En brutal , men också otroligt briljant film.
Efter att ha sett filmen två gånger nu, kan jag konstatera att den verkligen är en av detta filmårets bästa filmer. Det är absolut ingen slump eller oförtjänt anledning som gjort att ”12 Years a Slave” är en av de mest nominerade filmerna inför årets Oscarsgala. Med nio nomineringar, däribland några mycket tunga kategorier så som ”bästa regissör”, ”bästa manliga huvudroll”, ”bästa kvinnliga biroll” och givetvis tungviktaren ”bästa film”, känns chansen för en statyettlös kväll den 2 mars hyfsat omöjlig. Jag tror att vi kan känna oss ganska säkra på att ”12 Years a Slave” går hem med i alla fall två Oscarsstatyetter. Vilka två jag har i åtanke får ni gissa er till. Givetvis hoppas jag på storslam för filmen, men om man ser till Golden Globe-galan, som brukar vara lite av en fingervisning inför Oscarsgalan, lär ”12 Years a Slave” få hård konkurrens av ”American Hustle” i diverse kategorier. Statyetten för Bästa Film tog de visserligen hem under Golden Globe.

Vi har sett Hollywoodfilmer om slaveriets historia förr. Mest känd är nog ”Rötter”, men även ”Amistad” (ja, Ejiofor hade en framträdande roll i den filmen också) får ses som en av de största filmerna med slaveriets historia som handling. Senast förra filmåret hade vi dessutom en stor och hett debatterad ”slav-film” i Quentin Taratinos ”Django Unchained”, som tog hem två Oscars från det årets gala. Om jag ska anmärka något på skillnader mellan ”12 Years a Slave” och ”Django” får det nog vara trovärdigheten. Det märks ganska väl på dessa två filmer att den förra är baserad på ett hopdiktat manus, medan ”12 Years a Slave” är så nära verklighetens historiska händelser man kan komma. ”12 Years a Slave” serverar oss brutal verklighet och en känsla av ilska, hopplöshet och frustration redan några få minuter in i filmen.

Det kommer krypandes redan när filmens huvudperson, Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor), sitter till bords med de två herrarna från ett så kallat cirkussällskap. Där i den scenen, när det blir uppenbart att dessa herrars intentioner är att supa den godtrogne Northup under bordet. Redan där känner jag hur det kryper av ilska i mig och alla möjliga fula ord börjar röra sig i mitt huvud. Jag tror inte att jag log en enda gång genom filmen. Inte ens de få gånger det faktiskt hände något som man skulle kunna se som positivt. Genom hela filmen äcklas jag av alla de fruktansvärda individer, med till synes känslokalla hjärtan och ett totalt vedervärdigt sätt att behandla andra människor på. Gång på gång får man se uppfläkt hud och så trasiga och sönderpiskade ryggar att det nästan känns som att någon står där bredvid min plats i salongen och faktiskt piskar på mig. Ångesten som kommer med alla dessa scener gör att de stunder då jag normalt sätt skulle kunnat le, då är jag så trasig inombords att leendet inte vill infinna sig. Det enda jag känner är ”Jaha, fast det här borde vara deras rättighet och en självklarhet. Inte en vinst eller överraskad godhet få förunnad”.

Northup, som är en fri man från New York och som livnär sig som snickare och musiker, kidnappas och säljs som slav efter att de där herrarna från cirkussällskapet supit honom under bordet. Tillsammans med en kvinnlig slav köps han av slavägare Ford (Benedict Cumberbatch), som man på något sätt kommer att känna, om än lite, uppskattning för. Ford verkar tillhöra den klan av slavägare som inte har för vana att bruka våld på sina slavar. Han verkar inte heller ha någon fallenhet för psykisk misshandel, sexuellt ofredande eller sexuellt våldsförande på sina slavar. På något sätt får jag en känsla av att denne Ford är en av de som ganska odramatiskt skulle acceptera ett avförande av slaveriet. Han behandlar Northup väl och med någon form av respekt får jag nog säga. Tyvärr blir Northups tid hos Ford ganska kortvarig. Detta tack vare en av Fords anställda, den sadistiska Tibeats (Paul Dano), som har en betydligt sämre inställning till svarta och också en stor portion avundsjuka gentemot Northup. Tibeats avundsjuka börjar när han ganska snart inser att Northup, som han själv anser sig stå högre än, har lyckats med att få Fords uppmärksamhet och till och med uppskattning. Tibeats påbörjar då en raid mot Northup, där han gör allt för att provocera fram Northups ilska så att denne ska begå ett så stort misstag att döden bör bli hans enda utgång.

Dagen då Northup går till motattack kommer och för att han ska undvika dödlig utgång säljer Ford honom till en annan herre, Edwin Epps (Michael Fassbender). Epps är något utav en sadist med starkt psykopatiska drag. Han har en okontrollerbar åtrå till en av sina slavinnor, Patsey (Lupita Nyong’o), vilken han ger ömsom kärlek och hyllningar, ömsom hat, förnedring och kränkningar. Hans åtrå till henne är så stark att han till och med i en scen gör klart för sin fru vem av dem som är viktigast för honom… och det är inte frun. Denna typ av behandling gentemot sina fruar verkar ha varit ganska vanlig bland dessa slavherrar. Att det uppstod stora svartsjukeproblem mellan frun i huset och en kvinnlig slav, var nog allt annat än ovanligt. Många gånger var där också barn inblandade eftersom herrarna tenderade att göra sina slavinnor med barn. Nog måste det vara så att många av dessa slavägare utvecklade dessa hemska personlighetsdrag allt eftersom de levde sitt liv som slavägare. Toleransnivån för vad som ansågs vara okej i form av till exempel bestraffningar, sänktes nog ganska drastiskt, år för år. Att utsätta andra människor för den behandling många av dessa slavägare gjorde, kan ju inte annat än tära sönder en människa. Vem kan fortsätta att hålla sig mänsklig och empatisk, samtidigt som man gör en medmänniska till slav? En av Epps slavar var en före detta förman och hade slutat som suput, vilket förstört hans liv och möjlighet till acceptabelt leverne totalt. Därav hans plats som slav hos Epps. Han anförtrodde Northup just detta, att ingen kan gå genom livet och så totalt förtrycka andra människor, utan att själv gå sönder inombords. En del fortsätter att slå, hårdare och hårdare. Andra tar till flaskan.

Northup hinner spendera tid hos ytterligare en slavägare innan han åter står som fri man. Epps ser ingen annan lösning än att tillfälligt skicka sina fältarbetande slavar vidare till en annan herre, då han upptäcker att all hans bomullsskörd attackerats av skadedjur. Så snart skadedjuren är borta från Epps gård kallar han tillbaka sina slavar. Epps har inte mycket till övers för Nothup och när han en dag i vredesmod beslutar sig för att bestraffa Patsey som lämnat gården utan hans vetskap, så ger han piskan till Northup. Epps enda lösning på alla problem med sina slavar var piskan. Den här gången var det Patseys tur. Hans hat-åtrå till sin slavinna, som han trodde hade rymt, gör honom till ett odjur som inte verkar kunna få utlopp för sina känslor på annat sätt än att piska henne sönder och samman. Eftersom han också är medveten om Northup och Patseys speciella relation till varandra och Northup råkar befinna sig på plats så beslutar han, påhejad av sin fru, att Northup är den som ska utföra straffet. Den här scenen är något av det värsta jag sett i filmväg när det kommer till slaveriet. Det gjorde ont ända upp i halsstrupen för varje piskslag som ven och av att se Patseys sargade kropp efter tilltaget.

Det kom att dröja TOLV år innan Northup blev fri och den som kom att hjälpa honom var en kanadensisk abolitionist, Samuel Bass, spelad av Brad Pitt, som för övrigt också var med-producent på filmen. Epps hade hyrt in Bass för att hjälpa honom färdigställa ett bygge och anade inte vad detta skulle medföra. Northup såg sin chans till frihet och tog den, när Bass en dag tydligt uttryckte sin ställning angående slaveriet.

Jag skrev i början att jag nog inte log en enda gång genom filmen. Men jag kom precis på att vid ett ställe så log jag faktiskt, om än genom fuktiga ögon. Det var under slutscenen, vid ett alldeles speciellt möte, med en alldeles speciell pojke, som jag inte ska avslöja mer om för er som ännu inte sett filmen. Vad jag däremot kan avslöja är att Ejiofor, som faktiskt tvekade inför att ta rollen som Northup, är alldeles lysande i sin roll. Jag skulle vilja säga magnifik. Första gången jag ser filmen, glömmer jag nämligen av att han inte är den riktiga Northup. Det är först när eftertexterna rullar som jag inser att just suttit och sett hela filmen med en känsla av att Ejiofor ÄR Northup. Allt känns mitt i prick. Ejiofors skådespeleri, dialoger, kostymer, känslouttryck och uttryck i ögonen. Ögonen, blicken, det är där mycket av trovärdigheten sitter hos Ejiofor i rollen som Solomon Northup.

Nu är det ju inte min sak att säga till er vilken eller vilka filmer ni bör se. Men om ni är intresserade av film, eller i alla fall av historia, slaveriets historia, drama, politik, rasism, debatt eller litteratur, så måste ni se den här filmen. Det är en film alla BÖR se och många BEHÖVER se… och om filmen tar hem sin Oscar för bästa film så är jag en av de första att skriva på att vi för en gångs skull har en upplaga av Oscarsgalan som gjort det rätt. Det känns som att det var rätt längesedan.

Jag förmodar att Steve McQueen inte är favorit till att vinna en Oscar för bästa regissör, men om han nu gör det så är det återigen ett historiskt ögonblick för svarta i filmens värld. Ingen svart regissör har hittills tagit emot utmärkelsen och bara två stycken har tidigare nominerats i samma katergori – John Singleton för ”Boyz n the Hood” och Lee Daniels för ”Precious”. Chansen för just denna statyett känns tyvärr liten, men jag måste säga att jag tycker McQueen förtjänar den. Inte minst för att han tagit sig an ett så stort och känsligt ämne med en sådan ärlighet. Det brukar ju tendera att förskönas ganska mycket när amerikaner ska slänga upp historien in slaveriet på vita duken. Det krävdes alltså en av britt för att få detta gjort. Det här med svart film i Hollywood har fortfarande en lång väg att gå. Hollywood är fortfarande till största del en plattform för den ljusare kategorin människor. Men mycket händer och har hänt. 2013 har definitivt varit ett bra år för svarta filmer. Förutom ”12 Years a Slave” har vi också sett ”Mandela: Long walk to Freedom”, ”42: The Jackie Robinson Story”, ”Captain Phillips” får också till viss del räknas med och inte att förglömma (vilket Oscarskommittén verkar ha gjort) ”The Butler”. Andra stora och mer kommersiella framgångar har setts för ”The Best Man Holiday”, ”Baggage Claim” och ”A Madea Christmas”. Den senare är för övrigt skriven, regisserad och producerad av det just nu största producerande kraftpaketet i svart filmindustri, Tyler Perry och hans TP-productions. Tyler Perry innehar dessutom själv en av huvudrollerna i filmen, Madea.

Men alla dessa filmer till trots, med en reservation för Mandela-filmen som jag ännu inte sett, så är ”12 Years a Slave” den ni ska se om ni bara ska se en. Det är verkligen inte en ”lätt” film att se, men den är värd varenda sekund. Filmen har hyllats världen över och på otaliga galor. Men det finns också de som har gett uttryck för att man inte ska gräva och älta i det förflutna, såsom slaveriet, utan gå vidare och inte skapa en patetisk och förlegad bild av sig själv, eller andra, som svart. Jag säger att är det något som är patetiskt, så är det att gömma sig och försöka glömma det hemska som en gång var. För så länge vi försöker förneka eller glömma så skapar vi en gynnsam situation för historien att upprepa sig! Detta är en briljant film, med ett viktigt budskap, berättad med ärlighet, känsla och äkthet. Se den!

Betyget blir självklart F E M Afrika.

*Mer om högaktuella Chiwetel Ejiofor och 12 Years a Slave

Bilder: Youtube.com