Boken ”Do They Hear You When You Cry”? av Fauziya Kassindja (1998) handlar om hennes liv och flykten från Togo där hon riskerade att utsättas för omskärelse. Det är kanske inte den litterärt bästa bok jag läst men hennes livshistoria etsade sig fast i hjärnan då den är så hemsk och så stark på samma gång. Och så viktig att dela.

Som barn var Fauziya en av de få flickor som tilläts gå i skola i den by i Togo där hon växte upp på 1980-talet. Tack vare faderns status samt hans förmåga och vilja att bekosta sig skola även för sina döttrar, levde Fauziya ett bekvämt liv med sina föräldrar, två bröder och fyra äldre systrar. Ett, enligt Togos mått, överklassliv. Sedan dör hennes far.

Enligt traditionen blev allt det som Fauziyas far ägde, inklusive fru och barn, hans närmaste manliga släktings egendom. I detta fall var det en farbror som höll mycket hårt på gamla traditioner och inte var särskilt positiv till det moderna, som han ofta ansåg vara västerländskt och därmed negativt. Farbrorn tycker inte om sin avlidne brors fru så henne skickar han iväg till Nigeria (hon kom ursprungligen från Benin). Han avbryter Fauzias skolgång och efter ett tag bestämmer han sig för att gifta bort henne. Som 17-åring ska hon så bli fjärde fru till en man i 45-års åldern, en man som dessutom krävde att hon genomgår kakia, omskärelse.

Fauziya lyckas, med systrarnas hjälp och mammans ekonomiska stöd, fly från sin by och sitt hemland. En flykt som via Tyskland slutligen, i december 1994, landar i USA. Med ett falskt pass och en god väns försäkran om att migrationsverket i USA kommer att visa sympati är Fuaziya hoppfull inför sin framtid. När hon kommer fram berättar hon dock (av olika anledningar) inte om hotet att utsättas för omskärelse. Hon behandlas inte av myndigheter som ett ensamkommande flyktingbarn (som man kan tänkas visa extra hänsyn och mänsklighet gentemot) utan istället kläs hon av naken, kedjas och fängslas. Hon får förklarat för sig att hon har två val: antingen att skickas tillbaka till Togo eller att sitta i fängelse tills hennes fall kan tas upp i rätten, om ca fyra dagar. Hon bestämmer sig för att stanna och hoppas på uppehållstillstånd. Det dröjer åtta månader innan hennes fall tas upp för första gången. Sammanlagt spenderade Fuziya 18 månader i ett ”maximum security”-fängelse med våldsamma förbrytare. Hon utsätts för diverse kränkningar och placering i isoleringscell. Vid två tillfällen bryter hon ihop och ber om att bli hemskickad men det är ingen som lyssnar på henne.

En juridikstudent, Layli Bashir, engagerar sig i Fauziyas fall och lyckas efter mycket hårt arbete skapa uppmärksamhet kring hennes fall samt en förstasidas artikel i New York Times. Fauziya Kassindja blir till slut den första kvinnan som får politisk asyl i USA med hänvisning till risken för att bli utsatt för omskärelse. Hennes fall gav nya riktlinjer för hur man resonerar flyktingar som åberopar könsbaserad förföljelse som skäl för flyktingstatus.

Boken är en ögonöppnare för många som läser den, dels för den specifika situation som kvinnor som utsätts för eller riskerar att utsättas för omskärelse befinner sig i och det tabu som finns kring att tala om omskärelse (och andra sexuella övergrepp). Boken ger även en sorglig inblick i det opersonliga och ofta omänskliga sätt många flyktingar behandlas på när de kommer till USA för att söka asyl. Personligen tänkte jag självklart mycket på hur Sverige och resten av Europa behandlar flyktingar men ännu mer på hur man beklagar sig över ”flyktingströmmarna”. Den fick mig även att tänka mycket på livet i fängelse. Det är lätt att sympatisera med någon som ”oskyldigt” hamnar i fängelse men den ger en även en tankeställare kring hur rehabilitering av kriminella kvinnor går till. En mycket läsvärd bok helt enkelt!

Boken får en fyra i betyg, av fem möjliga: