Idag är vi stolta att presentera Vendela Blackout´s första krönika på thegambia.nu. Vendela är en av de två grundarna av Blackout Dancecrew tillsammans med Binta, som också skriver hos oss. Vendela kommer att ta med dig på en resa genom hennes artistliv och privatliv, genom glädje och stress. Följ med på hennes resa och läs om hennes kopplingar till Sverige, Ghana, New York och Jamaica och en massa andra platser eller händelser.
Första gången jag åkte till Ghana var jag 9 år, idag är jag 22. Jag var mycket fascinerad av det mesta trots att jag var så liten kände jag mig som en stor del av mig. Jag har alltid älskat afrikansk musik, mat, smycken, färger mm, så trots att jag kanske inte förstod så mycket när det kommer till kultur osv, så kände jag mig hemma. Ett par år senare vid 18 års ålder åkte jag dit ytterligare en gång. Tanken var att mina två syskon också skulle åka med, men det funkade inte då min syster pluggade i Australien och min bror hade allergiproblem, så en kompis som också har rötter från Ghana åkte med mig. Efter den resan blev jag kär i landet. Jag förstod så mycket mer och gjorde lite andra grejer som jag tyckte var kul i den åldern, som att gå ut och dansa/klubba och så vidare. Dom spelade en hel del dancehall också vilket gjorde att jag tyckte att det var ännu mer nice. Jag bestämde mig då för att jag ville åka så snart igen och lära mig språket, kulturen, mer om mina släktingar, men också att hitta själv och vara mer självständig… Men så blev det inte riktigt.
Direkt efter min student åkte jag tillsammans med min partner in crime till Jamaica, och efter det har vi spenderat flera månader varje år där, framförallt eftersom dancehall som vi sysslar och brinner för kommer därifrån, men vi har även mycket vänner och bra kontaktnät där.
Sommaren 2013 var min plan att åka till Jamaica, vilket inte var så otippat. Dock hade min pappa planerat en Ghanaresa då både min broder och syster (+ hennes pojkvän) kunde åka med och han ville så gärna att vi skulle fira hans födelsedag tillsammans i Ghana. ”Du åker till Jamaica flera gånger om året men du kan inte åka till Ghana? Tänk om du kunde spendera lika mycket tid i Ghana som på Jamaica…” Klagade min pappa. Min respons till detta blev förstås ”Näää tänk för att jag inte kan det, jag ska till Jamaica, punkt slut – end of story”.
Alla som känner mig vet att jag är mycket upptagen och att jag spenderar väldigt mycket tid kring allt som har med min dans att göra, så det blir tyvärr så att man inte träffar familj och vänner så ofta som man önskar och ju mer jag tänkte på det så insåg jag att jag faktiskt ville passa på att umgås med min familj… Och vem har sagt att man inte kan vara på båda ställena? Varför ska jag välja en destination? I´m wonderwoman.
Så var det bokat och klart, siffrorna på kontot sjönk fint, men jag visste att det skulle vara värt det i slutändan. Jag har alltid varit mycket envis, om någon säger en sak måste jag visa motsatsen… Så istället för att berätta för min pappa att jag hade bokat, höll jag allt hemligt, fixade mitt visum och allt sådant på egen hand (haha, jaa jag är stolt, det var inte lätt!!) och varje gång ämnet ”Ghana vs Jamaica” kom upp var jag lika bestämd på att jag skulle åka till Jamaica, who cares about Ghana lixom?
Då var det resedags, men inte för mig då jag hade bokat min biljett två dagar senare. Jag märkte på pappa att han var bekymrad och ledsen att jag inte skulle åka med när alla äntligen skulle åka tillsammans. Om han bara visste… Jag är wonderwoman!
Så var det min tur att åka. Helt exalterad! Min kusin Jessica kom och hämtade upp mig på flygplatsen, och vi åkte till en uterestaurang där alla hade planerat att äta lunch. Vi var där cirka 20 minuter innan dom andra anlände. Färsk från flygplatsen slängde vi in mina resväskor i något rum och förklarade för personalen vad vi tänkt göra. De var tvungna att byta bordsplaceringar för att pappa inte skulle se mig. Jag skuttade runt i bakgrunden bakom palmer, dekorationer och allt tänkbart man kunde gömma sig bakom, för att inte bli sedd. Alla andra gäster kollade helt skumt på mig like ”what is that girl doing, running around and hiding behind trees”…
Servitrisen gick och tog deras beställning, och pappa hade iiingen aning att att jag var inom 10 meters räckhåll, haha. Mitt hjärta började pumpa när servitrisen gav mig brickan med allas drickor. Vet inte vad jag var mest spänd för, att jag skulle tappa drickorna, snubbla på min långa klänning, ramla i trappan eller för att han skulle vända sig om innan jag hann komma fram till bordet? Det hade inte direkt varit en lätt process, så palla snubbla på mållinjen liksom! Så var de dags… Kamerorna vid matbordet kom upp lite sådär, men han kunde inte ana någonting… Dunt dunt duuuunt… Jag passerade hans axel, ställde ner brickan med drickorna på bordet (helt stolt att jag inte tappat dom), och sa ”Akwaaba” vilket betyder välkommen, och kollade på min pappa.
Jag kommer aldrig att glömma hans ansikte, tystnaden som uppstod. ”Nämen, va? Jag drömmer”, hahahaha. Helt chockad satt han där ett tag och funderade på vad som just hänt. Till slut flög han upp och kramade mig! Under hela lunchen satt han där och bara kollade, han trodde han hallucinerade. That moment. Han kommer nog aldrig glömma den middagen, han sa att det var den bästa överraskningen han någonsin fått.
HÄR kan du se ett kort klipp från när pappa insåg att det var jag som var servitrisen.
Jag är glad att jag hann fira min pappas födelsedag med min pappa och mina syskon i Ghana. Sedan hann jag med resan till Jamaica också, så jag behövde inte avstå det ena för det andra. När jag reste tillbaka från Ghana, åkte jag tillbaka till Sverige, spenderade fem timmar i Sverige och sedan iväg med ett nytt flyg, denna gång med destination Jamaica.
Man är så upptagen med att växa upp att man glömmer bort att ens föräldrar blir äldre, så make sure you find some time…
Everyone has a wonderwoman inside!
Afropé 