Då har jag nu bott på Irland i lite mer än sex månader. Det är lätt att tro att det är oerhört lätt att ställa om och anpassa sig till det irländska livet när man bott i England i mer än fyra år. Det är det inte.
Det fanns dock något som kändes oerhört bekant med den nya ön jag flyttat till. Det tog ett tag att göra kopplingen men till slut så började jag inse att detta europeiska land påminde mig om ett av mina hemländer, Gambia.

Nu när jag bott här i sex månader har jag hunnit få en liten uppfattning av hur saker och ting fungerar här. Särskilt i Cork, min nuvarande hemstad. För er som inte vet så är Cork Irlands näst största stad och ligger i syd-västra delen av landet. Här har jag alltså bott i 6 månader nu och då tyckte jag att det var passande att berätta om 6 likheter mellan Irland och Gambia, sett från mitt perspektiv.

1. Laid back lättsamhet

Liksom i Gambia, så tas inte de mindre sakerna som man vanligtvis kanske skulle störa sig på, på så stort allvar på Irland. Jag minns det där uttrycket ”The Gambia – No problem”, hade till och med det på en t-shirt efter första resan dit 1994. Irland kan kännas lite så ibland. Trots att det är ett land som gått igenom oerhört mycket både i äldre och nutida historia så finns det ett lugn bland många i befolkningen. Har du mat, ett hem, familj och vänner så finns det inte så mycket annat att oroa sig för eller stressa över.

2. Saker kommer ta tid

Det är inte lika illa på till exempel restauranger här på Irland och nu gäller inte detta överallt i Gambia, men har man en attityd som gör att man vill ha allting här och nu, så är Gambia kanske inte den bästa destinationen. Däremot så blir jag, som ofta stressar, alltid lite lugnare när jag är hemma vid The Smiling Coast.

Jag vet att det ibland känns som att lammet man beställt måste de ha åkt till en bondgård för att hämta, göda, för att till slut slakta, marinera etc. Det är liksom bara att acceptera att det inte kommer gå lika snabbt som på en restaurang i väst. Däremot så är det alltid fräscht och gott. På Irland känner jag ofta att servicen i vissa butiker kan gå lite segt. Sen ska vi inte prata om faktumet att det tog månader innan jag kunde få internet i min lägenhet och ännu längre innan allt pappersarbete som skatteverket skulle ordna här stämde.

3. Trevliga och otroligt tillmötesgående

En av de sakerna man alltid får höra av förstagångs-gambiaresenärer är hur oerhört öppna och trevliga lokalbefolkningen har varit. Det värmer alltid att höra exempel på hur någon som kanske inte har mycket alls har varit villiga att dela med sig av det till en främling.

Min första arbetsdag på Apples internationella högkvarter gick inte riktigt som det skulle. Själva arbetsdagen gick bra, men det blev ett missförstånd över vilket kontor jag skulle jobba på. Jag bodde, och bor fortfarande vid huvud högkvarteret, men tydligen så skulle jag jobba mitt inne i staden.

Det var den 23 december och jag hade ingen aning om vart jag skulle. De har ju inte ens postnummer på Irland, vilket gör att det blir ännu mer komplicerat att hitta olika platser. Hur som helst så hade jag turen att åka buss med världens gulligaste äldre dam. Hon var jättenyfiken på vem jag var och efter en kort diskussion så förklarade jag att jag inte ens visste vart jag skulle men visste vilken sida av floden, River Lee, jag skulle befinna mig på. Kontoret hade varken ett postnummer, eller ens gatunummer.

Den här främlingen, som skulle hoppa av flera hållplatser efter mig hoppade av och gick hela vägen med mig till Apple Citys kontors huvudingång. Än idag så pratar vi de få gånger vi ses. Den upplevelsen påminde mig om hur trevliga gambier kan vara. I Gambia hoppade en främmande ung kille in i en taxi med mig för att förklara vägen till ett event för min taxichaufför. Innan jag hann tacka honom hade han försvunnit för att hjälpa en äldre dam att bära ett par påsar från marknaden.

4. Oerhört hjälpsamma

Förutom att vara så otroligt hjälpsamma när det gäller vägbeskrivningar, så är irländarna lika hjälpsamma som många gambier när de ser att någon inte mår bra. Ofta när man berättar något mindre kul för en gambier hör man ofta ”endeysan”, en naturlig empatisk fras som kommer ut när man bara kan tänka sig hur den berörda personen mår.

Jag blev sjuk under min första månad på Irland, men eftersom att det var ett nytt jobb ville jag gärna göra ett gott första intryck och inte sjukanmäla mig. Efter att ha försökt ta mig till busshållplatsen, kräkts på vägen, svimmat och vaknat upp på marken med flera främlingar runt omkring mig så var jag otroligt förvirrad.

Det är ofta jag inte mått bra i England och har gjort allt för att hålla masken för att jag varit orolig att någon kanske skulle försöka utnyttja situationen för att sno min plånbok eller mobil. Här var jag omringad av främlingar som först och främst sa till mig på skarpen på ett sätt min mamma säkert hade gjort, för att jag försökt ta mig till jobbet i mitt tillstånd, men dessa främlingar var så fina att de hjälpte bära mina saker, två tog mig hem, den i normala fall 10-minuterssträckan från busshållplatsen till min lägenhet, som nu blivit en 20-minuterssträcka för att jag mådde så dåligt. En person lämnade sitt jobb- och mobilnummer ifall jag blev sämre och ville ha skjuts till sjukhuset, och en annan kom tillbaka efter sin arbetsdag med frukt och snacks. Det var en så märklig upplevelse som jag uppskattade så oerhört mycket.

5. Vadå ringa innan man kommer förbi?

I Sverige lärde man sig tidigt att det var oartigt att dyka upp hos någon utan förvarning. När vi bodde på hotell under Gambiaresan 1994 så var jag bara sex, nästan sju år gammal. Jag minns att personalen på det här hotellet pratade om vilken lättnad det måste vara eftersom vem som helst inte kunde dyka upp för ett impromptubesök. Jag förstod inte förrän vi började bo i eget hus under Gambiaresor vad personalen menade. Jag har dock inget att klaga på, jag älskar när hela tjocka släkten vet att man är hemma och de kommer och hälsar på. Jag är inte den som får dåligt samvete av att jag ska iväg om jag redan gjort planer. Jag är däremot den som ändrar på planerna om en av de äldre släktingarna tagit sig tid till att förgylla min vardag med deras sällskap.

Min hyresvärd här på Irland har en tendens att inte svara på mejl, sms, eller telefonsamtal. Han dyker dock upp lite när han känner för det, med eller utan svar på saker jag mejlat honom om. Eftersom jag flyttade hit precis innan jul, utan familj eller vänner, så tyckte han otroligt synd om mig och kom förbi med en systerdotter för att försöka få med mig på julfirande. De dök upp när jag var mitt i att sy in ny hårförlängning på mig själv och hade jag inte haft halva huvudet kvar hade jag utan tvekan följt med. Hur som helst så är jag nog väldigt svensk när det gäller sådant beteende. Jag vill helst få lite förvarning så man kan städa undan lite (och kanske inte ha hälften av håret ofixat) innan någon dyker upp.

6. Familjeorienterade

Familj betyder otroligt mycket på Irland. Familj är viktigt. Till skillnad från många av mina brittiska vänner som kanske har 1-3 kusiner totalt så har de här, som i Gambia, minst tvåsiffrigt antal kusiner som de alla känner. De gör heller ingen större skillnad på kusin, sysslingar osv. I Gambia blev jag tillsagd att det var oförskämt att kalla mina kusiner i Gambia för just kusiner. De var mina bröder och systrar. Mostrar är mamma, farbröder är pappa, punkt slut. Jag älskar den mentaliteten och har sett väldigt många liknande situationer här. Det finns lika mycket kärlek till en syssling som ett syskon på Irland och de har säkert vuxit upp tillsammans. Men det finns ett litet problem med det här…

…dating problems?

Hur många tjejer har inte fått en otroligt romantisk bild av irländska karlar efter Gerard Butlers roll i den romantiska filmen ”P.S. I Love You”? Min syster brukar till och med fråga om jag inte träffat, –en sån där snygg och romantisk ”P.S. I Love You”-snubbe som kommer behandla mig som en drottning.

Nu kan jag inte tala för hela Irland och jag slår vad om att det är olika typer av irländare beroende på vart i landet man är, bland annat.

Min första chef är en något äldre, eller mognare kvinna kanske man ska säga, och har inga planer på att flytta hemifrån. Likt den gambiska kulturen så ser de ofta ingen poäng med att flytta hemifrån innan giftermål, men även efter det så kanske de stannar hos maken eller hustruns familjs hem för att starta sin egen familj. Precis som i Gambia.

Jag träffade en väldigt stilig irländsk karl på en utekväll med jobbet. Efter en date och en veckas sms och Facebook-meddelanden tyckte han att det var passande att jag skulle komma hem till honom för att träffa hans familj, gå på en släktings dop och vittna när han blev gudfar för tredje gången. När jag förklarade att jag inte kände att det var dags för något sådant eftersom vi knappt kände varandra blev jag kallad för en ’commitment phobe’. Jag var alltså rädd för att binda mig till någon och bli en officiell flickvän, efter E N dejt.

Han förstod inte hur jag inte ville bli en del av hans familj och knyta mig till någon jag känt i två minuter. Efter att ha frågat de irländarna jag kände, unga som äldre, så förstod jag att det här inte var märkligt, vanligtvis så brukar det gå rätt så snabbt, och eftersom familj är så viktigt så har även många av de yngre generationerna den där ”varför-slösa-på–tid”-mentaliteten. Även det här påminde mig om Gambia.

Jag har även fått mycket annat förklarat om irländska män, och det enda jag kan säga är att jag genast vill ha tillbaka pengarna jag spenderade på ”P.S. I Love You”-dvd:n back in the day.

Jag skulle ha vetat att det var något lurt med det hela när en skotsk karl spelade irländsk.

Skämt åsido, så kan jag skriva i evigheter om det jag upplevt på Irland, men hittills så är det de tidigare nämnda 6 sakerna som jag personligen känner har större likheter med Gambia. Jag kommer nog upptäcka många fler likheter och skillnader när jag börjat utforska resten av landet mer, men sammanfattningsvis så kanske Irland ligger otroligt nära England geografiskt men har många fler egenskaper som påminner mig om lilla, underbara Gambia.