Krönika: Att leva i skuggan av afrofobi

thegambiamotafrofobi

Det är en vecka sedan rapporten kom om ökningen av afrofobi i Sverige. Jag har använt veckan som gått till att läsa, fundera, reflektera, minnas. Jag har läst artiklar, lyssnat på radioprogram, läst bloggar och statusar i sociala medier och i grupper jag är med i.

Minnen har också dykt upp. Minnen på när mina barn under 25 års tid har blivit utsatta för rasism och afrofobi, minnen om vänner och deras barn som har utsatts, släktingar, bekanta. Jag tänker på all den ilska dessa händelser har fått mig att känna, all vanmakt, sorg och alla tårar jag fällt. Jag minns också stunder när jag stängt av. Det har inte varit för att jag inte har brytt mig, det har i stället skett för att jag inte klarat av att ta in mer just då. Det har varit för att förhindra att jag skulle bli kall, hatisk och hård. Det har varit för att jag skulle orka möta mina medmänniskor ute i samhället igen. För att jag ska orka hälsa på grannarna i trappen, möta mina barn skolkompisars föräldrar, skolpersonal, kassörskan på ICA, de som delar tunnelbanevagn med mig på väg till jobbet och veta att bland alla dessa människor jag möter, så möter jag de som hyser ett hat mot mina barn, mot mina vänner och släktingar av ett enda skäl och det är att de har en mörkare hudfärg.

Jag har varit rädd. Jag har varit livrädd när mina barn gått hemifrån ibland, för att jag vet att risken att de möter människor som hatar andra människor för att de har en annan hudfärg är stor och jag vet inte hur stor risken är att de kommer att använda verbala tillmälen mot mina barn eller våld eller ett beteende som är ämnat att kränka dem för att de är mörka.

Ibland har jag också mött människor som bär så mycket kärlek med sig och som spridit den omkring sig, oavsett vilken färg på huden omgivningen haft. Människor som finns där med kärlek, kurage, mod och stolthet för den de är och för vilka personer de omger sig med och det har ingett hopp, mod och väldigt mycket kraft. I dessa stunder kan inget få mig att känna rädsla, ilska eller frustration. I dessa stunder kan jag inge mina barn styrka och stolthet, kärlek och makt nog att ta kontroll över sina liv. De stunderna är tack och lov många.

Men de där andra stunderna. De stunder av mörker och rädsla, kyla och skräck, de stunder när en av döttrarna som liten blev nedsparkad på stationen så blodet rann och den gången sonen kom hem och mådde dåligt över att ha nekats sittplats i bussen av tanten som inte ville sitta med en ”svartskalle” och den gången han som åttaåring blev nedsparkad på väg hem från skolan av halvvuxna killar för att han var ”n-ordet” och kom haltande hem och inte vågade gå ensam till och från skolan på månader efteråt. Den gången en nöjeskryssning utbyttes mot förnedring för att vår äldre, svarta släkting blev kränkt av okända kvinnor på båten, just för att hon är svart och den gången ena dottern kom hem… jag skulle kunna fylla på med historier och berättelser i det oändliga, men det är bara ord…

Det som gör skillnad är att var och en av dessa händelser sätter spår. Det sker för att någon anser att det finns personer som ska uppleva att de inte ”hör till”, att de är ”mindre värda” eller att de inte ska visas respekt. Det sker för att det finns människor som tycker att en person med mörk hudfärg inte hör hemma lika mycket som en person med ljus hudfärg i ett visst land eller sammanhang. Det finns de som på allvar tror att man inte kan heta Alhagi, Fatou, Buba, Kaddy eller Muhammed och vara svensk. Det finns de som är så rädda och osäkra i sin egen roll att de måste trycka ned någon annan med hat, hot, ord eller våld för att själva känna sig starka och värdefulla.

Tack och lov har det växt fram en generation afrosvenskar i Sverige som inte längre accepterar att bli behandlade som andra klassens medborgare. Jag tror det handlar om att det är många som är födda i Sverige eller som kommit hit som väldigt små, som insett att det inte finns något att vara ”tacksam för” för att man ”får” bo och leva i Sverige. Det är en generation som har Sverige som sitt första land och i vissa fall även sitt enda, som satt ned foten och kräver att få bli respekterade för de personer de är och inte vara ”tacksamma för det de fått”. Jag tror att detta är en av förklaringarna till att vi idag, äntligen har den debatt vi har när det gäller afrosvenskar i Sverige. Människor som står upp för sina rättigheter och som vägrar att bli benämnd med ”N-ordet” för att den som säger det inte menar något illa med det. Det handlar inte längre om vad avsändaren avser med det som den vräker ur sig, det handlar om respekt för mottagaren och inget annat. Kan man inte visa den respekten och hänsynen så är man kanske inte så inkluderande gentemot andra människor som man vill tro?

Kanske spelar det inte så stor roll varför debatten har uppkommit, det är ju ändå på tiden att den har det. Det som är viktigt är hur vi går vidare. Hur vi gör för att uppmärksamma och stävja fortsatt spridning av afrofobi? Det bästa sättet tror jag är att lyssna. Lyssna på de som känner att de blir drabbade i sin vardag, både av det uppenbara våldet, kränkningar på nätet, men också småskaligt, i kafferummet på arbetsplatsen, i löneförhandlingen, i arbetsintervjuer, när man hyr lokaler för tillställningar, när man lämnar sina barn till barnomsorg och skola. Det är av vikt för alla i samhället att alla kan känna sig trygga utan att råka ut för kränkningar, hat och hot. Vi kan alla bidra genom att säga ifrån och vägra acceptera negativ särbehandling, antydningar och hån mot våra medmänniskor. Men ibland krävs det stort kurage och vidsynthet. Det krävs att man ser andra perspektiv än det utifrån en vithetsnorm som blivit det normaliserade i vårt samhälle men som kräver vidsynthet för att spräcka.

Intressanta och aktuella länkar med vid spridning men som ändå relaterar till ämnet:

Samma land men olika villkor (MKC)

Afrosvenskarnas riksförbund: Gör afrofobi till valfråga

Hudfärgsfrågan ska upp i film och på föredrag

Svart Lucia

Ny rapport: Barn i Afrika får inga namn i svenska tidningar

Svart i Sverige

Afrophobia in the EU

Fotnot: Vi söker en krönikör till thegambia.nu som är insatt och engagerad i ämnet afrofobi, företrädesvis en afrosvensk person. Håll ögonen öppna. Annons kommer inom kort.

fatou touray 2013

2 thoughts on “Krönika: Att leva i skuggan av afrofobi”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s