Ett afrosvenskt perspektiv

africanswedeTanya är vår nya krönikör på thegambia.nu och mer om henne kan du läsa på vår redaktionssida HÄR, där alla som skriver regelbundet på thegambia.nu finns presenterade! I denna krönika skriver Tanya om sin upplevelse att växa upp i Sverige som afrosvensk och hur det har påverkat henne. Tanya kan också jämföra sin egen uppväxt med de ungdomar som växer upp i dag då hon arbetar som lärare i en högstadieskola i en invandrartät förort till Stockholm.

Neger. Neger. Neger. Ett ord på fem bokstäver som givit och fortsätter att ge upphov till så mycket känslor, ofta upprörda känslor, på ett eller annat sätt. Personligen har jag varit tvungen att ta ställning till hur jag känner inför att kallas eller tillhöra den grupp som kallas neger så länge jag kan minnas. Lite sorgligt att nu som vuxen tänka tillbaka och inte kunna minnas någon tid i barndomen då jag inte hade någon relation till ordet neger eller förstod vad det betyder. Det jag kan vara tacksam för är att jag växte upp i en familj där mina och mina systrars erfarenheter, tankar och känslor kring rasism och utsatthet togs på allvar och diskuterades ofta. Jag hade dessutom fördelen att ha en mamma som var (och fortfarande är) fenomenal på att söka och hitta böcker och filmer som gav ett alternativ till den verklighetsbild som ”mainstreamsamhället” (via skola, media och andra institutioner) förmedlade. Detta var ovärderligt för mig i utvecklingen av min identitet, i sökandet efter en positiv självbild. Det är ju därför kanske inte så konstigt att just ämnet identitet blivit något jag känner oerhört starkt för och har engagerat mig i på olika sätt genom hela livet.

När jag som 20-åring flyttade till London (tidigt 1990-tal) och började på universitet så gick jag ju naturligtvis med i ”gruppen” ‘The African Diaspora Society’ där vi ofta diskuterade frågor kring identitet. Som ny i landet fick jag ju ofta frågan var jag kom ifrån. Jag svarade som jag vant mig vid att svara i Sverige: ”I’m from Kenya”. Nästa fråga handlade om hur länge jag bott i London och sedan fick jag vanligtvis en kommentar om att ”oh, this must be so different for you, how are you adjusting?”. Jag insåg snabbt att det gav en skev bild av mig själv att säga bara att jag kommer från Kenya, men i Sverige var det ju just den informationen folk var ute efter när de ställde frågan. När jag förklarat för den som undrat över mitt ursprung att jag är halv svensk och faktiskt hade bott i Sverige de senaste 8 åren så fick jag ofta höra: ”Oh, I didn’t know there were black people in Sweden!” Jag kan ärligt säga att trots att jag är född i Sverige och alltid varit svensk medborgare, så var det först när jag flyttade till London som jag började se mig själv som svensk och omforma min egen identitet till att inkludera det svenska. Så djupt rotat var mitt utanförskap att jag först vid 20-års ålder vågade säga: ”Jag är visst svensk och det är dags att det svenska mainstreamsamhället inser att det finns många svenskar som mig!”

Drygt 10 år senare började jag mitt jobb på en högstadieskola i en invandrartät förort till Stockholm (där jag fortfarande arbetar). Jag kände mig snabbt hemma och önskade att jag som barn hade haft fördelen av att gå i skolan med klasskamrater med rötter från olika delar av världen. Men till min förskräckelse hörde jag barn och ungdomar som tilltalade varandra med ord som svartskalle, blatte och neger. Ibland för att vara elaka mot varandra men oftast ”på skoj”. Den första terminen hade jag till och med en elev som i korridoren gjorde ”hiphop gester” med armarna samtidigt som han sjöng ”Yo, yo, yo, what’s up nigga?!” – allt för att roa mig! Han förstod på fullaste allvar inte att jag skulle reagera negativt, det lärde han sig dock snabbt… När jag tänker tillbaka på min första månad på skolan minns jag att jag faktiskt vaknade på nätterna och hade konstiga drömmar om att jag gick på lågstadiet i Uppsala, om kommentarer jag hört som liten, rädslan jag kände när jag gick i årskurs 1 och skulle gå förbi killarna i 4:an på väg till matsalen. Killar som ibland fick för sig att piska mig med grenar, knuffas och sparkas, bara för att jag var en ”negerunge”.

Från första dagen på min nya arbetsplats bestämde jag mig såklart att aktivt jobba emot användandet av de för mig negativa begreppen och jag kan väl lugnt säga att de flesta barnen på skolan idag vet att ”Tanya blir arg när vi säger neger och blatte och sånt där”. Det skulle dock ta mig 5-6 år innan jag kände mig tillräckligt stark att inför några killar i puberteten dela med mig av mina egna, personliga erfarenheter. Det var nyckeln, att lita på deras förmåga till empati och tala till dem som jag gör med mina egna barn. Jag hörde aldrig dessa fyra killar använda ordet neger på de resterande två år som jag undervisade dem.

Jag har full förståelse för att de här killarna ju aldrig haft samma associationer till ordet neger som jag har. Det gläder mig att de inte har behövt brottas med samma saker som jag. Det är däremot sorgligt att dessa killars föräldrar kommer från Gambia, Eritrea och Somalia, att det är just barn med afrikanskt ursprung som jag oftast får kalla in i mitt klassrum för att samtala om vad det är de säger och vilket budskap det förmedlar till omgivningen. Som tur var har jag aldrig fått ett ja till svar på frågan om deras föräldrar kallar sig själva för negrer eller ens använder det ordet. Det ger en ju hopp och en känsla av att vi i alla fall vill åt samma håll. Samtidigt signalerar det för mig att det finns en brist på samtal mellan generationerna, ett behov av att regelbundet samtala, fråga och diskutera med våra barn och barnbarn om hur vi ser oss själva och vilken bild vi förmedlar av oss själva till vår omgivning. Varför använda sig av begreppet neger när man kan säga afrikan? Är associationen med Afrika negativ på något sätt? Varför/varför inte? Vi behöver ifrågasätta hur vi själva och hur våra barn tilltalar varandra, prata om hur negativt laddade ord ofta stärker stereotypa bilder och idéer om människor. Vi behöver lära våra barn vår historia, den egna, familjens, släktens, folkets, landets och världens historia. Där kan vi alla vara delaktiga och det är nödvändigt för att våra barn och ungdomar ska kunna förstå varför ”Ey, din neger!” inte är ett fördelaktigt uttryck för någon att använda!

tanya odenyo byline

One thought on “Ett afrosvenskt perspektiv”

  1. Hej Tanya. Tack för din text. Jag är adopterad, från Sri Lanka, men blev bl a kallad ”neger” när jag växte upp. Som om det var det fulaste man kunde säga till någon, men det blev samtidigt ett bevis på okunskap kring varifrån ordet kom och vad för land Sri Lanka är. Det var oerhört smärtsamt att höra det, eftersom jag visste att det var ett rent skällsord, för att göra mig illa, inte gör att på något sätt bekräfta mitt biologiska ursprung. Men jag förstod också att de inte visste ett dugg om vem jag var och varifrån jag kom. Det jag vill säga är att trots ordets historiska betydelse och koppling till slavhandeln med afrikaner, så är min erfarenhet att ordet hade en vidare (fortfarande nedlåtande) betydelse bland svenska rasister.
    Jag skulle vilja veta om det också är din erfarenhet, och om du har några reflektioner kring det.
    Bästa hälsningar,
    Malin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s