Afrosvenskarnas riksförbund presenterade i dagarna 15 krav på politiska åtgärder mot afrofobi inför valen 2014. Den afrosvenska agendan består av 15 krav som tillsammans bidrar till att göra Sverige till ett land där hudfärg inte avgör rättigheter och möjligheter. Här nedan kan du läsa en nedkortad sammanfattning av vad kraven består av.

 

1. Institutionellt erkännande av afrofobi som ett samhällsproblem

Staten ska på institutionell nivå erkänna afrofobi som ett samhällsproblem. Ett sådant erkännande är en nödvändig bakgrund till att en politik utformas som kan stävja afrofobins negativa effekter på afrosvenskars mänskliga rättigheter. Diskrimineringsombudsmannens årliga statistik över diskriminering ska differentieras så att kategorin ”Diskrimineringsfall med afrofobiska motiv” införs.

2. Jämlikhetsdata

Sverige ska följa CERD:s och ECRI:s rekommendation och ta fram samhällsstatistik differentierad på etniska grupper så att mer kan bli känt om orsaker, omfattning och effekter av rasdiskriminering i Sverige.

3. En europeisk strategi mot afrofobi

Samtidigt som kampen mot rasism är generell och allmänmänsklig får man inte glömma att rasism drabbar olika grupper olika. I den andan antog EU:s medlemsländer 2011 ett europeiskt ramverk för nationell integration av romer vilket var ett viktigt första steg mot en sammanhållen strategi på europanivå för att komma tillrätta med diskrimineringen mot romer. Människor av afrikanskt ursprung har det gemensamt med romer att de också är speciellt utsatta för strukturell diskriminering och omfattningen av afrofobisk diskriminering i Europa visar att befintliga rättsliga instrument och politiska åtgärder inte adekvat möter problematiken. En EU-strategi med specifika riktade åtgärder är därför ett nödvändigt instrument för att komma tillrätta med problemet.

4. Aktiva åtgärder i arbetslivet och i utbildning

Bland afrosvenskar generellt är arbetslösheten 25 % och studier visar att högskoleutbildade afrosvenskar löper en överrisk att hamna i arbetslöshet eller att inneha ett yrke som de är överkvalificerade för. Endast 32 % av de högskoleutbildade männen födda
i Afrika arbetar inom ett yrke som kräver högskoleutbildning och endast 40 % av kvinnorna. Omvänt återfanns 20,1 % av männen och 15,4 % av kvinnorna födda i Afrika inom kategorin arbete utan krav på särskild yrkesutbildning att jämföra med endast 4,3 % respektive 5,4 % bland inrikes födda män och kvinnor. Afrosvenskar har den lägsta utbildningsavkastningen av alla grupper i landet.

Staten ska tillåta aktiva åtgärder som positiv särbehandling med avseende på ras eller etnicitet i samma utsträckning inom arbetslivet och utbildning som det idag är tillåtet med avseende på kön.

5. Rasprofilering

Med rasprofilering avses den diskriminerande praxis där framförallt polisen och andra myndigheter baserat på individens uppfattade rastillhörighet och inte en konkret och rimlig misstanke hårdare granskar individer. Afrosvenskar såsom en mycket synlig minoritet är speciellt hårt drabbade av detta. Spontana poliskontroller utan någon substantiell grund tillhör afrosvenskars erfarenheter av vardagsrasism och särskilt verkar detta gälla unga svarta män utifrån stereotypen om svarta män som potentiella brottslingar och våldsverkare.

För att bemöta rasprofileringen av afrosvenskar ska alla poliser genomgå obligatorisk antirasistisk träning som en del av polisutbildningen vilket följs upp återkommande utbildningar för poliser i aktiv tjänst.

6. Hatbrott

Med en överrepresentation på 240 % är afrosvenskar den minoritet i landet som är mest utsatt för hatbrott. Sedan 2008 har antalet
afrofobiska hatbrott ökat med 24 %, och bara mellan 2011–2012 var ökningen 17 %. Detta medan hatbrotten mot andra grupper minskar. Hatbrott som inte inbegriper fysiskt våld tenderar att negligeras av polis och åklagare och brottet hets mot folkgrupp är det mycket ovanligt att någon döms till i relation till afrosvenskar.

Staten ska avsätta öronmärkta resurser till polis- och åklagarmyndigheterna för att hantera de ökande afrofobiska hatbrotten och polisens hatbrottsjourer ska ges resurser för att öka sin kunskap och kompetens om afrofobi. Detsamma gäller för åklagare och andra inom rättsväsendet.

En särskild statlig utredning ska också tillsättas för att gå till botten med den serie av hatbrott i Forserum i Nässjö kommun som kulminerade i att den afrosvenska minoriteten inte vågade släppa iväg sina barn till skolan.

7. Durbanuppföljningen och årtiondet för människor av afrikanskt ursprung

På FN:s internationella konferens mot rasism som hölls i Durban i Sydafrika 2011 var Sverige med och antog Durbandeklarationen och handlingsplanen mot rasism. Där finns skrivningar som handlar om bekämpandet av rasism mot människor av afrikanskt
ursprung och som idag internationellt används som en standard för organisationer och stater i arbetet mot afrofobi.

Rasismen mot människor av afrikanskt ursprung aktualiseras ytterligare av att FN har deklarerat åren 2015–2024 som det ”Internationella årtiondet för människor av afrikansk ursprung”.

Sverige ska aktivt delta i den kontinuerliga uppföljningen av Durbandeklarationesn handlingsplan som bland annat förvaltas av ”Arbetsgruppen av experter på människor av afrikanskt ursprung” och ge stöd till icke-statliga organisationer att kunna delta i detta arbete och informera allmänheten om Durbandeklarationen vilket inbegriper översättning av dessa dokument från engelska till svenska. Sverige ska också aktivt ge sitt stöd till ”Det internationella årtiondet för människor av afrikanskt ursprung”.

8. Afrofobi och intersektionalitet

Studier visar hur exempelvis kön, klass, funktionsnedsättning och religion påverkar afrosvenskars vardag. Där svarta män drabbas av misstankar och trakasserier från ordningsmakten för de konstrueras som brottsliga och hotfulla kan istället svarta kvinnor sexualiseras och utsättas för ovälkomna närmanden från män. Afrosvenskar med funktionsnedsättningar som har svag orientering i samhällets stöd och insatser är mycket sårbara och muslimer är speciellt utsatta för attacker. Staten ska också genomgående ta i hänseende afrosvenska kvinnor som offer för multipel diskriminering.

9. Myndighet för skyddande av mänskliga rättigheter

Strukturell diskriminering är ett alldeles för genomgripande samhällsproblem för att kunna bekämpas enbart med juridiska medel.

Sverige ska i enlighet med FN:s Parisprinciper som antogs av generalförsamlingen 1993 upprätta en oberoende nationell institution för mänskliga rättigheter som är oberoende från regeringen, och rapporterar direkt till riksdagen i nära samarbete med frivilligorganisationer och andra aktörer för mänskliga rättigheter.

10. Skolan och skolböcker

Barn är speciellt sårbara för rasism som har en mycket negativ påverkan på deras självkänsla och utveckling. Studier visar att skolan är en miljö där afrosvenska barn drabbas av rasifierat språkbruk, kränkningar av den fysiska och personliga integriteten samt olika former av utpekande och särskiljande bemötanden från andra elever och vuxen skolpersonal. De drabbas också av rasism i form av den stereotypa bild av svarta människor som förmedlas genom läromaterialet och undervisningen.

Historieämnets vilja att lyfta brott mot mänskligheten är lovvärd men tendensen att endast upprätthålla sig vid sådana brott som Sverige inte hade direkt inblandning i bidrar till idén om den svenska exceptionalismen, idén att Sverige är ett annorlunda land där rasism aldrig kommit till uttryck, och försvårar arbetet mot rasism i vår tid.

Skolböcker ska ge utrymme för Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och förevisa kopplingen mellan detta brott mot mänskligheten och vår tids rasism, diskriminering och marginalisering av afrosvenskar. Skolan ska också agera med fasthet för
att eliminera alla former av rasism och diskriminering mot afrosvenska barn och ungdomar.

11. Kultur och utbildning

Den eurocentriska tendensen inom utbildning och kultur göder afrofobiska attityder. Människor av afrikanskt ursprungs bidrag till det samlade kunnandet undervärderas och medan kulturella uttryck som förmedlas av vita betraktas som allmängiltigt mänskliga, får svarta ofta gestalta kulturella identiteter i marginalen.

På universitet och högskolor ska resurser avsättas för tvärvetenskapliga Afrikastudier som omfattar men inte begränsas till Europas koloniala historia och den transatlantiska slavhandeln och dess efterverkningar i form av strukturell rasism och strukturell diskriminering.

Staten ska också ge stöd till afrosvenska organisationer och övriga civilsamhällets folkbildningsinsatser för att öka medvetenheten om afrofobi.

12. Institutionellt erkännande av Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln

Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln är något som knappast berörs i skolböcker i historieämnet. På universitet och högskolor behandlas detta knappt heller och det finns mycket liten forskning i ämnet. I det offentliga rummet finns ej heller monument som markerar den delen av svensk historia vilket tillsammans utgör en form av förnekelse av Sveriges roll i detta monumentala brott mot mänskligheten och försvårar arbetet att åskådliggöra afrofobi i Sverige idag och dess koppling till Sveriges historia.

Den 9 oktober, dagen då den siste afrikanen i svensk ägo frigavs 1847 på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy, ska göras till en nationell minnesdag för att hedra offren för den svenska transatlantiska slavhandeln.

I huvudstaden Stockholm ska det upprättas ett värdigt monument för att hedra offren för den transatlantiska slavhandeln och påminna om Sveriges deltagande i detta. Monumentet kan lämpligen utformas med de första fyra kidnappade afrikanska barnen som blev offer för svensk slavhandel och ska placeras på en prominent plats i det centrala Stockholm.

13. Rätten till effektiva rättsmedel

Diskrimineringens omfattning som samhällsproblem återspeglas inte antalet rättsprocesser i domstol. År 2011 avslutades 697 ärenden rörande etnisk diskriminering av DO. Av dessa ledde 16 till domar i domstol och 2 till förlikningar. Trots att 2011 innebar en förbättring jämfört med tidigare år måste det ses som ett legitimitetsproblem för Diskrimineringslagen och rättsväsendet att endast 16 av 697 anmälningar om etnisk diskriminering går till domstol.
Upprätthållandet av Diskrimineringslagen som är en civilrätt kräver att den drabbade parten kan driva sitt ärende i domstol. Men i diskrimineringsfall är motparten typiskt ett företag eller en myndighet som har mer kunskaper och resurser att processa.

Staten ska därför följa DO:s rekommendationer och:

• inrätta en processfond från vilken enskilda personer eller sammanslutningar kan ansöka om pengar för att finansiera driften av diskrimineringstvister i domstol
• ge ökade resurser till antidiskrimineringsverksamheterna och ge ökat stöd till frivilligorganisationer för att kunna företräda enskilda i diskrimineringsärenden
• stärka rättshjälpssystemet
• skapa förutsättningar för att förbättra utvidgning av rättsskyddet genom hemförsäkringar till att omfatta tvister av diskrimineringsärenden
• se över reglerna om rättegångskostnader

14. ”Kriget mot terrorismens” effekter på afrosvenskars mänskliga rättigheter

Det så kallade ”Kriget mot terrorismen” har en snedvriden effekt på den afrosvenska kommuniteten, som till betydande del är muslimsk, eftersom den brännmärker svenska muslimer generellt som potentiella terrorister. Den nya mycket ifrågasatta terrorismlagstiftningen har lett till en rad rättsövergrepp mot afrosvenska muslimer, men bortom juridiken har handlingsplaner mot så kallad ”radikalisering” lett till att det ålagts personalen i svenska kommuner och landsting att spana efter misstänkta beteenden bland muslimer för att på så sätt förhindra tänkta terrordåd.

Kommun och landstingsanställda har inte kunskaper för att göra dessa avvägningar utan vad som skapats är en situation där lärare, sjuksköterskor, socialarbetare och kommunala bostadsbolag övervakar svenska muslimer generellt utan några konkreta misstankar. Det kallas rasprofilering och sker nu på samhällsnivå mot svenska muslimer där en betydande andel är afrosvenskar.

Två afrosvenskar som av allt att döma har fått sina rättigheter kränkta i ”Kriget mot terrorismen” är Mohamed Yusuf och Ali Yasin Ahmed. Hösten 2013 renderades de från Djibouti till USA där de står åtalade för terrorismbrott och riskerar upp till livstids fängelse. Ingen av gärningarna de åtalas för är olagliga i Sverige ändå har huvuddelen av bevisningen mot svenskarna tillhandahållits amerikanska åklagarna av Säpo och svenska åklagarkammaren för säkerhetsmål.

Alla terrorismbrottslagar som antagits sedan 2001 ses över för att kontrollera deras överensstämmelse med Sveriges internationella MR-åtaganden, speciellt när det gäller systemisk rasdiskriminering. Tills de diskriminerande effekterna av kommunernas och landstingens förebyggande arbete mot muslimsk radikalisering utretts grundligt ska denna verksamhet stoppas.
Regeringen ska offentliggöra alla dokument rörande renderingen av afrosvenskarna Mohamed Yusuf och Ali Yasin Ahmed från USA till Djibouti och noga utreda uppgifterna om att svenskarna utsatts för tortyr under fängslandet i Djibouti och, i så fall, till vilken grad USA säkerhetstjänsten kände till detta.

15. Modernisering av statsbidraget för etniska organisationer

Det svenska bidragssystemet till etniska organisationer är en lämning från en tid där de etniska organisationernas uppgift främst var kulturidentitets- och språkbevarande. I vår tid där det står klart att de etniska minoriteterna är i Sverige för att stanna har organisationernas roll blivit alltmer inriktad mot att stärka de etniska minoriteternas ställning i samhället, bevara intressen och skydda mänskliga rättigheter likt andra minoritetsorganisationer. Bidragsnivåerna för etniska organisationer ska räknas upp till en nivå där de är i paritet med de för andra minoritetsgruppers organisationer.

De 15 kraven i sin helhet kan du läsa HÄR (pdf-fil).

HÄR kan du läsa mer om Afrosvenskarna.