Krönika: Har du tid att lära

DSC03575Individualiserad undervisning är ett väldigt populärt begrepp inom skolvärlden. Individualiserad undervisning betyder i princip att undervisningen ska anpassas efter varje elevs förmåga och behov. Grundtanken är mycket fin när jag tänker tillbaka på hur det såg ut för oss som gick i grundskolan på 1980-talet då alla skulle passa in i samma mall (annars var man avvikande och då var man underförstått även något korkad).

Problemet, tycker jag, är att i Sverige har man låtit detta med individualiserad undervisning storma iväg alldeles för långt, hand i hand med ”den fria uppfostran”. Det ska tas så stor hänsyn att många vuxna verkar vara rädda att sätta ner foten när det behövs och ställa krav på barn och ungdomar. I en klass på 25 elever måste det ju vara uppenbart att inte alla alltid får eller kan göra som de vill. I alla fall inte om de samtidigt ska kunna lära sig något för att sedan producera något som de kan få betyg på. Jag är dessutom övertygad om att man gör både barnet och samhället en stor otjänst genom att inte ha höga krav och förväntningar på dem. De kan mer än vad vi tror, men de är även individer som går igenom pubertet och allt vad det innebär med hormoner som rusar runt i kroppen och kan göra vissa mer impulsiva än andra. De behöver vuxna omkring sig som lyssnar, lär och vägleder. Politiker har i åratal lovat att satsa på skolan men jag har ännu inte hört någon av dem dra slutsatsen att fler lärare och andra vuxna i skolan rimligen borde betyda att fler elever får det stöd de behöver för att utvecklas och lära. För mig är det en rätt enkel matematik. Jag skulle med öppna armar välkomna politiker att följa med mig en dag på jobbet:

 

Jag öppnar dörren ett par minuter innan lektionsstart och eleverna i klassen på högstadiet börjar ramla in. Eftersom att det inte är första timmen på morgonen är ljudnivån på topp och det måste bara puffas och knuffas lite på väg till bänkplatserna, trots att de har bestämda sådana. Fattar inte att de orkar hålla igång hela dan, tänker jag. Men så har man ju mer energi när man är fjorton än fyrtio… Det dröjer ca 3-4 minuter innan de flesta hunnit förstå att där står läraren och väntar på att det ska bli tyst. När volymen sänkts tillräckligt för att man ska slippa skrika börjar uppmaningarna om att ta hörlurar ur öronen, stänga av musik (och allt annat ljud) och lägga ifrån sig mobiler. Majoriteten av eleverna har inga problem med den uppmaningen men så är det ju alltid någon som får lite extra abstinens av tanken att inte ha mobilen fastklistrad i handen och av den anledningen tar lite längre på sig att rikta fokus på läraren och lektionen. Det har nu gått 8-9 minuter in på 50 minuters lektionen och jag börjar känna mig stressad över att vi inte kommer att hinna med det vi tillsammans planerat att hinna med (idag och resten av veckan). Jag sätter igång att prata om programmet klassen tittade på förra lektionen som vi nu ska fortsätta att se färdigt för att senare prata och skriva om (och bedömas och få betyg på i slutändan). Halvvägs in på min första mening blir jag avbruten av ”Abow len, lägg av va fan”, ”din sär! Mammas!” Tittar strängt på killarna som uppenbarligen håller på med något spel på en av deras iPads som de fått låna av skolan för att göra skolarbete på. ”Kom igen, lägg undan iPaden, vi ska ju inte använda den nu!” Under tiden passar fyra tjejer på att ”kicka” lite, vilket ger upphov till skratt och utrop. Jag inser att nu får jag ta i ordentligt om det ska bli något av denna lektion. Efter en uppläxning om deras framtid, om vad de är i skolan för att göra, om skillnaden på rast och lektion, kan vi så börja ägna oss åt det ämnet och det arbete eleverna har framför sig. Det har nu gått 19 minuter på lektionen. Vi samtalar om det vi sett så att alla ska komma ihåg och hänga med i fortsättningen. Äntligen kan jag klicka på Play!

 

När jag ser att alla kommit till ro och inget elektroniskt sken lyser upp någons ansikte börjar jag ägna mig åt vidare planering, i huvudet på mig själv. Eftersom det var en tjafsig start har vi förlorat tid vilket betyder att vi antingen ser färdigt hela programmet men inte hinner med diskussionen/samtalet efteråt, eller så stoppar jag med 10 minuter kvar, tar diskussionen/samtalet, men låter eleverna vänta över helgen med att se slutet. Det andra alternativet hade ju varit bättre för de fem svagare elever jag har i den klassen, då skulle de gå hem och känna att de förstått något av det de sett (viss individanpassning). Men tidsbrist gör att det blir det första alternativet eftersom eleverna även behöver tid att utföra sina egna arbeten, lämna in dem, få respons och bearbeta dem. Och allt det ska hinnas med innan lovet och innan omdömen skrivs och utvecklingssamtal hålls. Stress, stress, stress.

 

När programmet tar slut är det 3 minuter kvar till lektionens slut. Till min förvåning (och förtjusning) är det ingen som börjar plocka med sin väska och tala om för mig att de har slutat. Programmet de såg denna gång handlade om medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-60 talet och eleverna i min klass verkar rätt tagna av det som hände för faktiskt inte så himla länge sedan (i deras värld är annars det mesta som är mer än 10 år gammalt = antikt och oviktigt). Denna gång drar lektionen, som är vår sista för dagen, över 10 minuter. Flera elever dröjer sig kvar även efter att jag sagt att det är dags att gå hem. De vill ha svar på hur det kunde gå till sådär, på varför människor med mörk hudfärg kunde behandlas så illa. Samtidigt ser jag hur det börjar gå upp för vissa varför ”den där Tanya” alltid tjatar om att inte använda negativa skällsord som ”neger”, ”blatte”, ”du din import” mm. Jag tänker att om eleverna kan göra kopplingar och förstå varför vissa av oss reagerar så starkt på rasistiska tillmälen och andra kränkningar så är det värt det. Det är värt allt tjafs i början av lektionerna, diskussioner om hur vi beter oss i klassrummet, allt tjat i korridorerna, alla hemringningar, utskällningar, uppläxningar och samarbetsövningar. Det är synd att det ska behövas men så ser verkligheten ut och väljer vi att blunda för det är vi ute på mycket hal is. Sverige är ju sämst i världen på disciplin i skolan, nu börjar även svenska skolresultat rasa nedåt. Är det så svårt att se kopplingen?

tanya odenyo byline

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s