För några månader sedan läste jag boken ‘Orange Is The New Black’, skriven av Piper Kerman om hennes egna erfarenheter av att sitta i ett amerikanskt fängelse. Jag fick boken för ganska länge sedan, ungefär samtidigt som TV-serien med samma namn och baserad på boken, hade premiär. Jag bestämde mig för att läsa boken innan jag tittar på serien och det gjorde jag. Boken är intressant, underhållande och insiktsfull läsning, något jag uppskattar. Den väckte mycket tankar kring kvinnor som begår/har begått brott och hur lite insyn man har i den världen om man inte råkar hamna där. Det väckte även tankar kring vem/vilka i samhället det är som blir historieberättarna.

Piper Kerman är en amerikansk, vit kvinna från en medelklassfamilj som i hennes ungdom har ett kärleksförhållande med en kvinna, Nora, som är involverad i droghandel. I boken beskriver hon sig själv i tidig 20-års ålder som en välutbildad, ung kvinna från Boston, sökandes efter spänning och något sorts bohemiskt liv, men utan någon livsplan. Den 10-15 år äldre Nora erbjuder henne just det, spänning, och under en tid reser de mycket och Piper tycker att hon lever livet. Dock beskriver hon hur hon visste vad Nora höll på med och att hon kände att hon inte var okej med det. Efter en tid blir Piper själv indragen, transporterar pengar åt Nora och någon drogkung, men bestämmer sig för att bryta relationen så fort hon kommer hem till USA, vilket hon också gör. 5 år senare anklagas hon för sin medverkan i en massiv droghärva och den långa rättsprocessen drar igång. Det dröjer 6 år till innan hon börjar avtjäna det straff på ett års fängelse som hon tilldelats. Detta får man veta i de två första kapitlen, resten av boken handlar om livet bakom murarna, om alla de kvinnor hon träffar, delar cell, arbetsplats och matsal med, blir vän eller ovän med, men framförallt alla de livsöden som lett till att deras liv flätas samman, delas för en tid, på ett fängelse. Boken ger en god inblick i hur författaren känner inför den behandling de intagna utsätts för, hur hon handskas med diverse kränkningar och det inrutade, isolerade livet de lever där. Medan jag läste boken kunde jag inte låta bli att fundera på hur få böcker jag läst, skrivna av kvinnor och om kvinnor som sitter inne. Särskilt skrivna av kvinnor som kanske socioekonomiskt representerar majoriteten av de kvinnor som avtjänar straff i fängelse. Självklart handlar det väl en del om just utbildning, det krävs ju en viss självkänsla och kunskap för att kunna författa en bok. Men mer än så hävdar jag att det handlar om just den skam som Piper Kerman även beskriver i sin bok, skammen inför familj, vänner, arbetskamrater och så vidare. Skammen och tabun som samhället stämplar de som begått brott, i synnerhet kvinnor. Tystnaden talar för sig själv.

Då kan man tänka att det var modigt av just Piper Kerman att dela sin historia, sin erfarenhet. Det tycker jag att det var, dessutom viktigt! Det som gör boken bra är att Kerman också visar ödmjukhet inför de andra intagna hon träffar och inser att hennes eget straff är rena barnleken i jämförelse med så många andra. Det är bara ironiskt att just någon som hon, någon med så starkt socialt nätverk, stöttande familj och ett jobb att falla tillbaka på när hon muckade, också blir en av så få som kan ”casha in” och tjäna pengar på att ha suttit i fängelse. Varför inte någon annan av alla de kvinnor hon träffade där inne, som hade barn och barnbarn att ta hand om, som inte hade värsta utbildningen och arbetet att komma till? Tankarna far vidare till för några år sedan då jag satt och tittade på ett TV program där Sanna Bråding medverkade, tror det var ‘Du är vad du äter’. Hon hade nyligen avtjänat ett straff för påverkan och innehav av kokain, suttit på Färingsöanstalten, och målade upp en något romantiserad version av hur det är att sitta i fängelse. Hennes straff var ganska kort så det kanske var därför hon kände så. Poängen är att även hon kunde göra karriär på det faktum att hon avtjänat ett straff, det var något att fånga TV-tittare med. Jag tror knappast att ”avtjänat straff för narkotikabrott” är en merit i CV:t för de flesta kvinnor som suttit i fängelse och tur är väl det. Men det kanske vore en god ide om vi började belysa och anledningarna till att många hamnar i fängelse, våga tala om och hur det faktiskt påverkar familjer och framför allt hur vi som människor och som samhälle kan underlätta för de som avtjänat sitt straff och vill leva ett liv där de gör rätt för sig och kan överleva på det. Om arbetsgivare i allmänhet var mer benägna att ge före detta kriminella kvinnor en andra chans, såsom Piper Kerman och Sanna Bråding fått, är jag säker på att de flesta skulle göra allt för att kunna försörja sig själva och sina familjer. Det kan ju faktiskt också hända att erfarenheterna från livet i ett fängelse kan komma till nytta i flera lägen och i flera jobb, inte brottet som begåtts men erfarenheten och lärdomarna från tiden i fängelset.