Fattigdom är ju inget någon stoltserar med. Jag menar, att vara fattig har vi ju alla lärt oss att inte tala så högt om, inte diskutera i fikarummet på arbetsplatsen eller på den festliga middagen vi blev bjudna till. Det är ju garanterat ett ämne som ”förstör” stämningen. För personligt och alla skäms vi för allt det där vi inte har råd med, eller för att vi har råd när andra inte har det. Dessutom har de flesta någon sorts tanke om att man inte kan tala om fattigdom i Sverige för den går ju inte att jämföra med fattigdom i andra länder där folk svälter eller inte har tillgång till skola och sjukvård.

Bland de som forskar och/eller arbetar kring frågor gällande fattigdom är dock Townsends definition (1979) om relativ fattigdom ett begrepp som är erkänt om än omdiskuterat. Townsend menar att en individ, familj eller grupp människor kan anses fattiga om de saknar resurser att delta fullt ut i sociala aktiviteter och sammanhang, ha den levnadsstandard eller äta den mat som anses vanlig i det land eller område som de människorna lever i. Att man är fattig när ens inkomster och resurser är så pass under genomsnittet att man upplever utanförskap då man ej kan delta eller engagera sig i sociala sammanhang, aktiviteter och levnadsmönster (Townsend, 1979). Vad kan det då innebära för oss som bor i Sverige och framförallt för barn och ungdomar i Sverige?

Till att börja med visar ett antal forskare att de barn som löper störts risk att växa upp i fattigdom i industriella länder är barn som lever i familjer med låg inkomst eller arbetslöshet, barn med många syskon, barn som växer upp med ensamstående mammor samt barn till minoritetsgrupper och flyktingar (Harju & Thorod, 2010). Diverse studier och rapporter om barnfattigdom i Sverige (som ligger runt 12% = 232.000 barn) visar att trots att mat, kläder och husrum inte är det som oroar fattiga barn och ungdomar i Sverige mest så är det inte helt ovanligt att ungdomar använder egenförvärvade pengar för att utöka tillgången på mat i hemmet eller köpa andra saker som föräldrar vanligtvis brukar stå för (Harju & Thorod, 2010). De kompromisser och avvägningar som barn i fattiga familjer i Sverige får göra handlar oftare om t.ex. vilken aktivitet som väljs på idrottsdagen i skolan när vissa av dem kostar pengar, om man kan hänga med på klassresan när familjen får stå för en del av kostnaden, om man kan ha fritidsaktiviteter och i så fall vilken typ, om familjen har råd med nya skor och kläder när det man har börjar bli urväxt, eller hur mycket tid (och förmåga) föräldrar har att hjälpa till med skolarbete. Faktum är att barn och ungdomar är väl medvetna om sina familjers ekonomiska tillgångar i jämförelse med sina kamraters eller klasskompisars, så varför är det då något som vi helst inte talar så högt om?

Barnfattigdomen har enligt Rädda Barnens rapport från 2013 sjunkit det senaste året men har enligt statistiken legat mellan 11-13% sedan 2007. Däremot publicerade OECD en rapport förra året som visade att Sverige är det land där inkomstskillnaderna och den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna och därmed halkat från 1:a till 14:e plats i rangordningen över jämlika länder (SvD, 2013). Att andelen fattiga år 2010 (9%) mer än fördubblats sedan 1995 (4%) och att denna dramatiska ökning inte inträffat i något annat OECD land. I ett land som Sverige, som internationellt länge ansetts vara en förebild för jämlikhet och ett land som värnar om barnens rättigheter och perspektiv, är detta enligt min åsikt en skam! Jag misstänker att ledande politiker idag inte skulle hålla med mig om det utan istället hitta förklaringar och bortförklaringar samt passa på att fiska röster inför valet i höst. Istället tycker jag att vi på allvar bör diskutera varför vi har inkomstklyftor och hur stora de bör vara. Vi borde definitivt prata mer med våra ungdomar om hur och varför fattigdom uppstår eller (som sker oftare) kvarstår bland vissa grupper i befolkningen. Jag tror att genom att tala öppet om att vissa av oss tillhör de ”fattiga” i Sverige kan vi dels försöka göra oss av med skammen att vara fattig och även göra barn och ungdomar medvetna om skillnader för att bättre kunna möta och utmana sin omgivning och sin framtid. Jag avslutar med ett citat av Nelson Mandela som i princip sammanfattar det jag vill säga: “Overcoming poverty is not a task of charity, it is an act of justice. Like Slavery and Apartheid, poverty is not natural. It is man-made and it can be overcome and eradicated by the actions of human beings. YOU can be that great generation. Let your greatness blossom.”