01 | augusti | 2014

Ebolasituationen är ohållbar och både Sierra Leone och Liberia har stängt sina landgränser och byar sätts i karantän. Skolor stängs ner och man har utlyst undantagstillstånd. Totalt antal misstänkta fall har nu stigit till 1323 stycken.

Även om läget i Västafrika är mycket oroväckande ska man komma ihåg att så länge man håller god hygien och inte kommer i kontakt med smittade via deras kroppsvätskor så är smittorisken minimal.

Risken för spridning till Europa ses som låg

Att smittas av ebolaviruset betyder inte att man nödvändigtvis kommer att dö. Dessutom har just detta ebolavirus hittills visat sig ha en dödlighet på endast 60 procent, vilket är relativt lågt för ett ebolavirus.

Hittills har man i Västafrika fått in bekräftade fall av ebolafeber från Guinea (ursprungligt epicentrum), Liberia, Sierra Leone (nytt epicentrum) och Nigeria (endast 1 fall). Ingen Ebola har ännu bekräftats i Gambia och Senegal. Totalt antal misstänkt smittade är nu 1323 och av dessa har man fått 909 stycken bekräftade via laboratorietester. 729 stycken har avlidit.

Risken för att Ebola skall spridas till Europa ses som låg, enig WHO. Länder som England och Frankrike kan ha en lite förhöjd risk att drabbas till följd av de omfattande affärssamarbeten dessa länder har med de drabbade länderna i Västafrika. Men chansen är liten och man bör i Europa inte drabbas panik. Inte ännu.

Undantagstillstånd och byar i karantän

Ebola sprids inte som en skogsbrand, men det är mycket smittsamt om man kommer i kontakt med kroppsvätskor från smittade personer. Därför har nu rigorösa insatser satts in i både Sierra Leone och Liberia, där spridningen just nu är som störst. Man har utlyst undantagstillstånd i Sierra Leone. Skolor har stängts och man har tillkännagett obligatorisk semester för tjänstemän med mindre viktiga poster. Polis och militär patrullerar gatorna och samtliga drabbade byar har satts i karantän. Man kommer inom kort att aktivt söka igenom samtliga platser som satts i karantän, för att lokalisera smittade och sjuka. Enligt Aftonbladet befinner sig två svenskar i Kenema, ett av de områden som satts i karantän. De får inte lov att lämna området och vet inte om de kommer att få resa hem som planerat den 16 augusti.

Till följd av den stora smittorisk och spridning som kommit i samband med begravningsrutinerna som tillhör kulturen i Sierra Leone, där man vidrör den döde och tar farväl, har man nu beslutat att bränna de avlidna smittade kropparna för att försöka få ner spridningen i landet.

Bild: CDC - usa.gov — Bild: CDC – usa.gov

EU och WHO vill förhindra att fler får sätta livet till

EU går in med totalt 36 miljoner svenska kronor i syfte att hjälpa till att sätta stopp för detta ebolautbrott som är det första i området och det största utbrottet någonsin.

Samtidigt träffade idag chefen för WHO, Margaret Chan, presidenterna för Sierra Leone, Liberia och Guinea, för att samordna en kampanj i kampen mot ebolautbrottet. Inför mötet med de tre presidenterna Ernest Bai Koroma, Ellen Johnson Sirleaf och Alpha Conte meddelade Chan att WHO satsar drygt 700 miljoner kronor för att hjälpa länderna att komma till rätta med den rådande katastrofen.

Många flygbolag har ställt in sina flygningar till och från de mest drabbade länderna, och det finns nu fasta kontroller av passagerare och resenärer som visar minsta tecken på symptom som kan misstänkas vara ebolafeber.

Det viktigaste att tänka på just nu om man reser i de drabbade områdena, eller via transitflygplatser som är länkade med dessa områden, är att hålla god hygien och undvika all form av kroppskontakt. Rekommendationer vad gäller de hårdast drabbade områdena är att man använder skyddshandskar när man vistas ute och regelbundet tvättar sig och sina kläder med klorin.

Man kan inte annat än hoppas på att detta snart ska ha tagits kontroll över. Men spridningen verkar för tillfället inte ha någon hejd.

Egentligen spelade det mig ingen roll att jag hade uppträtt med olika artister, på olika scener, framför hundratals eller tusentals personer i publiken. Backstage stod jag ändå alltid med darrandes händer och med en klump i halsen i ett mentalt krig mot min nervositet…

Den här gången var inte annorlunda. Om man stod på mitten av scenen kunde man bländas av strålkastarna och publikhavet blev lite som en låg dimma med en antydan av rörelse. Det brukade ta en minut eller två innan det släppte, innan publikens glädje, viftningar, vars dans och allsång domnade rädslan för att misslyckas. Men nu var min publik en kamera, den första musikvideon jag någonsin hade spelat in och i ett skådespel mot en främling som jag knappt kunde namnet på och verkligen inte kände.

Tre dagar tidigare hade vi bestämt att vi skulle spela in videon tre veckor senare. Men sen visade det sig att killen som skulle spela mot mig i videon, bara skulle vara i sta’n fram till helgen. Mannen som höll i regi informerade mig om att alla verkande parter i videon måste ligga nära min hudton till färgen för att kameran skulle fånga upp det mesta och det är inte så gott om killar med mixat ursprung under lågsäsong. Vi skakade hand och pustade lite med frasen ”vi hinner”.

Självklart hinner man med allt om man prompt vill, men med mitt hektiska schema och den otroligt lysande frånvaron av min manager så kände jag mig nästan gråtfärdig… först… Men så lyfte jag telefonen och ringde alla mina närmsta vänner och samarbetspartners och hade inom loppet av 10 minuter ett sollidet team av folk som ville hjälpa till. Så klockan 09.00 på lördagen stod alla på plats, redo att göra vad helst som behövdes göras och jag kunde inte annat än att pusta ut. Jag hade bett en Dj om att få låna hans bil till en av scenerna och när han kom ursäktade han att han var lite sen, men att han hade dragit från sitt soundcheck på The Independence Stadium, sitt soundcheck med Youssou N’dour! Jag tror att alla blir chockade när de inser vad folk är villiga att göra om de tror på en person, vare sig det är på grund av deras talang eller personlighet.

Så vi började filma. Han låg bredvid mig i sängen där vi filmade första scenen och viskade meningslösa fraser på franska, medan kameran rullade. Vi skrattade och låtsades att vi var förälskade. Dagen rullade på och när mörkret började falla frågade han mig i solnedgången, -Är det bara jag som tycker att det här känns som att det är på riktigt? … Det kändes så otroligt på riktigt att jag nästan mådde dåligt för att det inte var det. Fast det var väl lite på riktigt då, även om storyn inte var riktig, så var väl känslan riktig, iallafall för stunden.

Halva mitt team hade kört omkring hela dagen och försökt lösa olika situationer, med mat till alla, handla saker till inspelningen och även hitta en ny plats att spela in på, då föregående inspelningsplats tyckt att vi var ’för högljudda’. Vid slutet av kvällen så suckade jag och smålog som en fånig unge med insikten om att alla de här människorna har hjälpt till, bara för att de kunde och ville och kärleken jag har för sådana människor går inte att beskriva i ord.

Man trodde att inspelningen och preppen inför videon var det värsta. Att det skulle vara över och att nerverna skulle lägga sig. Istället var det värre efteråt. Jag kunde ligga vaken och hoppas eller oroa mig inför slutresultatet. Ibland saknade jag även min låtsas-pojkvän från videon, på ett lite löjligt vis, för jag kände ju honom knappt. Jag är rätt stökig som människa, men samtidigt musikaliskt sett perfektionist och hoppades på att videon skulle vara perfekt, från början till slut. Slutprodukten som levererades till mig var inte exakt vad jag hade tänkt mig, så tankar om att ändra om, fixa till och sådant slog mig, perfektionisten. Tills jag insåg att the show must go on. ”Jag har gjort en video, jag har en deadline och det är dags för den att släppas. Men, efter denna video kan jag göra en ny. Efter nästa singel, kan jag göra en ny”. Man måste sluta lägga sin energi på självkritik och istället slutföra sina projekt och lämna dem bakom sig.

Så när jag står backstage med nervösa svettningar och en rädsla för risken att det inte blir så bra som det kanske kunde ha blivit, det är då… då jag ska gå upp på scenen och glänsa, eller hatas, men gå upp för att kunna gå av scenen och ändå känna en känsla av självtillfredsställelse. För att då påminns jag om att allt som är jobbigt är egentligen bara jobbigt innan och ibland medan man utför det, men känslan av upprymdhet efter att man faktiskt har åstadkommit något, slår den jobbiga känslan gånger tusen.

Nu sitter vi och planerar inför nästa video med några av de coolaste personerna jag känner i hela världen. Idéerna leker runt och eftersom man lär sig av sina erfarenheter så vet jag nu vad man helst gör annorlunda och vad man ska hålla fast vid. Livet och karriären är en riktigt häftig resa och jag ser verkligen fram mot att få ned ännu en känsla på video, likt hur jag skrev texten till låten och målade upp ett landskap i musik. Jag hoppas på att jag fortsätter att utvecklas, att jag fortsätter att vara nervös innan jag går upp på scen eller har ett framförande på något vis. På det viset kan jag fortsätta känna den upprymdhet i efterhand, som faktiskt motiverar hela min existens. Eller iallafall motiverar mig tillräckligt för att skriva nästa låt.