Ingen plats är perfekt, men det blir vad man gör det till

Jag var och hälsade på ett av mina hem förra veckan. Jag åkte tillbaka till England. Många fantastiska minnen började smyga sig tillbaka. 2009 flyttade jag dit. Jag hade precis studerat ett år i USA och jobbat en andra säsong på Mallorca som sport- och fitnessinstruktör, sångerska och dansare på ett hotell på södra delen av ön.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag flyttade dit 2009. Jag hade varit i England under högstadietiden, men då bara i London som jag älskade.

Nu skulle jag alltså till Preston. Jag hade aldrig hört talas om staden men visste att det låg väldigt nära Manchester och Liverpool. Jag ville jättegärna fortsätta studera på engelska men kände att jag inte fick ut det mesta möjliga av den högskolan jag studerade på i USA.

Jag hade sökt till fem universitet i Storbritannien och kom in på allihop. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände en viss stolthet.
Jag minns att jag velade en hel del men bestämde mig till slut för att gå på statistik.

The University of Central Lancashire hade en riktigt bra medieavdelning, och enligt undersökningar så blev en hel del elever anställda efter examen, vilket var avgörande för mig. Dessutom så var professorerna och lärarna journalister som jobbat på BBC, Sky News och Al Jazeerah bland annat.

Jag minns att jag precis gjort mig av med gips, på högra foten och benet, efter en frakturskada som skedde under ett dansnummer på scen i Mallorca. Jag var otroligt svag och haltade en hel del under mina första månader i Preston. Jag var tvungen att operera foten för att den hade läkt helt fel och jag hade ont varje dag. Trots skadan så hade jag verkligen mitt livs bästa tid.

Jag var helt övertygad om att det skulle regna hela tiden, maten skulle vara kass och folket skulle ha riktigt torr humor. Planen var att stanna i ett år och sedan åka tillbaka till Kalifornien, helst San Diego.

Jag hade ingen aning om att jag skulle falla för den lilla staden i norr och känna mig som hemma där. Jag träffade fantastiska vänner, inspirerande lärare och lärde känna staden som om jag vore tillbaka i min hemstad Västerås. Det är klart att jag hade mina upp och nergångar, speciellt när det gällde min hälsa, men det stoppade inte mig från att skapa minnen för livet.

Jag är stolt över mycket som hände i England. Förutom att ta examen så kändes det otroligt bra när jag blev President för The African Caribbean Society på mitt universitet.

Majoriteten av universiteten i England (även otroligt många i USA), har en liknande förening. Det kanske låter som om det vore en klubb för endast afrikaner och karibier, men det var för alla som var intresserade, nyfikna, inspirerade och helt enkelt gillade afro-karibisk kultur, musik, historia och dess samhällsfrågor.

Jag var ansvarig för en hel förening och var tvungen att leda en grupp på sju styrelsemedlemmar. Det kändes stort och otroligt utmanande. Den största utmaningen var att jag var svensk med afrikanskt ursprung. Vissa samhällsfrågor kunde jag inte alltid relatera till.

Under augusti 2011 så startades The England Riots. En ung svart man, Mark Duggan, blev skjuten till döds av polis i Tottenham, norra London, och det följde ett uppror i landet. Ungdomar vandaliserade polisbilar, plundrade affärer och provocerade polis i olika delar av landet. Trots att det visade sig att nära 80% av de som blev arresterade i Manchester var vita, så lade brittisk media mest energi på alla svarta ungdomar som var inblandade. Helt plötsligt så fick jag se en helt annan bild av England som var mindre trevlig.

Jag gick in och undervisade min streetdance-klass i Blackburn som vanligt en torsdag kväll och möttes av en mindre trevlig syn. Min chefs mor och vänner var på besök i dansstudion den kvällen. På väg upp för trapporna så hörde jag “tänk vad de där svarta har förstört efter att vi släppt in dom i landet”. Jag var otroligt chockad av struntet jag fick höra. Innan jag hann komma in i salen så hörde jag hur min chef som ägde dansstudion säger “Lägg av! Det finns karibier och afrikaner som bott här sedan 40/50- talet och är mer britter än vad vi är. Och om ni hade tagit er tid för att läsa riktig fakta hade ni sett att de upproren som skedde i Manny (Manchester), knappt hade svarta ungdomar involverade. Det var vita britter som skapade mest problem.”

När jag väl kom in i salen så kände jag mig otroligt lättad över att det åtminstone fanns en person som inte var fördomsfull, utan hade något vett i huvudet.

När höstterminen sedan började, så skulle ACS (African Caribbean Society) hålla i den regelbundna debatten. Vi kunde diskutera allt från skolavgifter, samkönade äktenskap, hudblekning och musik, till religion och kläder. Det bestämdes snabbt att ett av ämnena skulle vara ‘The England Riots’. Vanligtvis brukar vi hinna med minst tre ämnen per möte, men den här dagen så diskuterades endast alla uppror. Många av de svarta medlemmarna hade upplevt otroligt mycket negativitet. De hade fått höra rasistiska kommentarer, blivit trakasserade av polis och fått fula blickar slängda åt deras håll. En ung man med rötter i Dominika berättade hur han för första gången kände att det var otroligt svårt att vara en svart ung man i England.

Innan afrofobi blev en otroligt viktig fråga i Sverige så hade jag helt ärligt inte haft många tillfällen då jag kände att min hudfärg spelade någon större roll. Nu fick jag för första gången uppleva något obehagligt. Det spelar ingen roll vilken hudfärg dessa arresterade ungdomarna hade. Att använda ett dödsfall som ursäkt för att stjäla ifrån butiker är fel, vem som än begår brottet.

När jag nu var på väg tillbaka till Preston igen så hade jag inte tänkt på upproren på ett par år om jag ska vara ärlig. Jag läste igenom min Facebook-startsida på tåget från Manchester till Preston, när jag såg alla status om hur upprörda vänner var över alla främlingsfientliga partier som vuxit i Europa. Då mindes jag för första gången på länge allt som hade hänt sommaren 2011.

Fördomar och trångsynta människor finns det runt om i hela världen. Ingen plats är perfekt. Jag var otroligt glad över att vara tillbaka i Preston och England, men jag tror att det är viktigt att komma ihåg vissa händelser, även de negativa ibland. Inte för att sitta och vara negativ, utan för att komma ihåg att människors fula sidor kommer fram ibland… det gör ju att man kan uppskatta all genuin inre skönhet många har.

Jag skulle kunna sitta i en evighet och skriva om alla möjliga upplevelser jag hade i England, men jag tror jag sparar det till en annan gång. Hoppas att ni kan ignorera alla galna fördomar där ute och uppskatta alla öppensinnade människor runt omkring er.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s