Krönika: Gambia nu och då

1986 var året jag reste till Gambia första gången. Jag var 15 år. Eftersom Gambia har varit ett turistland sedan 60-talet så är vi många som blivit förtjust i landet och rest dit sedan årtionden tillbaka. Det har dock inte alltid varit så att jag rest till Gambia med jämna mellanrum. Ibland har det gått många år mellan mina resor.

Det som varit roligast med att vänta flera år mellan resorna, är ju dels förstås att längtan och saknaden har hunnit växa sig väldigt stor och stark till nästa resa, men det är också att se den utveckling som Gambia har gjort på många sätt.

Nu sker ju en ekonomisk och strukturell utveckling i alla länder så det är ju inte så specifikt för just Gambia, men det har ändå varit härligt att på nära håll följa ett land till och från under 28 år.

När jag var barn och hälsade på folk i sommarstugor här i Sverige, så hade de allra flesta utedass i sina stugor. Att ha vattentoalett inne i själva stugan var inte så jättevanligt. Idag är det länge sedan jag besökte någons sommarstuga, där de inte har vattentoalett. Även om jag avskydde dessa utedass som barn och hur man satt där och vinglade på kanten, livrädd för att ramla ned, för att inte tala om stanken… men ibland kan jag faktiskt sakna dessa utedass. Det är lite nostalgi över det hela.

När jag besökte Gambia första gången som 15-åring så var det väldigt sällan jag besökte privata bostäder med vattentoaletter. Jag kan nog inte komma på att jag besökte en enda familj som hade det. I stället hade man ett skjul på baksidan av gården, där man uträttade sina behov i en hink. Jag minns mitt första besök hos en familj i Banjul. Först och främst serverades jag mat. Jag minns att det såg ut som köttbullar. Jag stoppade in en köttbulle i munnen, bara för att upptäcka att ”köttbullen” bestod av stark krydda. Det slog nästan lågor ur munnen. Så småningom bad jag om att få använda toaletten och fick då en rostig plåtburk med vatten i en hand och en ficklampa i den andra…

15 år gammal så krävdes det en del instruktioner innan jag insåg hur mitt toalettbesök skulle gå till. Behöver jag säga att jag använde folks privata toaletter mycket sparsamt efter det?

Det var lite som hemma i Sverige i folks sommarstugor om somrarna. Man försökte använda skogen och buskarna så långt det var möjligt, för att slippa utedassen.

Idag har de flesta familjer jag besöker i Gambia vattentoaletter och även de flesta restauranger och liknande inrättningar, det är långt ifrån bara hotellen som har dessa vattentoaletter med ofta vackert kaklade väggar och golv.

Nu är det ju inte bara toaletterna som har förändrats i våra länder, utan en hel del saker. En annan av de saker som utvecklingen blivit väldigt uppenbar med i Gambia, är vägarna, husen, utbyggnaden av landet i stort. Matutbudet, bilarna, ja kort sagt, det mesta materiella har utvecklats i våra länder och när jag reser till Gambia är skillnaderna mot 1986 väldigt påtagliga.

Något annat som är mycket påtagligt är förstås flygplatsen. När jag reste dit 1986 så stod det stora träbord uppställda utanför flygplatsen, där man skulle lyfta upp bagaget för att personal skulle kunna kolla igenom det. När ens väska blivit kollad så tog man en ”svarta-tavlan-krita” och ritade ett stort, vitt kryss på väskan. Det betydde väl ungefär ”checked”. I dag är flygplatsen en av Afrikas mest moderna flygplatser!

Andra skillnader är förstås att i hela Afrika har det växt fram en ganska stor andel medelklass. Då menar jag inte europeér som flyttat dit, utan jag menar afrikaner. Att se hur Kina utvecklats ekonomiskt på inte allt för många år, är inte längre någon hemlighet, att många afrikanska länder går en liknande framtid till mötes är inte heller någon hemlighet. Många gånger talas det om många afrikanska länder som de säkraste investeringsländerna just nu. Det är inte heller någon hemlighet längre.

Jag är säker på att de som rest till Gambia innan dess, sedan 60- och 70-talet har sett än mer påtagliga skillnader. Men ibland är det roligt att sätta sig ned och minnas. Hur det var då. Då när jag var 15 år och besökte landet för allra första gången. Hur det såg ut och hur det var då, jämfört med det som möter mig i Gambia idag. Nej, allt var nog inte bättre förr, däremot är det rätt roligt att minnas ”förr”. Både här och där.

fatou touray 2013

One thought on “Krönika: Gambia nu och då”

  1. Det häftigaste är ändå skillnaden i kommunikation…Jag kom dit 1987, då fanns ingen radio egentligen, ingen TV, urdyra konventionella knastriga telefoner och förstås inga mobiler, ingen tidning värd namnet, nästan inga asfalterade gator/vägar (bara Soma-Basse var bra), taskig vattenförsörjning och elanläggning ännu sämre än idag

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s