Krönika: Binta Blackout, Europas Dancehallqueen 2013

Det är väldigt viktigt för mig att inte leva på gamla meriter och de flesta DHQs vinner E N tävling E N gång och fem år senare så är det fortfarande det bästa som finns på deras CV. Jag kanske aldrig mer vinner, men jag kommer alltid att försöka förnya och göra det bästa jag kan… och får jag inte en till titel så kommer jag att göra andra saker som är ”större” och kämpa för det hela tiden. En vacker dag kommer jag att känna mig jättenöjd och klar med vad jag åstadkommit i min karriär och då kommer kanske det största för mig vara att se en utav mina elever ta hem kronan i Europas eller Jamaicas Dancehall Queen, vem vet…

Blackout twinz
Binta & Vendela Blackout Twinz

Jag lovade i min förra krönika att jag idag skulle berätta om min största och viktigaste tävling under 2013, Europas Dancehall Queen.

Jag blev kontaktad före sommaren det året, av arrangören för tävlingen och jag sa direkt att jag inte kommer ställa upp i den, jag skulle inte ha tid osv… och för att kunna vinna något sådant så måste man ändå träna hårt och jag kände till två av tjejerna och att de skulle hinna träna medan jag var i Jamaica under sommaren och tävlingen skulle hållas redan i slutet på oktober. När jag sedan var i Jamaica så skrev arrangören igen och jag sa återigen nej, men att kanske en utav mina elever kan köra (nu tänker mina tjejer som läser detta ”haha, trodde hon själv på det eller”). Men jag fick ett nej som svar på det och att de ville ha en hög kvalité på ALLA deltagarna och därför så tävlar de som redan vunnit titlar och som har ett stort namn. Jag svarade aldrig på det mejlet, jag glömde bort det helt och hållet.

När jag sedan var hemma i Sverige och det inte var så långt kvar till tävlingen, tror det var en månad kvar kanske, så skrev dom igen och då tackade jag till slut ja. Och där började stressen i magen. Den här tävlingen var inte för att bevisa någon envis farbror om att jag kunde dansa, inte heller var det för att göra släkten glad, det handlade om att göra detta för mig, Binta. Det var ännu en dröm jag alltid velat uppfylla, ända sedan jag såg den första EU DHQ (Europas Dancehall Queen)-tävlingen på datorn/dvd.

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna ha chans att vinna men jag satte upp höga mål för mig själv och bestämde mig för att en pallplacering måste det bli. Allt annat skulle jag inte att vara nöjd med. Så jag satsade på 2:a eller 3:e placering. Mina vänner var inte sådär jättestöttande, visst de hjälpte mig med program, vad för steg jag bör byta ut osv, men mina närmaste vänner trodde inte ens på mig. De trodde inte att jag hade chans att vinna och den energin kändes så fort jag pratade med dom om det. Men det var faktiskt en av dom som trodde på mig från första början och hjälpte mig att fokusera, sista veckan (även veckan jag började träna inför tävlingen) så var hon med mig och tränade och gav mig bra energi. Hon tvingade mig att göra mina nummer om och om igen, utan paus, tills det kändes 100% säkert. Min mamma var också väldigt stöttande i detta och hela min familj var egentligen det, men mamma engagerade sig i mitt tränande och fick mig att träna hemma i vardagsrummet så jag till och med ramlade och slog mig… Fy vad vi garvade, haha. Hur som helst, stödet från mamma och denna tjejkompis, plus det faktum att jag tror på mig själv var egentligen allt som behövdes för att kämpa hårt. Dag och natt, sista veckan, var jag uppe och jobbade på mina ronder. Dansen, energin, ansiktsuttryck, styling av mina kläder och allt det sista som måste fixas.

På torsdagen innan tävlingshelgen så åkte jag från Sverige och på onsdagen innan, eller det kanske var tisdag till och med, så var jag i alla fall klar med mina mixar. Nu kunde jag äntligen träna med dom, precis som det skulle vara. Väl på plats så märkte man av hur tävlingen började närma sig och tjejerna pratade inte ens med varandra backstage, alla var helt fokuserade och det var nästan lite ”dålig” energi. Jag chillade fett, pratade lite med en vän, satt i soffan och först när alla tjejer var klara och redo att köra så började jag värma upp och stretcha för som vanligt så visste jag att tävlingen skulle bli försenad och mycket riktigt, den började ungefär en timme efter utsatt tid.

Efter första ronden så kände jag att det gick jättedåligt verkligen, alltså jag var inte alls fokuserad och det kändes som att kroppen gick på autopilot, vilket gjorde att jag inte kände att jag hade kontrollen över de steg jag gjorde… det var som att allt bara matades på typ, så jag var as-missnöjd, men jag gick vidare och poängen jag fick efter första ronden var ”5-5-4” (5 är högsta poäng och 1 är lägsta). När det var dags för andra ronden så kände jag att jag var tvungen att steppa upp och leverera med mer energi och inte tänka så mycket. Att bara släppa allt och köra fullt ut oavsett om det var lite slarvigt, jag kände att jag behövde visa min energi. Jag körde och det kändes faktiskt bra på de delarna som jag försökte jobba upp. Min poäng efter andra ronden blev ”4-4-4” och jag var skitsur. Det hade ju känts så bra och tredje ronden ville jag verkligen köra för det var mitt favoritnummer…

… tack och lov så gick jag vidare. Fort in bakom scenen med Vendela för att fixa alla mina tatueringar, färga håret med sprayburkar, sminka om mig, ta på kläder och allt… japp, jag satsade hårt på mina outfits. Väl på scen kändes det som att publiken förväntade sig att jag skulle komma ut och göra samma saker… jag sprutade eld med min lilla hårsprayflaska och tändare och sedan körde jag. Fan vad bra det kändes, jag var absolut inte på nån autopilot längre, utan jag hade kontroll och gjorde allting fullt ut, med energi och ansiktsuttryck… om det fanns något jag kunde jobbat på så var det kanske tekniken… men ‘bäääm’, jag var helt hypad och fick ”5-5-4” av domarna.

I fjärde ronden så är upplägget att DJ:en väljer en låt och vi deltagare får inte veta vilken låt det är som valts förrän det är vår tur att stå på scen. Jag körde – jag gjorde en ”headtop” – snurrade på huvudet – släppte sedan händerna för att landa i en ”dropdead”… ‘BOOOM’, publiken gick loss och den där känslan är helt obeskrivlig. Att klara av att göra något så svårt, speciellt i en freestyle och jag fick ”5-5-5” av domarna, högsta poäng!

Rond fem och sex gick helt okej. I femte ronden fick jag inte göra några ”tjejgrejer”, utan var tvungen att bara göra steg som passade med musiken. I sjätte ronden så var det final, det var bara jag och Ula Affro kvar. Vid det här tidpunkten så var jag så sjukt glad för jag hade redan uppnått mitt mål med tävlingen, att få en pallplacering. Oavsett hur det gick så skulle jag ju i alla fall komma tvåa och det kändes så fruktansvärt bra. Det kändes verkligen som att det var där jag skulle hamna, på en andraplacering. Jag visste att sista låten skulle bli någon jätte-tjejig queen-låt och jag visste också att det verkligen var min konkurrents starka sida, att flippa ut ordentligt till sådana låtar. Jag kan väl också det, men jag gillar att hålla det lite mer ”classy”, medan de flesta dancehall-queens är lite mer åt det ”vulgära” hållet och sånt gör ofta att man kommer på en bättre placering. Inte alltid, men oftast. Speciellt i EU Dancehall Queen-tävlingar och de som hålls nere på Jamaica.

Jag tänkte inte ens köra hårt, för jag var ju nöjd. Men sen så tänkte jag att, ‘ofta’ jag ska vara så här nära på att vinna hela skiten och sedan inte ens kämpa hårt och köra all in... är jag knäpp eller?! Varför nöja sig som tvåa när jag står här och är fem minuter från att vinna hela skiten… fuck it, det är nu eller aldrig som gäller. Det är första gången Sverige ens deltar i EU DHQ, det skulle vara grymt om den första gången blev vinst och jag var den som plocka hem EM-guldet, haha. Nu kör vi, tänkte jag!! Och jag körde… men jag kände inte att det var 100%, kanske 99,9%. Det var något som saknades och jag trodde inte ens att jag skulle vinna. När de väl ropade upp vinnarna så fattade jag inte ens att J A G vann, det tog några sekunder och självklart så sprutade glädjetårarna när jag väl fattade. Sedan började jag givetvis böla ännu mer när jag kollade på Vendela som stod framför mig och grät som ett litet barn, haha…

Den där känslan gott folk… den där känslan är O B E S K R I V L I G. När man verkligen inte tror att man ska vinna och de flesta i din omgivning inte heller trott att du ska vinna. Men du krigar och kämpar i flera dagar och nätter, du stressar med att allt ska vara på plats när du väl går upp på den där scenen. När jag fick kronan i mina händer så var det som att den största klumpen i min mage bara släppte. Den här tävlingen gav mig inte bara en titel, en massa pengar, en resa till Jamaica (där jag måste tävla i international dhq), en fin krona och en t-shirt… utan den gav mig något som jag värdesätter så mycket högre, den gav mig S J Ä L V F Ö R T R O E N D E, på riktigt, att tro på mig själv lite mer än att bara ”tro på mig själv”. Det känns som att jag absolut inte har några problem med att ställa upp i vilken tävling som helst framöver. Så folket, ni kommer att få se mig i flera tävlingar framöver som jag redan lovade senast.

Glöm inte att ALLTID tro på er själva, även när folk runt omkring er inte gör det!

Binta Blackout
Binta Blackout

One thought on “Krönika: Binta Blackout, Europas Dancehallqueen 2013”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s