Intervju: Ibrahim Ebrima Faal är Alex i Bananhuset

Afropé.se har träffat skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal. Faal är just nu aktuell med monologen Bananhuset på Angeredsteatern i Göteborg. En glad svensk-gambisk man med otrolig skådespelartalang, skånsk-göteborgsk dialekt och en scennärvaro utan dess like. Den här skådespelaren vill ni inte missa. Inte monologen heller.

Ibrahim Ebrima Faal- Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

Många känner kanske igen Faal som arg svart man från kanal 5:s program Ballar av Stål och tror att det är vem Faal är. Men då kan man inte vara mer fel ute. Faals person och skådespeleri är ljusår ifrån den rollen.

Ibrahim Ebrima Faal föddes i Göteborg, men familjen flyttade tidigt till Malmö, där han sedan växte upp på Möllevången, ett av Malmös mest mångkulturella område. Vi blev lite nyfikna på denna skådis och beslutade oss för att se hans monolog och samtidigt passa på att sno åt oss en liten pratstund med honom.

Känner du igen dig i rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja absolut. Eftersom jag är uppväxt på Möllevången, som är ett område med alla möjliga olika nationaliteter samlade på ett litet område så känner igen den här känslan jätteväl. Jag hade kompisar som blev fucked up och jag själv vände mig till böckerna.

Var det lättare att leva sig in i rollen?
– Ja precis.

Vad fick dig att börja med skådespeleri?
– Jag började faktiskt med stand-up för att några kompisar tvingade mig att stå på scen, de tyckte jag var rolig. Det var en sådan där partygrej en gång i tiden. Men jag fortsatte köra lite stand-up och träffade en kille, Willy, som såg mig uppträda och sedan frågade om jag ville vara med hans kortfilm, spela huvudrollen. Min första reaktion var, –eh näää, jag kan inte stå framför en kamera. Men till slut gav jag med mig… så det var så det började.

Hur gammal var du då?
– Detta var 2008, sex år sedan, så då var jag 25 år.

Hur fick du rollen som Alex i Bananhuset?
– Ja har träffat chefen på Angeredsteatern några gånger och haft lite kontakt. Och jag sökte en annan roll tidigare i en pjäs som heter Paradiset, där de sökte en somalier… men jag kunde inte prata somaliska… så det gick inte, även om jag faktiskt testade.

Faal visar hur han imiterade somaliska och i mina (Kiqis, reds. anm) öron låter det hyfsat trovärdigt, även om vi alla skrattar en stund. Det är inget fel på Faals vilja i alla fall. Han fortsätter berätta.

  • Sedan hade jag ständig kontakt med teaterchefen och så presenterade han mig för regissören till Bananhuset ett halvår innan pjäsen skulle sättas upp och när jag väl kom för att provspela fick jag rollen.

Vad trivs du bäst med idag då. Teater eller film-skådespeleri?
– Eh… oj det är så svårt. När jag började var det först stand-up, vilket i och för sig är lite läskigare, men allteftersom blev film och teater mer lockande och jag började brinna mer för det. Dessutom har det varit mycket lättare för mig att försörja mig på film och teater än på stand-up. De stand-up-komiker som är etablerade idag har hållit på i branschen i minst tio år.

Kan du komma på någon avgörande händelse eller tidpunkt då du insåg att det här med skådespeleri var din grej?
– Jag har alltid haft de här drömmarna om skådespeleri. När jag som liten såg Denzel Washington och Sydney Portier och liksom tänkte, I can do that! (Faal brister ut i ett smittande skratt och tillägger att han skämtar lite). Men seriöst så, det är klart att alla har tänkt så någon gång när man som barn såg dessa skådespelare agera, Eddie Murphy och sådana, alla vill nog hålla på film tror jag. Så när jag väl fick tillfället så…

Var de skådespelarna du precis nämnde dina förebilder?
– Eddie Murphy var en stor förebild, Richard Pryor och Sydney Poitier. Man hade ju inte så många svenska svarta skådisar att identifiera sig med på den tiden. Idag är vi ju fler, även om rollerna vi erbjuds är ganska stereotypa många gånger. Men ett bra initiativ är The Black List (skapad av kulturföreningen TRYCK, reds. anm). Där kommer alla vi svarta skådisar fram och synliggörs. För mig var det en självklarhet att vara med där.

Det här med att du som svart skådis får en viss typ av roller. Hur känns det?
– Det är ju mest på film. Då är det alltid knarklangare, rånare eller hemlös man erbjuds att spela. Jag skulle gärna spela polis till exempel, men det går nästan inte. Kollar du däremot på amerikansk film så ser du Samuel L Jackson, Danny Glover och alla. Alla de spelar poliser. Varför kan inte jag göra det då? På teatern däremot är det lättare att få roller oavsett hudfärg… eller?

Foto: Kiqi D Minteh, Afropé.se

 

Som Faal säger så är det nog många svarta killar, i alla fall de som är födda före 90-talet, som haft ovanstående skådisar som förebilder och föreställt sig hur de knäcker roliga och kvicka kommentarer som Eddie Murphy eller med hela ansiktet visar känslor som den nu bortgångne Richard Pryor. Eller kanske hur de med pondus och mognad lever sig in i roller som Sidney Poitier gjort på vita duken. Men idag spelar Faal en monolog, ensam på scenen och helt utblottad…

Är det din första monolog?
– Det är det!

Wow. Hur förberedde du dig för det?
– Mycket textläsning, mycket studerande av karaktären och gå in i den. Vad han vill, vad har han för mål och vad har han för inre demoner och konflikter.

Det måste vara stor skillnad att göra en monolog, jämfört att agera mot någon?
– Ja precis. En monolog är väldigt självutlämnande, så det krävs otroligt mycket.

Var det nervöst på premiären? Eller hur gör du för att sådan inte ska lysa igenom i så fall?
– Nej, alltså jag är oftast inte nervös när jag går upp på scen. När jag väl står där. Jag är mer nervös när jag till exempel repeterar inför ett fåtal människor och man liksom uppträder för två-tre personer. När det är många så blir alla liksom en i mängden och då känner jag inte nervositet. Familj och vänner är mer nervöst till exempel.

Har du agerat mycket här i Göteborg annars, eller har det varit mer i Malmö eller Stockholm?
– Ja mest Göteborg och Stockholm och även TV i Stockholm då.

Är det någon ny pjäs på gång nu efter Bananhuset, eller hur ser resten av året ut?
– Jag provfilmar lite och så, men annars har jag en ny pjäs på gång till hösten här i Göteborg. Då ska jag spela på Teater Trixter, som ligger vid Järntorget. Vi börjar repa i maj och har premiär i höst sedan.

Vad kul! Trivs du bäst i Malmö eller i Göteborg?
– Göteborg faktiskt. Det finns mycket kulturliv i alla tre storstäderna, men det blir så nära inpå gammalt umgänge och sådant om jag är nere i Malmö.

Faals föräldrar kom till Sverige från Gambia och bosatte sig först i Göteborg, där han också föddes. Men barndomsåren spenderades sedan i Malmö, innan Faal själv, för sju-åtta år sedan, flyttade tillbaka till Göteborg.

Hur är relationen till Gambia?
– Ja alltså båda mina föräldrar är ju därifrån och jag har varit där sporadiskt, men nu är det ett tag sedan. Det måste jag börja jobba på nu. Det är alltid något som hindrar, jobb och så vidare. Men snart måste jag komma iväg igen.

Andra drömmar inför framtiden då. Finns det?
– Ja jag vill bort från Sverige så snart som möjligt. Hahaha… Nej men allvarligt talat så måste jag ta mig ut, men jag fastnar alltid kvar här. Det dyker alltid upp något nytt. Jobb och grejer hela tiden. Jag kommer nog hålla på med film och kultur ett bra tag i alla fall, oavsett vart jag befinner mig och även om det kanske inte alltid är framför kameran så är jag hela tiden igång. Skriver manus, rollbesätter och sådant.

Åh, har du något sådant på gång just nu?
– Jo jag har ett projekt på gång, där jag skrivit manus och söker pengar till det just nu. En kortfilm. Sedan är det filmen om John Hron som kommer ut snart, där jag rollsatte filmen med skådespelare och statister. En liten roll har jag i den filmen, där jag blir knivhuggen av nazister. Tyvärr gjordes den filmen på väldigt liten budget, vilket är synd.

Slutligen, hur skulle du beskriva dig själv. Vem är Ibrahim Ebrima Faal?
– En väldigt snäll, rolig och målmedveten kille.

Vi tackar Faal för intervjun och ser fram emot att se mer av honom, både på vita duken och på teaterscener runt om i landet. Nedan följer en liten recension av monologen Bananhuset…

Faal, Bananhuset
Foto: Afropé.se

 

Bananhuset
Ibrahim Ebrima Faal måste vara född till skådespelare. När jag satte mig ner för att bevittna honom framföra monologen Bananhuset hade jag inte alls förväntat mig att mötas av den otroliga scennärvaro som fullkomligt knockade oss i publiken. Att regissören och författaren valt just Faal till denna monolog är inte minsta förvånande, det är helt rätt. Med urpremiär i Angered som har ett högt invandrar-invånarantal, och med stor publik av ungdomar i övre skolåldern så är Faal den perfekta för rollen. Han är så övertygande att man glömmer att han spelar en roll. Faal är huvudpersonen. Att han är en svart kille, andra generationens invandrare, och i mångas ögon därför inte borde lyckas är bara så rätt. Med största sannolikhet är det just därför han blivit castad för rollen. När han står däruppe slår han alla som någonsin sagt, -det är ingen idé, du har alla förutsättningar emot dig, på käften och visar att det är klart DU kan.

Faal i Bananhuset, april 2014 - Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se
Faal i Bananhuset, april 2014 – Foto: Kiqi D Minteh/Afropé.se

Jag har aldrig tidigare sett någon monolog på teatern. Jag har alltid gillat känslan som finns när man går på teater, det blir verkligare och man känner sig närmare skådespelarna. Faal fick mig att verkligen tränga in i djupet på huvudpersonen och följa med i alla de känslosvingarna som han kastades mellan –hopp, kärlek, förlust, sorg, ensamhet och gemenskap, för att nämna några. På några sekunder fördes man från att sitta och skratta åt en något bisarr händelse till att Faals ansiktsuttryck plötsligt ändras, fylls av orolighet och uppgivelse… och plötsligt känner man gråten i halsen.

Alex är en man som bor i det så kallade Bananhuset, där bär grannarna på mångfacetterade bakgrunder och nationaliteter och genom monologen får man reda på deras livsöden. Fokus ligger dock på den 30-åriga Alex själv, som bor kvar med sina föräldrar i Bananhuset där han försöker förverkliga sin dröm om att skriva. Men att skriva dikter i bananhuset är inte så lätt, vilket gör att det blir en ständig dragkamp mellan att våga släppa taget om tryggheten och istället ge sig ut ensam och försöka förverkliga sin dröm.

Faal är en fantastisk skådespelare som framför sin monolog på ett briljant sätt då han vid flera tillfällen iscensätter scener med flera personligheter samtidigt. Som i gynekologscenen, där han som liten pojke skall tolka för sin mamma när denne besöker sin gynekolog. En scen som rev ner stora skrattsalvor i publiken. Faal är helt klart född till skådespelare.

Bananhuset är fantastiskt snyggt regisserad av Eleftheria Gerofoka och dess briljanta text är skriven av Nicolas Kolovos.

För er som missat Bananhuset så spelas monologen på Folkteatern 6 – 10 maj och det finns eventuellt planer på att sätta upp den både i Malmö och i Stockholm framöver.

 

kiqi

4 thoughts on “Intervju: Ibrahim Ebrima Faal är Alex i Bananhuset”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s