeria, från västsidan, som återvänt från detta VM med medalj. Nigerianske Blessing Okagbare tog silver i herrarnas längdhopp och brons på 200 meter. Inte vanligaste kombinationen av grenar kanske. Sierra Leone hade endast sprintern Solomon Bockarie anmäld, men han verkar tyvärr aldrig ha anlänt till Moskva. Utav Senegals fem tävlande så var det endast deras 400-meterslöperska Amy Mbacke Thiam och 400-meterhäcklöparen Mamadou Kasse Hanne som tog sig vidare från försöken. Amy åkte tyvärr sedan ut i semifinal. Men Mamadou tog sig hela vägen till finalen på 400 meter häck, där han slutade på en beundransvärd sjunde plats. Knappa sekunden bakom segraren.

Även om de västafrikanska länderna inte på långa vägar kan mäta sig med medaljplockarna från öst, så tycks de kanske vara på gång. Med större antal tävlande och verkliga möjligheter att faktiskt ta sig till värdlandet så tror jag absolut på framtida medaljhopp. Men frågan är vilken betydelse det har att de från västra Afrika allt som oftast tävlar i grenar där doping är vanligt förekommande. Medan det i de grenar som de från öst normalt tävlar knappt existerar någon doping. Är det kanske en del av svaret på varför våra västafrikanska länder inte skördar lika stora medaljframgångar som länderna på den afrikanska kontinentens östsida.

Framtiden får utvisa. Men låt oss ha ett hopp.

Kanske är friidrotts-VM över i mitt hjärta för gott. Kanske inte.

Kiqi dumbuya minteh 4

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s