Sverige utreder möjligt ebolafall

En man som insjuknat i feber efter att nyligen kommit hem från ett besök i ett av de eboladrabbade länderna i Västafrika har tagits om hand i Stockholm. Mannen har i enlighet med Socialstyrelsens handlingsplan förts till Karolinska sjukhusets smittskyddsenhet. Risken för att det skulle röra sig om ebola är mycket liten.

Smittskyddsenhetens chef, Åke Örtqvist har sagt följande till Aftonbladet;

– I handlingsplanen skriver vi att ett misstänkt fall är om en person som besökt ett område där epidemin förekommer och insjuknar inom 21 dagar med feber högre än 38 grader så är det definitionen av ett misstänkt fall.

Man har lagt det på den nivån för att vi ska kunna utesluta att ett fall slinker mellan fingrarna.

Risken att mannen har drabbats av ebola bedöms som extremt liten, men det faktum att ebola är en så allvarlig sjukdom och de rådande omständigheterna i Västafrika gör att säkerhetsnivån är höjd.

Mannen hade själv sökt vård via en närakut under söndagen och då själv uppgett att han inte varit i kontakt med någon eboladrabbad under sin resa. Huruvida det är så kan däremot vara svårt att veta, även för mannen själv.

Foto: thegambia.nu
Foto: thegambia.nu

Svar väntas inom närmsta dygnet

Prover som tagits på mannen har nu skickats till Folkhälsomyndighetens P4-laboratorium i Solna och kommer att analyseras snarast. Förhoppningsvis kommer svaren på proverna redan under morgondagen.

För att vara på den säkra sidan har man högsta säkerhet på smittskyddsenheten där mannen vårdas och han tas om hand i ett speciellt rum, med speciellt tränad personal. Det är personal som är utbildad att med stor säkerhet hantera fall där man misstänker allvarliga typer av smitta.

Man ska komma ihåg att ebolaviruset inte smittar via luften. Det krävs kontakt via kroppsvätskor, sår, slemhinnor eller liknande.

Det är inte heller första gången som ett sådan här fall dyker upp i Sverige sedan ebolautbrottets start tidigare i år. Det har funnits flera misstänkta fall och alla ha kunnat avskrivas. De har handlat om personer som varit i de eboladrabbade länderna och sedan insjuknat i feber. Det finns alltså ingen anledning till oro, varken i detta fall eller kommande liknande fall. Det berättar Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten.

Källa: Aftonbladet

 

kiqi

SD vill hjälpa folk på plats – hur funkar det i praktiken

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, Afropé

Ur Rasmus på luffen:

”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”

Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.

Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.

Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.

För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.

Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.

Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.

I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.

Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.

Största felet:

Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.

Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.

Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.

Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.

Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.

1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.

En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.

Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.

Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.

Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”

UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.

Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé

Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!

Jodå.

”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.

För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.

Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?

Tänker du så är du mänsklig.

Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.

Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”

Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”

Klyschorna står som spön i backen:

”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”

”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”

Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.

Hundratusen människor är ju bara en decimal.

Hur gick det för Rasmus då?

Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.

Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.

 

==

 

Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

 

Krönika: Allt börjar med ett "hej"…

Jag var en av de ungarna som aldrig någonsin gillade att gå i skolan!
… tills jag började på gymnasiet. Skolan gillade jag att hänga i, och
alla lektioner och ämnen som innebar eget skapande och att jag fick
använda min fantasi tyckte jag var asroliga, samt lektioner där man
fick röra på sig, som gymnastiken, var hur kul som helst. Men tyvärr
såg 90% av tiden i skolan inte ut så här för mig.

Tidig skolålder – Foto: Fatou Touray

Matten var värst… Fy vad tråkigt det var. Dessutom var matten oftast första lektionen på skoldagen, vilket innebar att jag var trött. Jag kan ju säga så här, det var inte många mattelektioner som jag var i tid till, även om jag gick på de flesta. Jag har alltid setts som oblyg och livlig, inte rädd för att säga ifrån, till varken vänner eller lärare om jag tyckt att något varit fel och har under mina väldigt unga år beskrivits med ett ord: VILD!!

Jag har aldrig haft svårt att få vänner, oavsett om jag börjat i en ny klass eller en ny skola, vilket jag gjort många gånger under mina skolår. Sammanlagt har jag gått i nio olika skolor och nästan varje år så har jag gått i en ny klass, med nya elever och nya lärare, vissa gamla förstås. Mobbning har funnits på alla dessa skolor och i alla klasser i olika former och grader, både fysiskt och psykiskt. Klart att man någon gång under skolåren har känt sig ensam eller utanför i perioder, men jag har aldrig sett mig själv som mobbad. Jag tror att jag under mina unga år hade en väldigt ”hög” gräns för när man ”kunde” klassas som mobbad. Jag har aldrig heller tyckt att jag varit den som har mobbat någon. Jag var inte Guds bästa barn, jag bråkade med vänner, lärare och hade lite hetsiga diskussioner ibland och jag blev kanske ”ovän” med vänner som jag några dagar eller veckor senare blev sams med igen. Jag har sagt elaka saker i de vevorna, men det har varit ömsesidiga bråk. Men om någon, någon gång, mot förmodan har känt sig mobbad utav mig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det nu och det har aldrig varit min mening alls. En gång blev jag själv slagen av en lärare på skolan när jag var riktigt liten (tror att jag var sex eller sju år) och hade blåmärken och handavtryck när mamma kom och hämtade mig. Mamma flippade och jag fick byta skola direkt. Det var första gången jag bytte skola. Jag gick på Bellmanskolan då och bytte till Fredrika Bremer i Uppsala.

Jag var den som oftast stod upp för andra om jag märkte att de blev utsatta för mobbning. Ibland var vi flera som stod upp (mitt lilla gäng), ibland så var det bara jag. Det har till och med gått så långt flera gånger att jag brukat våld mot dem/den som mobbat, speciellt om vederbörande brukat våld mot den person som mobbats. Jag klarar inte av när det är flera människor som går på en människa som då hamnar i underläge. Jag säger ABSOLUT INTE att det är rätt, men jag gjorde det jag trodde och tyckte var rätt för stunden och jag var väldigt liten då. Vad jag kan minnas gick jag i tvåan, trean och sexan när dessa händelser utspelade sig. Det har som exempel varit situationer där flera människor står och puttar och retar en person som ibland varit yngre. Det gör ont i mig när jag ser hur flera människor går på och trakasserar någon som inte har gjort något, speciellt om det är på grund av hur personen ser ut, pratar, går, står eller vart den kommer ifrån… Sådant man inte kan rå för helt enkelt… Då kokar det i mig. Det gör det än i dag och jag ser ibland hur också vuxna människor mobbar varandra dagligen… speciellt över internet. Det hatar jag. Jag tål inte sådant.

Tillsammans med mina yngre systrar på en skolavslutning i lågstadiet – Foto: Fatou Touray

Så fort en människa KÄNNER sig mobbad så är det mobbning. Man kan aldrig tala om för någon vad den personen känner, det är bara personen ifråga som kan göra det. En känsla kan inte heller vara fel. Jag tycker att när flera personer går på en person och ”pikar” eller säger elaka saker, försöker skämma ut personen eller med vilja försöker att trycka ner någon så är det mobbning. Det är verkligen viktigt att behandla människor med respekt och precis så som man själv vill bli behandlad. Just den meningen låter så otroligt klyschig, men det är sant, ingen vill bli illa behandlad, så varför ska man behandla andra illa? Ju äldre man blir desto mer förstår man och inser kanske hur otroligt sant det är. Jag kan i alla fall erkänna att även om jag höll med om att det borde vara så när jag var 15-16 så var det inte alls något jag följde eller verkligen tänkte på. Som vuxen så inser jag att det är precis det som är viktigt och jag försöker verkligen att behandla de jag träffar på samma sätt som jag själv skulle bli behandlad.

Nu har skolorna börjat hemma i Sverige. För en del är det allra första gången de ska gå till skolan, vi har också de som gått i skolan i över tio år och som ska tillbaka till sin gamla klass, med samma lärare och samma klasskamrater. Oavsett hur gammal du är eller vilken klass du ska börja i så ber jag er att ta en titt runt omkring er, i er klass eller kanske till och med skola och om det finns någon eller några där som verkar ensamma och inte har någon vän eller någon att prata med så ber jag er att gå fram och hälsa… bara ett litet ”- Hej, hur mår du?” kan göra en sådan otrolig skillnad för personen i fråga och vem vet, du kanske kan få lära känna en helt underbar människa som du aldrig hade gett en chans innan.

Allt börjar med ett ”hej”…

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

Intervju: Big City Records

Detta bildspel kräver JavaScript.

Big City Records hade stor releasefest på Göteborgs Casino Cosmopol i onsdags, 27 augusti. Inför releasen passade vi på att ta ett snack med två av killarna bakom namnet Big City Records, Jeremiah Sebuliba och Patrick Abika. Trots att de har lite olika musikaliska bakgrunder så verkar de ha hittat ett samarbete som ger dem möjlighet att ge uttryck för sina respektive stilar. Just nu är Jeremiah högaktuell med musikvideon till låten ”Come & Take”, som han släppt tillsammans med Prince, som inte kunde medverka under intervjun. De förbereder för albumsläpp och siktar på att åka över till USA nästa år, för att knyta kontakter.

Hur länge har ni hållit på med musik och hur grundades musikintresset?

Jeremiah: – Jag började spela piano som 6-7 åring. Gospelmusiken var det som jag växte upp med och därifrån gick jag vidare till RnB, och efter det till hiphopen när jag insåg att jag inte var speciellt bra på att sjunga (skratt). Sedan dess har jag hållit på. Gospel kommer automatiskt i min musik i och med att det i grund och botten är det jag växte upp med.

Foto: Kiqi D Minteh – Thegambia.nu

Patrick: – Jag har också hållit på sedan jag var liten, min pappa är väldigt musikalisk. Fast jag kör mycket soul och RnB istället. Alla har vi ungefär liknande historier, alla växte upp med musiken. Prince har också hållit på länge. Han började i Nigera men blev mer professionell när han kom till Sverige och vår manager tog in honom i studion.

Ni har allihopa rötter från olika delar av afrika, vart kommer ni ifrån?

Jeremiah: – Jag är från Uganda, och Prince och Patrick är från Nigeria.

Påverkar erat ursprung hur ni vill att er musik låter? Jag tänker på låten ”Come & take” nämligen, som har skönt afrikanskt vibe.

Jeremiah: – På senare tid påverkar vårat ursprung per automatik men nu när vi håller på med det när nya konceptet så är det självklart rötterna som påverkar hur vi låter. Jag har alltid haft ”urgen” att göra afromusik om man säger så, trots att vi håller på med hiphop. Vi försöker blanda alla stilar men det har blivit mer den här typen av musik nu, speciellt på nya plattan.

Hur kommer det sig att ni valde att samarbeta?

Patrick: – Det har varit kemin som varit grunden, det kändes rätt helt enkelt och vi klickade, även om vi är individuella artister. Vi började provjobba på olika saker tillsammans och när kemin blev bättre och bättre så gick vi ihop i det här megaprojektet. Jag började med Jeremiah i samma studio och testade olika tracks, Prince kom in ganska nyligen.

Kommer ni göra fler låtar ihop?

Patrick: – Vi har egna projekt som vi måste avsluta men än så länge jobbar vi ihop. Om det blir stort så kanske vi väljer att jobba ihop igen, men än så länge kör vi ett projekt i taget.

Foto: Kiqi D. Minteh – Thegambia.nu

Vad blir det för genres?

Jeremiah: – Projektet vi håller på med just nu är en blandning i allt i och med att vi är så olika som individuella artister, vi vill inte stänga in oss under en genre. Så det blir en del afrobeat, hiphop, klubbmusik, house – you name it!

Vad har ni för planer för 2014?

Jeremiah: – Vi släpper första singeln och kommande samlingsplattan och så hade vi releasefest i onsdags. Sedan släpper vi våra soloalbum. ”Live your dream” heter min, jag har släppt en singel därifrån. Prince kommer uppträda en hel del och satsar mycket på det, han har jävligt
mycket bokningar. Han kom precis från Nigeria
och hade massa projekt med artister där borta.

Och ännu länge fram?

Patrick: – Slå internationellt och sprida våran musik. USA var prio ett, men sedan finns det en hel marknad i Afrika också. Musiken växer otroligt starkt där och vi försöker knyta lite kontakter i både Uganda och Nigeria. Afrika överhuvudtaget, och att komma utanför Sverige. I och med att vi kör våra låtar på engelska så känns det mer naturligt att spela utomlands. Vi kommer åka till USA nästa år, för att jobba och träffa människor. Just nu vill vi avsluta det vi påbörjat.

Har ni något som ni vill tala om för TheGambias läsare?

– Håll ögonen öppna!! Särskilt nu efter releasefesten!

 

 

Big City Records är:
CEO Jeremiah Sebuliba
VP Patrick ”A-bix” Abika
Prince ”Slim Prince” Olumuyiwa Alalu
Petru ”Powerduck Fly” Kaba

Petru Kaba och Prince Olumuyiwa Alalu ingår i det pågående projektet som Big City Records arbetar med. Petru Kaba är även den som har regisserat ”Come & Take”-videon.

Midia Saleh
Midia Saleh

Ebolautbrottet i Västafrika – lika stort som tidigare utbrott tillsammans

Antalet misstänkta och bekräftat ebolafall har passerat 3000 och av dessa har drygt hälften avlidit. Den experimentella medicinen Zmapp har visat ett någorlunda lovande resultat där fyra av sex ebolasmittade har återhämtat sig. FN oroar sig samtidigt över den stora spridning smittan tagit och menar att det finns risk att ebolaepidemin kan komma att drabba mer än 20 000 människor och sprida sig till fler länder.

FN menar nu att den rådande ebolaepidemin som rasar i Västafrika kan komma att drabba så många som 20 000 personer och sprida sig till ytterligare länder inom kort. Man räknar med att det kan komma att behövas internationella insatser om runt 3,5 miljarder kronor, fördelat på en niomånadersperiod, för att övervinna utbrottet. Det är WHO som har beräknat och lagt upp om en strategisk plan för de kommande nio månaderna. Planen och kostnaderna har baserats på en prognos där man ser en risk för spridning till ytterligare nio länder utöver de fem just nu drabbade – Guinea, Liberia, Sierra Leone, Nigeria och Senegal.

Bild: Aflafla1
Bild: Aflafla1

Hjälporganisationer kritiserar WHO

Efter att ha kritiserats från några av de hjälporganisationer som finns på plats i Västafrika, där man menat att WHO har reagerat alldeles för långsamt med tanke på rådande läge, så vill världshälsoorganisationen alltså nu få igång en operation som man räknar med kommer att innefatta ett samarbete mellan tusentals lokalanställda och 750 internationella experter som kommer att jobba över flera geografiska områden under stora högriskomständigheter. Det pratas om man kan räkna med att en bra bit över 12 000 personer skulle behöva involveras och den största frågan flera av hjälporganisationerna nu ställer sig är vem som ska stå för vilka delar i planen. Man välkomnar planen, men menar att inga av de organisationer som finns i de mest drabbade länderna har tillräckligt stark arsenal för att kunna besvara vad som krävs för att utföra operationen.

WHO misstänker precis som Kongo-Kinshas eget hälsoministerium, att det ebolautbrott med 13 drabbade som pågår i Kongo inte är av samma stam som det som råder i Västafrika. Man räknar därför inte in Kongo-Kinshasa i de siffror och prognoser som rapporteras. Definitiva provsvar väntas inom kort.

Västafrikas utbrott lika stort som tidigare utbrott tillsammans

Enligt de senaste rapporterna är antalet misstänkta och bekräftade fall nu uppe i 3 069 stycken, med 1 552 dödsfall, men på WHO menar man att det faktiska antalet redan kan vara två till fyra gånger så högt. Vi har att göra med ett utbrott där den aktuella dödssiffran snart nått det totala antalet döda som har registrerats från samtliga utbrott sedan ebolan upptäcktes i dåvarande Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) 1976. WHO:s biträdande generaldirektör, doktor Bruce Aylward, säger till Reuters att detta inte är en västafrikansk eller afrikansk angelägenhet. Utan det är fråga om ett globalt hälsosäkerhetsproblem.

I början av augusti gick också WHO ut och klassade det rådande ebolautbrottet som en internationell hälsorisk och rädslan för att epidemin ska sprida sig utanför Västafrika är det som lett till att man nu skyndar på användandet och testandet av experimentella läkemedel.

Kan tvingas öppna de stängda gränserna

Hos världshälsoorganisationen säger man också att de tre hårdast drabbade länderna Guinea, Sierra Leone och Liberia börjar få brist på vardagliga förnödenheter så som livsmedel och bränsle. Detta säger man beror på att transportlederna till länderna har stängts. Från flera håll talar man nu om att tvingas öppna de stängda gränserna för att alla de förnödenheter som behövs ska kunna levereras på bästa sätt.

Det råder stark oro i samtliga av de drabbade länderna och på vissa platser attackeras sjukvårdare och stora upplopp sätts igång. Många personer i dessa drabbade områden har inte kunskap eller förståelse för den rådande ebolasituationen och på många håll ger man sig därför på sjukvårdspersonal.

Situationen är ohållbar och från WHO:s sida menar man att det kan röra sig om sex till nio månader innan man förhoppningsvis fått bukt på det förödande ebolautbrottet i Västafrika.

 

kiqi

JUST NU: Ebola bekräftat i Senegal

Senegals hälsodepartementet har bekräftat sitt första fall av ebola och är nu det femte västafrikanska landet att drabbas av blödarfebern som tagit ett hårt grepp om västra Afrika.

Hälsoministern i Senegal, Awa Marie Coll Seck, sade till BBC under fredagen att en man från Guinea har bekräftats bära på viruset.

Det rör sig om en guineansk student som rest till Senegal trots att han bar på ebolasmitta. På tisdagen ska han ha tagit sig till ett sjukhus i landets huvudstad Dakar, men han berättade aldrig att han bar på ebolasmitta. Under onsdagen ska sedan Guineas hälsovårdsservice ha meddelat att man letade efter en ebolasmittad yngling som avvikit och enligt uppgifter skulle ha begett sig till Senegal.

Man kunde ganska snart från Senegals håll konstatera att den sjuka mannen i Dakar var den saknade guineanska ynglingen och han placerades omedelbart i karantän.

Senegal, som redan vidtagit stora säkerhetsåtgärder och stängt sina gränser mot Guinea, samt stoppat flygtrafik från de drabbade länderna, håller nu andan.

Bild: Flygbild över Dakar – Ji Elle

 

kiqi

 

 

Ebola-vaccin kan komma att testas i Gambia och Mali

Ett experimentellt ebola-vaccin från GlaxoSmithKlines kan inom kort komma att testas på människor i Storbritannien, USA, Gambia och Mali. Testerna av vaccinet skyndas nu på efter WHO:s senaste varning för att ebolaepidemin i Västafrika kan komma att sprida sig till fler länder och möjligt drabba över 20 000 människor i regionen.

Utbrottet i Västafrika överträffar alla tidigare dokumenterade ebolautbrott, där det största hade en siffra på 425 drabbade. Vi pratar alltså om en ebolaepidemi utan motstycke.

Nu går därför Storbritanniens största läkemedelsföretag GlaxoSmithKline in för att tillsammans med amerikanska National Institutes of Health (NIH) snabbutveckla ett vaccin mot ebola. Normalt sett tar det runt 10 år att utveckla ett vaccin, men GSK hoppas nu på att kunna slutföra den första fasen av studier i slutet på 2014. Man har som plan att ta fram 10 000 doser av vaccinet och parallellt med detta göra de första kliniska studierna på människor. Om det visar sig framgångsrikt kommer lagren att göras tillgängliga för WHO för att i första hand kunna vaccinera människor i högriskgrupper i Västafrika.

Om vaccinet får godkännande att börja prövas kan brittiska forskargrupper börja vaccinera friska frivilliga personer så tidigt som i mitten av september, så snart USA utfört fas-1 studier – det första testet som görs på människor för att utvärdera säkerhet och effekt – vilket man hoppas kunna påbörja nästa vecka. Vaccinet har visat goda resultat på primater som utsatts för ebola och inte visat upp några betydande negativa effekter.

Kan komma att testas i Gambia och Mali

Wellcome Trust, som är det medicinska forskningsrådet och avdelningen för internationell utveckling kommer att finansiera säkerhetstesterna i England. Om dessa sedan får lyckade resultat, kommer man att utvidga testandet av vaccinet till frivilliga hälsomedarbetare i Gambia och Mali. 40 personer i Mali och detsamma i Gambia kommer att testas för vaccinet.

Vaccinet är framtaget av Nancy J Sullivan, som är chef för biodefence-forskningens sektion vid NIAID:s vaccinforskningscenter (en del av NIH), i samarbete med forskare vid Schweiz-italienska bioteknikbolaget Okairos och förvärvades av GSK i maj för motsvarande cirka 2,5 miljard svenska kronor.

Flera andra nystartade ebolavaccin kan komma att bli aktuella för tester framöver. Hur viktigt ett vaccin egentligen är i nuläget är svårt att svara på, men sett till riskerna för framtida spridning och det faktum att sjukvårdspersonal i aktuella regioner just nu drabbas hårt, så kan ett vaccin vara nödvändigt i kampen mot ebolan. I dagsläget har man redan förlorat minst 120 stycken sjukvårdare till följd av ebolautbrottet.

Björn Olsén, professor vid Uppsala Universitet och expert på infektionssjukdomar och virus säger till SVT;

– Vaccin är ju något man använder förebyggande, inför ett utbrott. Nu har vi ju redan en skogsbrand i vissa länder i Västafrika och då måste man sätta in resurser på att stoppa och begränsa utbredningen. Det behövs personella resurser och skyddsutrustning så att inte den som åker dit för att jobba själv blir smittad.

Och det är viktigt med information, så att de som lever i länderna förstår att man kan vända sig till vården. Jag kan förstå att invånare tänker ”vem vågar ta sig till sjukhus när de som hamnar där dör nästan allihop”.

Det är inte bara infektionen i sig, att den dödar människor, utan också att den slår sönder den ganska basala vårdinfrastruktur som finns. Så många andra sjukdomar – tuberkulos, malaria, olika bakterier – kan man inte heller behandla längre. När vårdpersonal avlider i ebola blir det svåra följder.

Inga banbrytande resultat

Läkemedlet Zmapp, som just nu testas på redan ebolasmittade personer, har inte visat på fullgod effekt. Fyra av de sex smittade som har fått testa vaccinet har tillfrisknat medan två har avlidit. En av de avlidna, en läkare i Liberia, led förutom av ebola också av diabetes och hjärtsvikt. Det kan ha varit avgörande för att hans kropp inte kunde ta till sig läkemedlet på önskat sätt. Den spanska prästen som också avled trots behandling med Zmapp finns inga övriga hälsouppgifter på. Man har nyligen börjat ge ytterligare en smittade sjukvårdare vaccinet. Det är en brittiska sjuksköterska som smittats i Sierra Leone.
Bild: CDC/Daniel J. DeNoon

 

kiqi