31 | maj | 2014

Jag har läst boken Utsatt av Markus Lutteman. Den här boken handlar om Aster som adopteras till Sverige från Etiopien. Den handlar om svårigheter med att växa upp i en djupt religiös familj. Den handlar om svårigheter med att vara adopterad i en familj med både biologiska, adopterade och fosterbarn. Om att finna sin rätta plats i en familj på ett naturligt sätt, när ingenting är naturligt med familjekonstellationen. Den handlar om att bli utsatt för övergrepp men inte bli trodd. Den handlar om att se annorlunda ut. Att inte likna alla andra.

Men allra mest handlar boken om vikten av att lära känna sina egna rötter, sin biologiska bakgrund. Om vikten att veta vem man är när hela ens inre, hela ens existens brinner för att finna dessa kunskaper och finna en naturlig plats i tillvaron. Den handlar om en brinnande dröm som bara kan stillas av en person; nämligen den biologiska mamman. Boken handlar också om svek och den mörka sorgen över att vara omskuren.

Ja, den här boken handlar om så mycket och samtidigt en kvinnas styrka och svaghet. En kvinnas strävan efter att skapa en egen familj. Att ge något hon aldrig själv fått. Den ovillkorliga kärleken!

Boken är en viktig del av adoptionsdebatten. Det är så lätt att sätta sig in i de känslor som någon som är adopterad kan ha när det gäller längtan efter att söka sina rötter, även om någon som inte själv varit med om det kan sätta sig in det, förstås.

Jag har, genom att ha barn med dubbla kulturer och ursprung, flirtat med dessa frågor i många, många år. Jag tycker det är så självklart att varje människa vill veta om och lära känna sitt biologiska ursprung. Boken är därför oerhört intressant. Den blir inte mindre intressant när man känner till något om Etiopiens och Eritreas historia och kultur. När man beskriver det särskilda, höga ljudet som kvinnorna formar i sina munnar ”lelelelele” under särskilt glädjande tillfällen ger mig minnen från min tonårstid och alla de Eritreanska fester jag brukade besöka då. Injera (mat), danserna med de rörliga axelpartierna… Ja, boken fick mig att minnas med glädje en massa Eritreanska seder och bruk, samtidigt som många delar av boken gjorde ont längst inne i själen. Boken är stark och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den, även om den börjar få några år på nacken nu.

Jag ger boken fem Afrika av fem möjliga:

Fotnot: Denna recension är delvis publicerad tidigare på fatou.se

Gambia ligger i planering att införa biometriska pass. Ett behov av att minska risken för till exempel förfalskningar eller ändrade passuppgifter är stort. Med biometriska pass skapar man en betydligt mindre gynnsam business för de som jobbar med förfalskningar och man höjer sina invånares trovärdighet i kontakt med myndigheter utanför landets gränser.

Planer pågår just nu att införa biometriska pass för alla gambier att ersätta det gamla maskinläsbara passet (MRP). Inrikesministern avslöjade nyligen att man ämnar påbörja en process att byta ut de gamla passen ganska snart.

Avslöjandet kom som svar på en direkt fråga ställd till ministern, Ousman Sonko, av minoritetsledare och lagstiftare i Niamina Dankunku. Man hade ställt en fråga där man ville veta skillnaden mellan biometriska pass och MRP.

De maskinläsbara passen som idag används har mycket lägre säkerhetsfunktioner än ett biometriskt. I de biometriska passen finns ett datachip där det som kallas biometrisk data lagrats. I EU-passen t ex, var det ansiktsbilden på passinnehavaren som fanns lagrad där fram till i juni 2009. Då valde man att också lägga in information med innehavarens fingeravtryck.

Genom att lagra information om passinnehavaren i chipet så finns informationen inskriven i systemet och uppgifterna kan inte i efterhand ändras eller manipuleras av bedragare.

När det blir dags för Gambia att införa passen är ännu oklart, men man säger att själva processen kommer att decentraliseras medan utskriften kommer att ske i huvudstaden, Banjul, och passet kommer att vara tillgängligt för alla gambier.