Krönika: Ibland är jag rädd för att synas

IMG_2326Det ökade högerextrema våldet har gjort mig försiktig. Senast nu i helgen skedde en eventuell nazistattack i Malmö, i ett område jag ofta besöker. När jag går med barnvagnen på kvällen med mina barn så håller jag mig nära bilvägar och kastar ständigt blickar över axeln för att titta efter fara. Ibland när jag sitter på bussen så känner jag hur någon tittar ogillande på mig och mina två mörkhyade barn. Jag sänker blicken och undviker ögonkontakt, för tänk om människan är en sån där våldsam extremist.

Det kanske är löjligt och jag kanske bara är paranoid. Internet svämmar över av främlingsfientliga sidor och diskussioner om hur man med våld ska jobba för ett etniskt homogent Sverige. Det obehagliga är att de här människorna finns på riktigt, mitt bland oss, och inte heller ser de nödvändigtvis ut på ett speciellt sätt så man kan identifiera dem.

Resten av Sverige kämpar emot, det känns tryggt att så många ger sig ut på gatorna och demonstrerar och visar att allmänheten inte accepterar hatbrott. Men när jag går själv på natten så är det bara jag och barnen där, då kvittar det hur många som skulle demonstrera för min skull nästa dag om något händer, för de finns inte där när olyckan inträffar. Själv har jag aldrig gått på någon sådan demonstration, jag har barn att ta hand om och jag är rädd för attacker liknande den i Kärrtorp.

Låter jag indirekt nazisterna vinna? Deras mål är ju antagligen att skrämma folk som jag och de har de lyckats bra med. Varför ska jag skämmas för att se folk i ögonen? Jag har ju inte gjort något fel egentligen. Om någon borde skämmas så är det väl ändå de som dömer mig och min familj som mindre värda utan att ens känna oss.

Jag tror det är dags att sluta vara rädd och att börja ta plats i samhället. Det är dags att se folk i ögonen, dunka näven i bröstet och säga ”jag har lika stor rätt att vara här som du och jag kommer alltid vara här”. Vi är fler än dem och det är dags att visa det, vi måste sprida ut oss som myror i en myrstack och visa att vi finns överallt och rör du min kompis så rör du mig. Visa civilkurage, stampa fötterna i golvet och ropa ”här är jag!”, så att alla förstår att här är du och det finns ingen som kan ta sig rätten att skrämma dig från att leva ditt liv.

Kanske kommer jag till och med börja våga gå på demonstrationer en dag.

 

eva hallencreutz

Gambisk-svenska Azzan Jack i filmen "Tommy"

Idag har filmen Tommy premiär på våra svenska biografer och gambisk-svenska Azzan Jack har en av rollerna i filmen. Vi har tagit ett snack med honom.

 

Foto: Malik Jack
Foto: Malik Jack

Hej där, vem är du?
Jag är Azzan Jack, 39 år gammal, med en son på 6 år. Jag kom till Sverige 1979 och då flyttade jag, min bror och våra föräldrar till Botkyrka direkt. Mina föräldrar hade redan bott i Sverige i ett par år vid det laget, men ville etablera sig och skaffa jobb innan de hämtade hit mig och min bror.

Kan du berätta lite om din karaktär i filmen Tommy?
Jag spelar Cookie, en rånarkumpan till Tommy, som nu har lagt ner verksamheten och börjat om med ett nytt rättfärdigt liv. När Tommys flickvän Estelle (Moa Gammel) kommer tillbaka till stan så rör hon om i våra liv rejält och vänder upp och ner på hela staden.

Kan du berätta lite om hur du fick rollen?
Den 1 februari 2012 var jag på väg mot Stockholm för att hedra min bortgångne mors minne, hon hade gått bort exakt på dagen 1 år tidigare. Jag fick ett mejl av produktionsbolaget med frågan om jag ville medverka i en svensk gangsterfilm. Jag såg det som en välsignelse från min mor och tackade självklart ja. Ge aldrig upp, livet kan vända på en sekund från dåligt till bra.

Hur var det att spela denna roll?
Wow… det var tufft, både mentalt och fysiskt. Att kasta grymma skällsord och hota en människa som man i verkliga livet egentligen tycker om med pistol, det var inte kul. Jag blev så illa berörd och till och med tvungen att be om ursäkt efter de scenerna och tänkte på det långt efter inspelningen. Jag ville ge allt och jag kände att jag var skyldig producenterna det som tack för förtroendet till denna roll. Det var fantastiskt att jobba med producent Kristina Åberg, regissör Tarik Saleh och manusförfattare Anton Hagvall. Samt alla andra duktiga skådespelare som medverkar i filmen, som huvudrollsinnehavaren Moa Gammel, Ola Rapace och sångerskan Lykke Li. Min syrra, Ramou Jack, är faktiskt också med i filmen. Alla i teamet var riktigt bra och det har varit en riktigt rolig resa.

Finns det likheter mellan dig själv och din rollkaraktär?
Nej, inte riktigt. Jag har varit en typ av kriminell, men inte alls som min roll Cookie. Viss inspiration plockade jag fram från folk jag känner som har varit mer kriminella. Jag har levt bland rätt så många Cookies en gång i tiden och jag är uppvuxen i Botkyrka, så jag har sett mer än vad många andra gjort. Jag valde att flytta till Malmö 2006 just för att slippa allt knas, alla problem och saknaden av min mor. Jag har ett bättre liv nu. Jag umgås med min son varje dag och det är jag glad för.

Hur väcktes ditt intresse för skådespeleri?
Intresset har alltid funnits där och när jag var 15 år hade jag kontakt med små statistagenturer. Jag har haft lite roller här och där och jag medverkade också som statist i både ”Nattbuss 807” och ”Beck”. Jag har aldrig varit blyg och jag brukade faktiskt göra stå-upp-komedi i skolan och underhålla alla mina vänner. Jag var med på Latin Kings album ”skuggan av betongen” (-95) och gjorde en låt med Dogge, ”Botkyrka Stylish”. Efter det så turnerade jag med dem som gästartist i tre år. Jag har inte gått någon teaterutbildning direkt utan min utbildning är livets hårda skola. Det tycker jag har varit en bra utbildning. Jag har varit med om det mesta tyvärr.

Hur skulle du beskriva filmen Tommy?
Det är en ovanlig och ny typ av film på marknaden. Fokus ligger på en kvinnlig karaktär, istället för på den normalt mansdominerade scenen. Här får man följa en gangsterkvinna, kvinnan bakom mannen, som dessutom kan reglerna. Filmen är riktigt bra och snyggt filmad. Tarik är så nyskapande och han är först ut med denna typ av film. Men det kommer säkert dyka upp fler. Filmen är dessutom baserad på en verklig händelse.

Hur ser framtiden ut för dig?
Just nu vill jag utbilda mig till behandlingspedagog. Jag önskar jobba med minderåriga ungdomsbrottslingar som sitter på värstinginstitut, där de ofta hamnar innan de hamnar på de riktiga fängelserna. Att försöka fånga dem innan de hamnar mer snett, innan det är försent. Jag kan berätta om mina erfarenheter och ge dem ett annat perspektiv och försöka ändra deras syn på livet, bevisa för dem att det går att vända allt negativt man har genomlidit till något bra och positivt. Jag tycker om att hjälpa människor.

Har du någon drömroll du önskar få spela i framtiden?
Alla roller är nog roliga, starka, och spännande. Det är svårt, jag kan inte bestämma en specifik roll… hm…polis kanske..

Då väntar vi på att se dig i en sådan roll framöver. Tack så hemskt mycket för intervjun och lycka till med allt inom skådespelarbranschen och ditt val av yrkesliv. Ska bli spännande att se dig i rollen som Cookie!

Edit: 2014-03-26 : Om Azzan Jacks kommande film Keff kan du läsa här!

 

Marian Marijayne Njie
Marian Marijayne Njie

Sierra Leones freds-president har dött

Fullskärmsinfångning 2014-03-14 103330.bmpSierra Leones tidigare president Alhaji Ahmad Tejan Kabbah, född 16 februari 1932, har avlidit. Detta är en stor förlust, inte bara för Kabbahs familj, utan för hela Sierra Leones folk. Kabbah var Sierra Leones tredje president, från 1996-1997 och igen från 1998-2007. Han var ekonom och advokat till yrket och jobbade många år för FNs utvecklingsprogram, UNDP. 1992 gick han i pension från FN och återvände hem till Sierra Leone, där han senare valdes till landets president. Landets nuvarande president, Ernest Bai Koroma, har utlyst sorgetid i landet under sju dagar från och med idag, 14 mars, och flaggorna vajar nu på halv stång.

Kabbah, som tillhör Mandingostammen, föddes i Pendembu i Kailajundistriktet i östra Sierra Leone, men växte till största del upp i landets huvudstad Freetown. Han sörjs närmast av fru och fem barn.

Den största av Kabbahs tid i regeringsställning kom tyvärr att omgärdas och påverkas av inbördeskriget i landet. Han vräktes ur landet av rebellerna i samarbete med millitära RFAC i maj 1997. Men han var snart tillbaka med hjälp av ECOWAS. År 2000 fick inbördeskriget en ny vändning då Kabbah och hans folk slutligen fick hjälp från FN och brittiskt håll.

Som president försökte Kabbah direkt att föra förhandlingar med RUF- rebellerna i syfte att få slut på inbördeskriget . Han undertecknade flera fredsavtal med rebelledaren Foday Sankoh , inklusive 1999 års Lomé-fredsavtal då rebellerna för första gången lovade tillfällig vapenvila. När avtalet om eldupphör med rebellerna praktiskt taget kollapsat så vände sig Kabbah för att söka internationell assistens från FN:s brittiska säkerhetsråd, Afrikanska Unionen och ECOWAS för att kunna besegra rebellerna och återställa fred och ordning i Sierra Leone .

Kabbah förklarade slutligen officiellt att inbördeskriget var över i början av 2002 . Tiotusentals sierraleonier över hela landet gick ut på gatorna för att fira slutet av kriget. Kabbah vann därefter enkelt sin sista femårs-mandatperiod i presidentvalet senare samma år med 70,1 % av rösterna genom att besegra sin främsta motståndare Ernest Bai Koroma. Utomstående och internationella observatörer deklarerade valet fritt och rättvist.

Kabbah lämnade presidentposten i september 2007, i slutet av sin femårsperiod men fortsatte att engagera sig politiskt, både i landet och på den afrikanska kontinenten. Under 2007 års val i Kenya, i december, var han Samväldets ordförande då dessa agerade som observatörer av valet. Likaså var han ordförande för Afrikanska Unionens övervakande av valet i Zimbabwe i mars, 2008.

Kabbah dog i sitt hem i Freetown den 13 mars 2014, 82 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Han somnade in med sin familj vid sin sida.

Kabbah pratar om Sierra Leone och millenniemålen

Kiqi dumbuya minteh 4

Veckans Bild (v11)

Veckans bild v11 En spatserande höna, kokande Attaya, lukten av bränt socker, en ranglig plaststol och en färgglad vattenkanna, saker som alla förknippas starkt med vardagslivet i Gambia. För i vilket gambiskt hem hittar man inte en liten plåtgrill för tekokning eller en utav dessa färgglada vattenkannor som används till det mesta. De är alla en del av det vardagsliv som levs här och man kan i Sverige bli lycklig bara av att se en utav dess kannor eller känna lukten av bränt socker, då minnena från vardagens Gambia kommer tillbaka. I Sverige, effektivitetens högkvarter skulle attayakokningen ske i en stor kastrull och på en snabbuppvärmd elektrisk spis, vattenkannan skulle vara i en större modell som rymmer mer vatten för att spara tid och plaststolen skulle vara av högre kvalite och definitivt mindre ranglig. Men trots allt detta blir man lycklig av att få se en randig liten vattenkanna som man får fylla på hela tiden eller en liten tekanna som inte rymmer mer än två små glas. Gambias vardagsliv har trots sin ineffektivitet en förmåga att smyga sig på en och klamra sig fast.

anna wedin