Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare

Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson talar i Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Många förvånades över Jimmie Åkessons ganska arga tal i Almedalen. Jag också. Vi är vana vid att se honom lite försynt vädjande och resonerande, med några få undantag, såsom utstormningen ur Storkyrkan vid Riksdagens öppnande 2010.

Men nu har han ändrat stil helt. Han är bitsk och målmedveten.

Retoriskt kan man bete sig så när man är en underdog som publiken upplever ha rätten på sin sida. Jag vet ärligt talat inte om det var rätt beslut att gå på så hårt. Men vad jag vet, genom min research, är att han var oerhört hyllad bland sina egna.

Jag tror få av oss andra kan förstå hur älskad och oomstridd han är. Ingen annan partiledare är så uppskattad bland sitt fotfolk som Jimmie Åkesson. Jo. Det finns de som är emot honom. Ungdomsförbundet har han exempelvis tjafsat en del med. Men hans övriga väljare håller honom i en närmast halvgudstatus. Jag har vänner i alla övriga partier, och jag har då aldrig sett någon lägga upp en bild på Göran Hägglund, Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson där samtliga kommentatörer omedelbart svarat med hjärtan och ”ååååh vad hen är bra!” under.

Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Det är en sorts sekt. Man röstar inte bara på partiet, utan man går med i en hårt sluten gemenskap. Jag har insett det alltmer efter att ha nosat runt i deras grupper, och läst deras privata statusar varje dag i några månader. Jag tyckte förr att det var märkligt att alla nationalister körde med exakt samma förvrängda fakta alltid i alla kommentarsfält, men jag har nu förstått hur det fungerar.

För det första klipps deras band till ickenationalister när de kommer ut som sverigedemokrater. Om de inte klipps direkt gör de det när deras vänner tröttnar på deras främlingsfientliga inlägg. Många av nationalisternas statusar handlar om vänner som de tycker sviker. Vänner som inte accepterar deras ”val” och inte är några egentligen äkta vänner. Och de har förstås rätt i den uppfattningen. Omvärlden blir trött på inlägg som ”Vet ni om att den som flyttar från en flyktingförläggning slipper betala för eftersändning? Fatta vad orättvist!”.  Vänner tröttnar på våldsfilmer där ISIS hugger huvudet av folk, eller där en okänd svart eller arabisk man i okänt land sparkar en hund, följt av grovt rasistiska kommentarer. Vänner säger ”sorry, jag orkar inte ha dig i mitt liv”.

Nationalisterna säger också upp bekantskapen med korkade feminister som inte fattar hur det egentligen är i världen, och som enligt dem därför är för hedersmord, könsstympning, förbud för kvinnor att köra bil och månggifte.

Så byggs murar av ömsesidigt avståndstagande mellan nationalister och övriga svenskar, och egentligen behöver det inte ha varit mycket som puttade den missnöjde över gränsen till SD, men nu är på något sätt vindbryggan uppfälld, och det finns ingen väg tillbaka. Precis samma mekanismer som i en religiös sekt. Partiet är den nya familjen. Man lägger upp ett inlägg i en sverigedemokratisk grupp om hur ledsen man är över att alla unfriendat en, och svaren kommer direkt: ”adda mig!”, ”jag vill vara din vän!”.

 

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Och nu, när den nybakade sverigedemokraten väl står där, förvirrad i sitt till större delen nya sällskap och sammanhang, börjar den verkliga propagandan. Inte medvetet förstås. Propagandan basuneras ut hela tiden från nättidningar och via klipp och bilder från olika Facebook-sidor – men den biter på ett helt annat sätt när alla har samma åsikt, och ingen ifrågasätter.

Jag är ingenjör. Matematiker. Statistiker. Fd forskare. Det behöver man inte vara. Det räcker att det är självklart att när man vill veta hur något förhåller sig måste man alltid gå till roten, det vill säga så långt det går. Citerar någon en undersökning läser man undersökningen. Citerar någon en artikel läser man åtminstone artikeln. Finns det referenser i den går man vidare till dem. Det gör inte nationalisterna, annat än i extrema undantag. De läser Fria Tider, Avpixlat och Exponerat, som i sin tur oftast är sammandrag där man gjort egna tolkningar och analyser av andra tidningars artiklar, och sedan delar de friskt med varandra. De som kommenterar läser inte ens artikeln många gånger, utan gissar utifrån rubriken.

Vad som sprids är, grovt sett, artiklar, bilder och klipp som visar:

    • Muslimer eller svarta i något land som utfört en hemsk gärning

    o   ”Så här gör alla muslimer! Hur kan feministerna vilja ha detta i vårt land?!”

    • Brott begångna av invandrare i Sverige – ibland helt tagna ur luften

    o   ”Här ser ni vad mångkulturen åstadkommit!”

    • Siffror eller lösa påståenden som visar att invandrare, och då särskilt muslimer, vilken minut som helst är i majoritet i Sverige

    o   ”Vi måste rädda oss! Landsförrädarna ger upp vårt land! Vart ska vi flytta?”

    • En aldrig sinande ström av bevis för att invandrare är ”otacksamma”, eftersom de har mage att framföra åsikter

    o   ”Passar det inte så åk hem för fan! Här har vi gett dig skydd och så kommer du hit och klagar!”

    • Enstaka exempel på goda invandrare som beklagar sig över dåliga invandrare eller som hatar muslimer, och håller med Jimmie Åkesson

    o   ”Tänk om alla var som du!”

 

Exempel 1

En gång lades information upp på Avpixlat om att en man i Danmark hade blivit arg när han serverats skinka, och servitrisen hade blivit sur tillbaka, och kallat på polis, som bara sa att han hade inte hotat, och det var inget brott att vara sur. Ingen visste något om mannen förutöver detta med att han inte åt skinka. Och var arg.

Jaha, tänker du nu, eftersom detta uppenbarligen är en oerhört ointressant historia med så många frågetecken att det är helt omöjligt att dra några slutsatser ur den.

Men så tänker inte en nationalist. En nationalist förstår att det måste vara en muslim. Hur vet jag inte – själv har jag varit vegetarian i 21 år, och blir också sur när jag får kött fast jag sagt att jag inte vill ha det. Nationalisten förstår också att han är arab eller afrikan, eftersom han är så aggressiv, och därmed genetiskt betingad att bära sig åt. När detta nu är ”bevisat” kommer nästa slutsats: han är otacksam. Han är farlig. Han borde låsas in eller ännu hellre slängas ut ur landet. Tack, alla politiskt korrekta som försatt oss nordbor i denna fruktansvärda sits, med otacksamma skinkvägrare!

Nej, jag överdriver inte. Hundratals människor rasade så i kommentarerna.

Du måste förstå.

De tänker inte som vi.

Exempel 2

För ett tag sedan startades en tråd i ett nationalistforum om en skola där ankor dödats medelst jag tror det var en halshuggning och en dränkning i en toalett. Det var ytterst flummigt, men många deltog och var arga över ”dom där jävla invandrarna” som inte bryr sig om djur, och det skulle gälla muslimer i synnerhet. Alla vet ju hur ”dom där” är. Efter ett tag dök det dock upp någon som hade läst på Flashback. För det första var det oklart om ankorna verkligen var döda. För det andra hade de påstådda förövarna inte ”blattenamn”.

Tråden tystnade. När jag kollade lite senare var den borttagen.

För oss som förstår att om man ur ett urval av två miljoner utrikes födda i Sverige, 1,7 miljarder muslimer i världen eller 1,1 miljarder afrikaner, ensidigt sprider små och stora händelser på detta sätt skapas en bild av ett samhälle där alla som begår brott, är otacksamma eller sura i butiker är svarta och helst även muslimer.

Jag minns ett citat på Flashback när förra årets serievåldtäktsman i Stockholm precis börjat härja. Någon skrev: ”Det måste ju vara en invandrare. Alltså. Det kan vara en svensk, men då är han ju psykiskt störd.”

Nå. Det var ju en svensk, visade det sig senare. Och jag har aldrig läst något mer om honom i nationalistfora efter det.

Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu
Jimmie Åkesson Almedalen 2014. Foto: thegambia.nu

Jag ville helst inte skriva en så här deprimerande text, men det är ändå viktigt att vi förstår deras sektbeteende. Det är min fasta övertygelse att de skyttegravskrig som förs på framför allt Twitter, men också rent konkret i Almedalen och under övriga demonstrationer och sammankomster mellan nationalister och deras hatare bara stärker deras sammanhållning. Jag förstår att tanken är god, men för att bryta deras makt och hindra fler från att hoppa över vallgraven behöver vi visa på en sorts öppen hand. Dialog. Fakta.

Och vi kanske behöver hitta ett sätt att förklara det där med statistik och urval: Den som ensidigt letar efter bevis för att alla från Säffle är vedervärdiga och blundar för allt som talar emot kommer att upptäcka en ort fylld av fruktansvärda individer. Och om man sedan bildar en klubb där alla hjälps åt att sprida information om fruktansvärda Säfflebor genom tiderna, och deras plan för att ta över Sverige, kommer man till slut att inse att det är vi i övriga Sverige som är blinda. Vi har inte förstått hotet. Vi ser inte.

Vi lever i The Matrix, och bara antisäffleisterna har svalt the red pill.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

12 thoughts on “Krönika: Jimmie Åkesson som älskad och oomstridd partiledare”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s