Bemötande, är det inte intressant hur ett bemötande kan avgöra vad man tycker om en person eller hur man reagerar på en situation? Eller hur ens eget bemötande påverkar personen man talar till. Det blir liksom en dominoeffekt, man upplever en känsla, kan vara ilska, glädje, sorg eller lycka, och överför den till människor i sin omgivning. Det är ju positivt om man har en positiv effekt på sin omgivning, men vad händer när det är tvärt om?

Jag tänker till exempel på busschauffören härom veckan som skällde ut en kvinna med barnvagn som ställt sig så att vagnen blockerade utgången. Chauffören hade rätt i allt han sa, men hans sätt att säga det fick kvinnan nästan i tårar. Onödigt grym tänkte jag, vem vet vad kvinnan varit med om denna morgon så förvirrad som hon såg ut?! Men busschauffören kanske inte heller mådde så bra… Eller den äldre mannen som skulle kliva av en buss och tyckte det var hans jobb att stoppa de tre unga killarna som ville hoppa på bussen genom bakdörrarna utan att betala. Deras sätt att bemöta varandra (den äldre mannen och ungdomarna) ledde till att den äldre mannen till sist hamnar på ansiktet på marken bredvid busskuren, och det regnade. Killarna som tagit plats på bussen såg inte heller så nöjda ut med sig själva. Man kan tänka sig att ungdomarna träffat flera ”surgubbar” i sina korta liv samt att den äldre mannen haft sina duster med tonåringar förr. Tålamod är inte en dum egenskap i sådana lägen!

Vi har alla säkert minnen av gånger vi kunde eller önskade att vi hade agerat annorlunda. Mitt besök på vårdcentralen, som jag nämnde i den förra krönikan, är ett sådant typiskt tillfälle då jag kunde ha agerat annorlunda och funderat på varför jag reagerar och agerar som jag gör och andra som de gör. Självklart förstod jag att om läkarna är sjuka och därav inte finns på plats så kan jag omöjligt få träffa dem. Det var snarare bemötandet jag störde mig på. En vårdcentral är ju en plats där man behöver kunna hantera människor, ofta sjuka människor eller deras anhöriga. Jag tänker att folk som arbetar med människor bör ha träning i hur ett bemötande påverkar ett samtal och kan vara avgörande för om (i detta fall) patienten känner att han eller hon har lyssnats på. Hur man blir bemött påverkar så oerhört mycket och kan vara avgörande för hur ett samtal och/eller ett möte fortlöper. Det påverkar ju dessutom alla liknande samtal/möten man kommer att ha i framtiden då det ligger i vår natur att lagra information om vår omgivning för att veta hur vi ska agera och reagera i liknande situationer. Om man då inom vården gång på gång känner att man möts av personal som inte har tid, inte visar vilja att hjälpa till, inte visar förståelse för den situation man befinner sig i, ja då ruttnar man ju till slut. Sedan har man ju självklart ett ansvar för hur man själv beter sig och i sin tur försöka visa förståelse för den situation personalen befinner sig i.

Vad händer då när man representerar en myndighet, institution eller liknande? Personligen tror jag att det bemötande du ger dina kunder, patienter, elever eller vad det nu kan vara, ofta blir representativt för den platsen, den uniformen, den myndigheten eller institutionen du talar för. Därför kan jag också känna att personen som representerar något annat än sig själv i mötet också bör ha det större ansvaret (om inte intresset) för att försöka se till att bemötandet blir bra och positivt från början, även i svårare situationer. Som lärare/mentor på en skola har du till exempel ett ansvar i att bemöta dina elever och deras föräldrar på ett sätt som inte kränker, även om du till exempel ska meddela skolk, betygsvarningar eller våld. Det har ju likväl sjukvårdspersonal, politiker, poliser, personer anställda på Migrationsverket, socialtjänsten och försäkringskassan och alla andra som arbetar med människor. Om människor har det svårt, ignoreras när de försöker söka hjälp och sedan bemöts på ett kränkande sätt när det väl krisar, ja, då blir det inte några bra resultat. Och alltför ofta resulterar det i våldshandlingar som i många fall inte ens är riktade mot det eller dem som personen/personerna är arga på. Husby för ett drygt år sedan är ju ett exempel på det: frustration, kriminalitet och hopplöshet som legat och grott i åratal och sedan tar sig uttryck i att elda upp grannens bil.

Ja, allt för ofta känns det som samhället vi lever i delvis är uppbyggt på samma sätt, folkets behov ignoreras tills det blir någon sorts kris, först då blir man lyssnad på, men man ska först knäppas på näsan för att ha varit bråkig, för att inte ha använt sig av demokratiska byråkratiska kanaler för att göra sin röst hörd (som om man inte redan provat det!). Eller är det för att man inte tillåtit folk att kränka en utan att opponera sig mot det?

Del 1 av The angry black woman