Historienörd som jag är, så älskar jag att hitta ny fakta inom vår oerhört intressanta världshistoria. Jag satt och googlade ”the first african in Sweden” en dag och namnet Gustav Badin dök upp. Ehh ursäkta vem?

Jag blev genast otroligt nyfiken och kunde inte sluta leta efter mer information om den här mannen, som på något vis nästan försvunnit ur svensk historia. Han har i alla fall aldrig setts som relevant nog för att nämnas på historielektioner. Det finns inte jättemycket information tillgänglig, om man jämför med andra personer från samma tidsperiod i Sverige.

Adolf Ludvig Gustav Fredrik Albert Badin kan ha varit en av de första svarta med afrikansk härkomst i Sverige.

Han tros ha varit född runt samma tid som Kunta Kinte, någonstans mellan 1747- 1750. Han föddes antingen på det afrikanska fastlandet, eller på den gamla danska ön, Saint Croix i Karibien. Det var som sagt svårt att hitta konkret information gällande vissa detaljer.

Det enda han sades minnas var att hans familjehem brändes ner när han var yngre.

Det är inte helt klart hur Badin hamnade i Sverige, men enligt mycket av den informationen jag hittade så kan han möjligtvis ha varit en slav ägd av en dansk sjökapten. Efter ett par ägare så hamnade han till slut i svenska kungahuset när han blev en gåva till Drottning Lovisa Ulrika 1757.

Under tiden som jag skriver detta så mår jag nästan illa. Tanken av att man kunde ge någon en gåva i form av en annan människa kommer jag aldrig att kunna förstå. Det är sjukt att man sett människor som boskap. Jag undrar hur det var för den då 10-åriga Badin, som ny betjänt för svenska kungafamiljen. Det fanns ju inte direkt andra mörkhyade människor att relatera till. Efter att ha läst på lite mer så blev jag dock glatt överraskad, om allt stämmer så klart.

Han fick tydligen en helt fri uppfostran. Enligt vissa hemsidor så blev han en lekkamrat till kungabarnen och fick tilltala och behandla dem på det sättet han själv behagade. Den svenska drottningen undervisade honom i kristendom och såg till att han blev döpt.

Det här ska vara en dikt han skrev till sin lekkamrat och trodd favorit i kungafamiljen, Prinsessan Sofia Albertina på hennes födelsedag 1764,

”Jag som en utaf de svarta, obekant med landets sed. Gjör en önskning i mitt hjerta. Öfver vår Prinsessa med. men jag kan ej så beskrifva. Hvad för gådt jag önska vill, Jo at hon må mögder blifva. Många flera åldrar till.”

Hur trevlig all fakta jag hittade än lät, så var det ju nästan för bra för att vara sant. Ingenting är omöjligt, men jag har svårt att se en svart man på hovet, på 1700-talet, glida runt och dua kungafamiljen utan att ett par ögonbryn höjs.

Precis som jag tänkte, så verkar det som att han jobbade som betjänt hela sitt liv, först åt drottningen fram till hennes död 1782, och sedan åt sin ”fostersyster.” Hade han blivit helt accepterad skulle han nog inte ha jobbat som en betjänt.

Det påminner mig lite om boken och miniserien ”Rötter”. När Kuntas dotter, Kizzy, var yngre så var hon en lekkamrat till sin ägares brorsdotter, Missy Anne. Hur många gånger de än lekte, så krossas Kizzys hjärta när det är tydligt att Missy Anne planerar att fråga sin farbror om Kizzy kan bli hennes egen personliga slav. Kizzy var alltså bara en ägodel trots allt.

Gustav Badin var så mycket mer än en betjänt dock. Hans liv kan egentligen inte ens jämföras med slavar runt om i världen under samma tidsperiod. Jag förstår fortfarande inte hur jag aldrig hört talas om honom. Han talade tydligen, förutom svenska, även franska, tyska och latin, var balettdansör, teateraktör, hovsekreterare och frimurare bland annat.

Trots att den här mannen arbetade som betjänt under större delen av sitt liv så var han otroligt lärd, och levde ett mycket mer intressant liv än många inom lägre klasser i Sverige.

När han dog såldes hans enorma boksamling på auktion. Ännu en gång måste jag nästan dra en jämförelse med slaveriet under samma tidsperiod. Inte nog med att man inte fick lära sig att läsa eller skriva, men att äga 900 böcker existerade inte ens i den världen. Den här mannen ägde mer böcker än vad många någonsin haft.

Desto mer jag läste om Gustav, desto mer kändes det som att han var en respekterad man, trots sin hudfärg, sitt ursprung, och trots den komplexa tidsperioden. Han kallades nog inte för n-ordet, men istället för morian, vilket är ett mycket äldre ord för att beskriva en mörkhyad afrikan bland annat. Jag kan tänka mig att det var mycket som inte var lätt för honom. Han fördes nog till kungahuset för att underhålla hovet till att börja med. Deras exotiska ägodel.

På popularhistoria.se läste jag att det är mycket möjligt att Gustav var ett experiment för drottningen. Ett experiment i fri uppfostran för att vara mer exakt. Ett experiment för att se hur en ”vilde” kunde bli civiliserad med rätt verktyg.

Hur han än blev mannen han var innan han dog, så tycker jag i alla fall att det är intressant att läsa om en mörkhyad man i Sverige under upplysningstiden. På många sidor beskrivs han som välutbildad, aktad, snusförnuftig, och som en hedersman.

Med tanke på hur många olika etniciteter och bakgrunder som sitter vid skolbänkarna i Sverige idag, så hade jag personligen tyckt att det skulle vara häftigt att kanske läsa om andra som kanske inte heller har rötter i Sverige, men lämnat ett avtryck i just svensk historia.

Hade jag som ensam elev med afrikanskt påbrå i klassen fått läsa om Gustav Badin, tror jag att det bara hade varit positivt. Någon man kunde relatera lite till i alla fall. Det här är en persons liv jag inte hittade så jättemycket om, men det lilla jag hittat hade varit värt att nämna.

Så vem var Gustav Badin? En föräldralös pojke som hamnade i Sverige 1757. En välartikulerad, stolt, mörkhyad man som charmade svenska kungahuset och de flesta han stötte på. Efter hans död kom det fler mörkhyade och utländska personer till Sverige. Det kanske bara är jag som skulle tycka att det här skulle vara intressant att läsa om i skolan, men det skulle verkligen ha gett skoltiden lite nödvändig variation.