Krönika: The angry black woman!

tanyaFår man aldrig bli arg i detta avlånga land? Ibland känns det som om att ilska och att faktiskt ge uttryck för sin ilska är något av det värsta man kan göra. Man får minsann höra hur otrevlig man är när man höjer rösten, blickar som talar om hur ociviliserat man beter sig eller en kommentar om hur ”vi i Sverige” brukar lösa problem genom att tala med varandra.

På en vårdcentral ilsknade jag till en gång när det först var omöjligt att komma fram per telefon i en hel timme, varpå jag gick dit, blev hänvisad till rätt reception, väntade snällt på min tur i ca 20 minuter för att sedan få veta att nej, det finns inga läkartider, du får vända dig till akutmottagningarna. Suck!

-Jaha, kan ni då boka en tid någon annanstans då detta är min vårdcentral och ni inte har några tider och jag har en fyraåring med geggiga svinkoppor som måste behandlas nu?

Blicken jag fick undrade ”… och vem fan tror du att du är?”, rösten sa, -nej, det har inte vi tid med, men du kan få numret och ringa dem. Upprörd sitter jag i föregående reception och försöker ringa, en sköterska ska tydligen hjälpa mig, men en läkare kan jag inte få träffa, och plötsligt vet tydligen sköterskan vad läkaren skulle ha sagt om jag fått träffa en. Jag är en sådan där jobbig person som i vissa lägen inte kan lägga band på frustrationen/ilskan. Då höjer jag rösten. Efter några ordväxlingar märker jag att en manlig kollega till sköterskan har förflyttat sig från bakom disken till att nu stå, något uppspänt med armarna i kors, snett bakom sköterskan som nu kallar mig väldigt otrevlig. Eftersom jag har mitt barn med mig kämpar jag hårt för att inte ’gå igång’, lägger på ett uppenbart fejkat leende, ber sköterskan om ursäkt för att jag höjt rösten och informerar om att jag fortfarande gärna vill ha en läkares uttalande gällande mitt barns smitta samt att eftersom de inte kan erbjuda mig det här så är det bäst att jag går. Jag undrar för mig själv hur lilla jag kan upplevas så hotfull, hur mitt uttryck för den ilska jag känner inombords anses ociviliserat.

När jag kommer ut från byggnaden och ut i solen börjar alla tidigare liknande situationer gnaga i huvudet. Händelsen väckte återigen till liv den där känslan av att vara ’the angry black woman’. Minns inte i vilken film jag hörde det begreppet först, tror det var en film där Angela Bassett hade en av huvudrollerna, ”Waiting to Exhale”. Hon spelade en kvinna i 40-årsåldern vars man nyligen dumpat henne för en ny ung, vit tjej. Klassisk bitter kvinna som fött barn, bildat hem, gjort det möjligt för mannen att göra karriär och sedan blir ”utbytt” mot en yngre upplaga. I en scen går hon loss på makens garderob och bil. Hon sliter ut hans fina kostymer ur garderoben, kastar in dem i hans nya bil, tänder en cigg och sedan tänder hon på bilen och går därifrån. Bilen får ta emot all den frustration och besvikelse kvinnan känner gentemot den man hon delat så mycket av sitt liv med, känslor som övergått i ilska. Då! Först då försöker han lyssna på vad hon säger. Det är ju självklart aldrig okej att vandalisera andra människors egendom men jag kan inte låta bli att tänka att om mannens bemötande från början varit annorlunda, mer lyhört, förstående och empatiskt, hade han sluppit få sin bil sönderslagen. Och kvinnan hade i sin tur sluppit känna sig och blivit stämplad som en galenpanna.

Tankarna fortsätter vidare till de gånger jag stått upp för mina egna barn och deras situation i skolan, de gånger man försökt åstadkomma en förändring. Som när man, till exempel, diplomatiskt tre år i rad påtalat att om skolan har ett kunskapsmål så bör eleverna ha en möjlighet att träna sin förmåga på skoltid för att klara målen.
Mina barn fick istället en lapp hem om att de inte klarade simningen och att de bör gå på simskola (för att senare ha möjlighet att få betyg i ämnet Idrott och Hälsa) som jag förväntades bekosta. Det var först efter att jag röt i (och uppträdde något ’ilsket och ociviliserat’) på ett föräldramöte, inför en större grupp föräldrar, som skolan faktiskt började se till att de elever som inte kunde simma (en viss distans) fick gå och träna simning under skoltid.

… eller som när sonen i årskurs 5 fick höra av klassföreståndaren i hans parallellklass att det inte är någon idé att tillrättavisa en viss pojke i den klassen som skrikit ”jävla negerhora” till min sons klasskompis, eftersom pojken i fråga hade en diagnos. En process av diplomatiska samtal startade mellan mig och min sons egen klassföreståndare (som absolut förstod hur illa det var) och vidare till den lärare som uttalat sig samt rektorn, där jag hoppades att sonens lärare kunde förmedla hur fel det gått till. När den andre pojkens lärarinna i sin tur kom in till min sons klass (där det gick minst sex barn av afrikanskt ursprung) och förklarade att n-ordet egentligen inte är ett skällsord, och … bla bla bla…, fick jag nog av diplomatiska och pedagogiska samtal. Jag ringde först till läraren och sedan till rektorn och kunde, med mycket upprörd ton, förklara hur kränkta både mitt barn, hans klasskompisar och vi föräldrar kände oss samt hur illa hennes sätt att hantera situationen rimmar med skolans likabehandlingsplan mm. Jag vet inte om lärarinnan någonsin förstod hur illa hon kränkt eleverna men hon sa i alla fall inga fler dumheter till dem under deras tid på mellanstadiet. Det sorgliga är att det skulle till ’the angry black woman’ för att vi skulle tas på allvar och lyssnas på, för att de skulle förstå att n-ordet inte är ett okej ord att använda sig av och att eleverna behöver tillfälle att träna sina förmågor under skoltid.

I svenska skolor är det meningen att vi ska fostra barnen i demokratisk anda, tala om för dem att alla har en rätt att göra sig hörd, ta den plats och få det stöd de behöver för att lära och utvecklas som individer. Fokus är på den individuella utvecklingen. Ett samhälle som fostrar individer i jag-tänkandet bör, enligt min åsikt, även vara beredda på att hantera konflikter. I skolan uppstår dagligen massvis av konflikter och vi uppmanar barn och ungdomar att prata och bli sams igen eller att respektera varandras ståndpunkter och olika åsikter. Vi påtalar att ilskan går över, det är något man känner i stunden, men den går över. Varför är det då så farligt för vuxna att visa sin ilska efter att flera gånger ha försökt hantera en situation på ett lugnt och sansat sätt, genom att kommunicera sina känslor/åsikter via samtal, exempelvis när elever mobbar varandra gång på gång eller stör undervisningen för hundrade gången? Självklart vill vi inte ha vuxna i skolan som springer omkring och skäller så fort barn/ungdomar gör något fel, men att markera att man blir upprörd eller arg på något är inte farligt i sig, snarare visar det på en tydlighet som ofta verkar vara en bristvara idag. Jag har haft fler elever som sagt, -ja men när läraren blir arg så vet man i alla fall vad som gäller, man fattar. Ilska, till skillnad från våld, är inte farligt i sig utan till och med nödvändigt ibland.

Efter att man rutit i eller ilsknat till känner man ju ofta en viss skam, även om man vet att man har rätt och att det behövdes sägas ifrån. Oftast är det ingen eller bara någon enstaka person som backar upp en i stunden, däremot har jag ofta fått höra i efterhand, av andra som deltagit på samma möte/varit på samma plats, att ”det var bra att du sa ifrån”. Självklart känns det skönt att få höra det och det brukar jag alltid tacka för. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: ”Vad fegt! Jag behövde ditt stöd då, inte nu, och om folk bara gick ihop oftare skulle vi kunna förändra mycket mer omkring oss i en positiv riktning!”. Men så kan man ju även ödmjukt vända på det hela och tänka: The Angry Black Woman har verkligen en viktig roll i samhällsförändringar, vilken tur att hon finns!”

 

Tanya Odenyo
Tanya Odenyo

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s