
I Lee Daniels film The Butler får vi en historielektion samt överblick av medborgarrättskampen i USA genom att vi får följa historien om en butler som tjänade i Vita Huset i tre decennier. I filmen heter han Cecil Gaines och historien inspireras av den ”riktiga” butlern Eugene Allens liv. Allen hann tjäna åtta amerikanska presidenter, från sin anställning 1952 hos Harry S Truman fram till Ronald Reagan 1986, innan han gick i pension.
Filmen börjar 1926 i den amerikanska södern där huvudpersonen Cecil, som spelas av den briljante Forest Whitaker, växer upp på en bomullsplantage som drivs av en klassisk f.d. slavägare som våldtar hans mor och skjuter hans far i huvudet för att han ifrågasätter sin ”master” (med en blick, inga ord). Cecils mor tappar sinnet och Cecil lämnar Georgia för att skaffa sig ett bättre liv ”up north”. Han får anställning som butler i olika fina hem och hamnar så till sist, efter rekommendation, på Vita Huset. Cecil gifter sig med Gloria (Oprah Winfrey) och de får två söner, Louis och Charlie. Frun kämpar med ensamhet och alkoholproblem medan den äldsta sonen så småningom blir aktiv i medborgarrättsrörelsens olika protestaktioner, bl.a. med ”the Freedom Riders”, och medlem i Svarta Pantrarna. Detta skapar friktion och slitningar mellan far och son. Cecil håller med sin son om orättvisorna men har, utifrån sin egen historia, valt att finna sig i situationen då han lyckats skapa sig och sin familj en tillvaro som hans föräldrar aldrig kunnat ens drömma om. Den yngre sonen Charlie är inte lika politiskt motiverad och tar senare värvning i arméen. Han skickas till Vietnam där han också dör i kriget.
Filmen berör flera intressanta ämnen: skillnaderna mellan det som under slaveriet kallades ”house-nigger” och ”field-nigger” samt hur den kategoriseringen i stor utsträckning finns kvar även om den är moderniserad; hur rasism, makt och arbetet påverkar familjerelationer; relationen mellan far och son vars övertygelser om hur man förbättrar livet för nästkommande generation går vitt isär; alkoholism och otrohet; och självklart rasism och mänskliga rättigheter.
Samtidigt som denna film kom ut planerade jag att ha amerikansk historia som tema i min engelskundervisning i år 8 och blev ju väldigt glad när jag fick höra talas om filmen. Den ger som sagt en rätt välfylld historielektion på ett sätt som verkligen går hem hos ungdomar idag. Jag tycker att filmen är bra på många sätt och det är härligt att ibland få se filmer där afroamerikaner har de viktigaste huvudrollerna medan kaukasiska amerikaners roller i större utsträckning blir biroller, även presidenterna! Det är tydligt att mänskliga och medborgerliga rättigheter inte är något som givits afroamerikaner gratis, de har fått kämpa sig steg för steg genom enträgen kamp för att nå dessa. Men det stör mig att Svarta Pantrarna framställdes så pass negativt och ensidigt som de gjordes. Sonen Louis kommer hem med sin kvinnliga vän som ser ut som Angela Davis men dissar mamman och pappan i deras egna hem. När diskussionen om att beväpna sig lämnar han organisationen och man upplever de som är kvar som stereotypiska gängmedlemmar som är läskunniga. Kändes overkligt och fick mig att tänka på hur välvilligt inställda folk är när man beundrar Martin Luther King men lika misstänksamma när man talar om hur viktig Maloclm X var för medborgarrättsrörelsen. Till skillnad från King, Rosa Parks och JF Kennedy som alla belyses i filmen så nämns inte ens Malcolm X…
There’s still a long way to go!
Jag ger filmen en trea i betyg, av fem möjliga
Bilder: Youtube