Uppmuntra kulturkramarna

antirasistiska bussar 1Det senaste EU-valet skakade definitivt om en när det blev tydligt hur många främlingsfientliga partier som fått mandat. I Sverige har rasismen blivit mer och mer påtaglig och människor ”står upp” för dessa åsikter. De anser sig ha rätten att bestämma vem som skall inkluderas och vilka som skall exkluderas.

Detta gör det så otroligt viktigt att ta alla de där småstriderna när de smygrasistiska kommentarerna hoppar ur någons mun. Om det så handlar om som för mig, när min lärare sa att jag hade fint hår för att vara av den ‘negroida rasen’ eller om det är någon som vill ha en ‘n****boll’. Att våga säga till vid sådana tillfällen, det är inte bara en självklarhet, utan även ett ansvar som en ständigt bär på. Ett ansvar som bärs av alla, oavsett hudfärg eller etnisk bakgrund.

Jag förstår att Sveriges ekonomi inte är oändlig, men det kan handla om en fråga om liv eller död för en annan medmänniska. Hur kan ett parti, eller människor, anse att man hellre ska säkerställa sin egen ekonomi och materiella status istället för att rädda ett ensamkommande barn på flykt från ett krig, en bror som har förlorat allt, en syster som inte har fått gå i skolan och som vid en våldtäkt blev tvungen att fly hemmet för att inte bli stenad. Dessa våra medmänniskor lever under villkor som är långt ifrån de som vi är vana vid.

Jag vet att detta kommer låta fett klyschigt. Men jag tycker helt ärligt att det är dags för oss alla att inse att vi är världsmedborgare. Vi är endast här för en kort tid och att vara själviska under den tiden låter som ett väldigt orimligt syfte för livet. Vår materiella och socioekonomiska status är inte vad som definierar oss. Det är endast vår insida som har den förmågan.

Jag är inte mina kläder, jag är inte min dator, jag är inte mitt jobb.

Jag är det jag har på insidan.

Jag är mina vänner, jag är min familj, men jag är även en del av dem som är långt borta. Långt ifrån mig, människor jag aldrig träffat eller inte ens har någon relation till. Vi har ett medmänskligt ansvar för varandra. Jag anser inte att vi är satta på den här planeten för vår egen personliga vinning eller för att endast tillgodose vårt eget, utan för att tillsammans skapa något storartat. Hur kan detta göras om inte alla inkluderas och ses som jämlika.

Till utsidan är vi alla olika, men det skall inte behöva vara ett upphov till separation utan snarare något vackert som samhörighet och kulturkramar. Det berikar oss som folk, det skändar oss inte.

 

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s