Aminta rapporterar direkt från Touba, Senegal

1456487_10151909641663687_206789223_nHelgen Grand Magal i Touba, Senegal firas just nu av muslimska mourider i hela världen. Ungefär två miljoner av dem har kommit till staden Touba för att be i den stora moskén, besöka de mausoleer som rests över bortgågna ledare och hälsa på hos nu levande religiösa ledare, vänner och släktingar. Människor samlas framför allt runt och i den stora moskén som utgör stadens mitt, centrum, början och slut.
Den 18 Safar enligt muslimsk tideräkning, som i år infaller den 22 december, är den dag då Cheikh Ahmadou Bamba deporterades av den franska kolonialmakten till en påtvingad sju år lång exil i fångenskap i Gabon. Cheiken ägnade dagarna där åt att be, meditera och skriva islamisk poesi på arabiska. Dagen högtidlighålls i Senegal under den så kallade Grand Maggal u Touba, som numera är helgdag i Senegal.
64237_10151909643253687_1087917171_n
Morgonen denna 18 Safar är fylld av en kakafoni av ljud från människor och fordon som strömmar in i staden från alla håll, blandat med böner, recitation av poem till Guds ära skrivna på arabiska av Cheikh Ahmadou Bamba, zhikrullah (sjungande repetition av Guds olika namn) och en dygnet runt pågående kommers på stadens gator. Maggalen, eller högtiden, är den största regelbundet återkommande muslimska sammankomsten på den Afrikanska kontinenten och börjar egentligen redan flera dagar innan den stora högtidsdagen den 18 Safar.
Mouriderna är sufier – mystiker inriktade på hängiven tro, ödmjukhet och lärljungeskap. Hårt arbete och hängiven tro är två viktiga ingredienser i islam så som den praktiseras här. De som arbetar hängivet på olika sätt med jordbruksarbete, matlagning, praktiska tjänster och andra former av solidaritetshandlingar för att ta hand om sina medtroende kallas ofta för Bayefall (männen) eller Yayefall (kvinnorna), efter den man som var Cheikh Ahmadou Bambas förste och främste lärljunge.
1451992_10151909641783687_474937992_n
De mourider som ägnar all, eller åtminstone den mesta av sin tid åt att be, recitera koranen och fungera som själasörjare eller psykologer och terapeuter för att uttrycka det med en mer världslig terminologi, tas kärleksfullt omhand och ompysslas av bayefaller och andra troende. De flesta av de främsta mouriderna är söner och döttrar till Cheikh Ahmadou Bamba eller till hans närmsta följeslagare.
Men kärleken till de olika cheikherna handlar inte om avgudadyrkan eller personkult, även om kommersen och den folkliga kulturen kan få det att framstå så. Under maggal firas framförallt Ahmadou Bambas fredliga antikolonialism och den försoning med de vita kolonialisterna som han trots sina upplevelser predikade: ”Det finns ingen skillnad mellan oss människor på grund av hudfärg”, sa han. Ett budskap som numera förstärks av att fler icke-afrikaner kommer till maggal för att delta i firandet och har blivit muslimer, eller kanske har återupptagit sin muslimska tro, någonstans i den gemenskap som mouriderna har byggt världen över.
Och i centrum av allt som pågår i Touba står islam och den muslimska tron.
Direkt från Senegal:
aminta merete

Med fokus på Afrika

unnamed (1)Lamin Kanteh, 23, driver flera företag, har vunnit pris för unga entreprenörer och har ett flertal anställda. Han är helt självlärd och personifierar det nya, globaliserade Afrika. Målet? Att visa upp en mer positiv och nyanserad bild av Afrika än den som förmedlas i västvärlden.

Vad gjorde du när du var 17? Lamin Kanteh, från Gambia i Västafrika, startade sitt första företag som sjuttonåring, och sitt första nyhetsbrev som 18-åring. Två år senare gjorde han om nyhetsbrevet till ett gratismagasin, som han själv producerade, bekostade och distribuerade i 500 exemplar. Ett år senare, i november 2011, insåg han att allt fler fick sina nyheter digitalt och han bestämde sig därför att satsa på en online-tv-kanal. Eyeafrica TV var född.

– Jag var så trött på att den mediala bilden av Afrika kom från väst och mest handlade om fattigdom och sjukdomar. Jag vill visa Afrika med vår agenda, precis som BBC visar Storbritannien med sin agenda. Varför ska vi visa CNN på våra banker och flygplatser, varför inte visa nyheter och verkligheten från vår egen kontinent? säger Lamin Kanteh.

Lamin är entusiastisk och driven, men samtidigt ödmjuk och öppen. unnamed (2)

– Jag hade varken tid eller pengar att gå i skolan i flera år för att lära mig allt om webbpublicering, design och tryck. Så jag skaffade ett mobilt bredband med obegränsad surfmängd och satt på kvällar och nätter och läste och tittade på youtube-videor om webbpublicering och multimedia. Sen har jag försökt att sprida kunskapen genom att träna lärlingar. Genom åren har jag tränat ett femtontal unga gambier.

Eyeafrica TV förmedlar nyheter, både via artiklar och videoinslag, från hela den afrikanska kontinenten. – Medvetenheten om projektet är god och vi blir inbjudna att bevaka stora händelser, både i och utanför Gambia. När Obama nyligen besökte Senegal bjöds vi in, tillsammans med exempelvis journalister från BBC, berättar Lamin.

Det journalistiska arbetet fungerar alltså, men vad är de främsta svårigheterna?

– Utrustning, säger Lamin utan att tveka. Vi skulle behöva fler kameror och all möjlig studioutrustning. Vi har exempelvis bara en dator. Utifrån ser det kanske ut som om vi har allt, men vi försöker att hitta kreativa lösningar hela tiden. Många har sagt till honom att han inte kan starta med så lite utrustning, men han anser att det är bättre att starta ändå, jämfört med att det aldrig blir av. unnamed

– Vi vet vad vi vill. Vi vill att Eyeafrica inom två år ska vara på samma nivå som BBC och Al Jazeera. Vi vill visa hela världen vad som händer i Afrika, hur utvecklingen går framåt och allt positivt som händer. Afrika utvecklas, precis som alla andra regioner, och jag startade Eyeafrica TV för att visa detta, säger Lamin Kanteh.

Fotnot: Du hittar kanalen på www.eyeafrica.tv

Bilder: Den första bilden är på Lamin Kanteh, personerna på bilden längst ned är från vänster: Lamin Kanteh, Yaya Baldeh, Salim Saidy och Biram Jobe. Samtliga bilder är tagna av Helena Svensson.

helena svensson signatur