RASKORTET – Att vara svart i Sverige

Intervju med Jeremy från Illusion Crew
Intervju med Jeremy från Illusion Crew

Vi var många som såg dokumentären RASKORTET – Att vara svart i Sverige förra veckan på SVT 2. Dokumentären var en hård knytnäve i magen som fick mig att tappa andan och kippa efter luft, samtidigt som jag kunde se framför mig vilken ögonöppnare den måste vara för många människor som ändå är öppna, medvetna människor, men ändå inte varit nära nog för att ha förmågan att se, eller möjligen inte velat se, då sanningen ibland gör ont.

Inget nytt kom fram i programmet som inte mina vänner och framför allt mina fyra afrosvenska barn varit med om under mina senaste 25 år. Den underliggande rasismen har allt för många gånger fått mig att tappa andan av människors rasism och afrofobi. Våld mot barn, kränkningar, hån, förödmjukelse, nonchalans, ignorans, inget har varit okända begrepp för mig när det gäller rasism och afrofobi, men aldrig förr har jag suttit ned och sett ett program som helt fokuserat vänder sig direkt från afrosvenskar till svenska folket, oavsett hudfärg och deras personliga upplevelser av smått och stort i det som skett i deras liv och som varit svårt att glömma. Om smärta som etsat sig fast och ändå inte fått utlopp för det som gör ont.

Programmet var smärtsamt i sin enkelhet, med människor som rakt in i kameran berättade om skammen, förnedringen, utanförskapet och känslan av att alltid vara en andra klassens medborgare!! Några av de smärtsamma berättelserna gjorde mer ont än andra. När Viktoria Walldin berättade om pussleken vände sig min mage och jag blev illamående. Det var lätt att föreställa sig den lilla flickan Viktoria som ingen ville pussa, men den sötsura känslan när en pojke ville pussa henne. I alla fall på armen… När Momodou Jallow berättade om sitt ”välkomnande” till Sverige som ung tonåring, då han blev avklädd på flygplatsen in på bara skinnet och den känsla av förnedring han måste ha känt i den stunden.

Jag hade förmånen att se dokumentären med bland andra två av mina barn, men även med Jeremy, en ung afrosvensk kille på 22 år, med rötter från både Ghana och Sverige. Diskussionen vi hade efter programmet var givande på många sett.

Jag har gjort en kort intervju med Jeremy om hur han upplevde dokumentären.

Vad tänkte du när du såg dokumentären?

Det gjorde väldigt ont att se och jag fick en känsla från min ungdom och från när jag var liten, men samtidigt blev jag så otroligt jäkla stolt över att det funnits människor som verkligen tagit tag i denna fråga och engagerat sig i den. Jag känner stor respekt över att de har krigat, så det till och med kunde sändas i TV. Dokumentären känns helt ny och från vårt perspektiv. Att vara svensk men ändå inte vara svensk i mångas ögon. Jag kände väldigt mycket igen mig när Jonathan Sseruwagi berättade om känslan att aldrig passa in. När jag är i Sverige så är jag alltid svart, men när jag är i Ghana så är jag alltid vit. Jag kunde verkligen relatera till allt som sades i programmet då jag växte upp som den enda svarta i min klass.

Har du funderat mycket på dokumentären sedan du såg den?

Jag har funderat mycket över den och hur man kan hitta en lösning på hur man ser på detta. Det känns förlegat att fortfarande ha den här diskussionen 2014.

Hur känner du så här efteråt över att programmet sändes?

Jag är skitglad över att det har sänts och jag är verkligen stolt över att se hur mycket den sprider sig och jag ser hur många av mina vänner på Facebook som har delat den. Dokumentären har även lett till att jag pratat mycket med mina vänner om den. Vi har varit eniga om det mesta, särskilt det skrämmande i att vi har den här diskussionen idag för att så många människor tycks vara helt blinda. Sverige – det är dags att vakna upp. Jag är född på Karolinska sjukhuset i Solna. Många klagar på att invandrare inte vill anpassa sig till det svenska samhället, men vi ”invandrare” som är födda svenskar har de redan dömt från första ögonblicket som ”invandrare” på grund av vår hudfärg! Vi svarta svenskar behöver inte ”anpassa” oss mer än någon annan svensk, eftersom vi redan är svenskar, däremot kanske de som inte accepterar vår svenskhet borde börja anpassa sig till att vi finns och vi är här för att stanna i vårt land.

Tack Jeremy för att du delade med dig av dina tankar och funderingar runt dokumentären!

Mer om dokumentären:

BAKOM KAMERAN:

Osmond Karim, regissör och manusförfattare
Malin Holmberg-Karim, producent

MEDVERKANDE i dokumentären:

Viktoria Walldin
Tandi Agrell
Lina Endeki Larsson
Oivvio Polite
Kitimbwa Sabuni
Raymond Peroti
Astrid Assefa
Momodou Jallow
Jonathan Sseruwagi

FILMVISNING OCH FÖREDRAG:

Genom stöd från Svenska PostkodLotteriets Kulturstiftelse i samarbete med Föreningen Film. För Framtiden kommer filmen turnera runt om i landet i skolor och på arbetsplatser med filmvisning och föredrag under ett års tid. För mer info kontakta: malin@onetiredbrother.se

Mitt eget betyg på dokumentären är fem av fem möjliga. Jag anser personligen att den här dokumentären är något av det viktigaste som har sänts i Svensk TV. En hel dokumentär som bara utgår från afrosvenskars berättelser och perspektiv, det är faktiskt historiskt!

 

 

RASKORTET – Att vara svart i Sverige kan du se HÄR!

För dig som arbetar inom skolan, missa inte det HÄR!

Raskortet på Facebook

Det här är inget att skämta om

Fotnot: Jeremy är dansare i Illusion Crew.

fatou touray 2013

Tama och bambara på Konserthusets scen

Den globala musikscenen innehåller tack och lov mer än tuggummipop. Häng med på en musikresa signerad Habib Koité och Carlou D, två av Västafrikas många starkt lysande musikaliska stjärnor.

Selam har sedan över femton år jobbat för att sprida musik och kulturella uttryck som formats i en global värld, som de själva säger. Och de har lyckats väl. Det är mycket tack vare Selam vi i dag har en folk- och världsmusikscen som tagit en självklar och rättmätig plats i de kulturella finrummen. Bara att se artister från exempelvis Västafrika uppträda på anrika Konserthuset i Stockholm gör något med mig. Jag blir varm i hjärtat. Lördagens konsert med Habib Koité och Carlou D var knappast den första – och förhoppningsvis långt ifrån den sista – som Selam ordnat på just Konserthuset. Men det är ändå en smått magisk upplevelse, varje gång. Att få höra exempelvis tama (talking drum) ljuda mellan pelarna i en så svulstig och påkostad lokal är mäktigt, i sig.

Kvällen inleds med Carlou D som äntrar scenen själv, tillsammans med sin gitarr. Han är klädd i en fotsid dräkt med huva och inleder återhållsamt, men med en pulserande scennärvaro. Under låten träder sedan musikerna fram och börjar spela tillsammans med honom.

Allteftersom trappas stämningen upp, huvan åker ner, Carlou bjuder på flera egna dansuppvisningar och får nog många av dem som förstår innebörden i frasen ”Nama na la, sama yaye” (jag saknar dig, min mamma), att blinka bort en och annan tår.

Under låten ”Sen regal” gör han något jag aldrig har varit med om. Han tar fram sin egen telefon, börjar filma och ber publiken att unisont sjunga ”Hello Dakar”. Ingen är nödbedd och snart sjunger hela Konserthuset ”Dakar, Na nga def” (Dakar, hur mår du). Carlou D ler och trivs. Att han är intresserad av att filma oss förändrar perspektiven och får i alla fall mig att känna att privatpersonen Carlou kommer lite närmare.

Därefter bjuder han på ”Senegalese reggae Baye Fall style”, som han säger. Min bänkgranne får sjunga lite Baye Fall style, även han.

Klipp från konserten:

Bildspel från kvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Habib Koité äntrar efter en kort paus scenen, iklädd enkla traditionella kläder. Publikens extas är tydlig, han behöver inte mer än visa sig förrän en man i publiken skriker ”Habib, you are the best!”.

Habib berättar att det nya albumet, som heter ”Soo” (betyder hemland på bambara) spelades in hemma hos honom och att det är en mycket enkel produktion. Han säger att det är svårt för honom att spela in en ny skiva och att han därför inte kommer ut med en ny oftare än ungefär vart sjunde år. Men varje gång känner han sig väldigt nöjd och är väldigt glad när allt är klart.

– Och när jag släppt en ny skiva pratar jag mycket mellan låtarna. Tycker ni att det är jobbigt får ni lyssna på mig nästa år, då pratar jag inte, utan spelar bara, skrattar han.

Habib Koité är normalt ingen muntergök på scenen – en erfaren fotograf säger till mig att hon aldrig sett honom på så här bra humör under en spelning tidigare. Han är strålande glad och bjuder verkligen på sig själv. Kanske är det nya skivan, kanske är det att han i och med Skandinavienkonserterna nu knyter ihop turnésäcken? Oavsett vilket är Habib Koité i högform och det är bara att njuta av färden.

På albumets titelspår gästas han av artister som Toumani Diabaté och Bassekou Kouyaté.

– Men de kunde inte följa med i dag så vi ersätter Toumanis kora med en keyboard och Bassekous ngoni med en banjo, myser Habib.

Låten handlar om glädjen i att vara hemma, att vara medveten om sina rötter och att uppskatta dem. Att vi mår bättre om vi får vara hemma, i stället för att ryckas upp från vår bakgrund.

”Soo” inleds finstämt men utvecklas snart till en taktfast historia som får bandet och Habib att dansa.

Dansa ja. Det är väl enda problemet med Konserthuset. Att behöva sitta ner och lyssna till sån här musik, som liksom rycker och drar i en, kan vara nästan plågsamt svårt. Men alla vill inte stå upp och då skymmer man sikten för dem bakom och riskerar klagomål… Å andra sidan är det möjligt att sitta ner och ta in framträdandet på ett annat sätt.

Sammantaget, tack Selam för en fantastisk och – som vanligt – välorganiserad kväll, fortsätt ert viktiga och värdefulla arbete!

Och tack Carlou D och Habib Koité för musik kommen ur hjärtat, framförd med intimitet och känsla. Vi är nog många som kan leva på lördagskvällens upplevelse ett tag framöver…

helena svensson signatur

 

Text, bild och filmklipp