Aminatahs musikresa – del 2: Han drog från sitt soundcheck med Youssou N'Dour!

Egentligen spelade det mig ingen roll att jag hade uppträtt med olika artister, på olika scener, framför hundratals eller tusentals personer i publiken. Backstage stod jag ändå alltid med darrandes händer och med en klump i halsen i ett mentalt krig mot min nervositet…

Den här gången var inte annorlunda. Om man stod på mitten av scenen kunde man bländas av strålkastarna och publikhavet blev lite som en låg dimma med en antydan av rörelse. Det brukade ta en minut eller två innan det släppte, innan publikens glädje, viftningar, vars dans och allsång domnade rädslan för att misslyckas. Men nu var min publik en kamera, den första musikvideon jag någonsin hade spelat in och i ett skådespel mot en främling som jag knappt kunde namnet på och verkligen inte kände.

Tre dagar tidigare hade vi bestämt att vi skulle spela in videon tre veckor senare. Men sen visade det sig att killen som skulle spela mot mig i videon, bara skulle vara i sta’n fram till helgen. Mannen som höll i regi informerade mig om att alla verkande parter i videon måste ligga nära min hudton till färgen för att kameran skulle fånga upp det mesta och det är inte så gott om killar med mixat ursprung under lågsäsong. Vi skakade hand och pustade lite med frasen ”vi hinner”.

Självklart hinner man med allt om man prompt vill, men med mitt hektiska schema och den otroligt lysande frånvaron av min manager så kände jag mig nästan gråtfärdig… först… Men så lyfte jag telefonen och ringde alla mina närmsta vänner och samarbetspartners och hade inom loppet av 10 minuter ett sollidet team av folk som ville hjälpa till. Så klockan 09.00 på lördagen stod alla på plats, redo att göra vad helst som behövdes göras och jag kunde inte annat än att pusta ut. Jag hade bett en Dj om att få låna hans bil till en av scenerna och när han kom ursäktade han att han var lite sen, men att han hade dragit från sitt soundcheck på The Independence Stadium, sitt soundcheck med Youssou N’dour! Jag tror att alla blir chockade när de inser vad folk är villiga att göra om de tror på en person, vare sig det är på grund av deras talang eller personlighet.

Så vi började filma. Han låg bredvid mig i sängen där vi filmade första scenen och viskade meningslösa fraser på franska, medan kameran rullade. Vi skrattade och låtsades att vi var förälskade. Dagen rullade på och när mörkret började falla frågade han mig i solnedgången, -Är det bara jag som tycker att det här känns som att det är på riktigt? … Det kändes så otroligt på riktigt att jag nästan mådde dåligt för att det inte var det. Fast det var väl lite på riktigt då, även om storyn inte var riktig, så var väl känslan riktig, iallafall för stunden.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Halva mitt team hade kört omkring hela dagen och försökt lösa olika situationer, med mat till alla, handla saker till inspelningen och även hitta en ny plats att spela in på, då föregående inspelningsplats tyckt att vi var ’för högljudda’. Vid slutet av kvällen så suckade jag och smålog som en fånig unge med insikten om att alla de här människorna har hjälpt till, bara för att de kunde och ville och kärleken jag har för sådana människor går inte att beskriva i ord.

Man trodde att inspelningen och preppen inför videon var det värsta. Att det skulle vara över och att nerverna skulle lägga sig. Istället var det värre efteråt. Jag kunde ligga vaken och hoppas eller oroa mig inför slutresultatet. Ibland saknade jag även min låtsas-pojkvän från videon, på ett lite löjligt vis, för jag kände ju honom knappt. Jag är rätt stökig som människa, men samtidigt musikaliskt sett perfektionist och hoppades på att videon skulle vara perfekt, från början till slut. Slutprodukten som levererades till mig var inte exakt vad jag hade tänkt mig, så tankar om att ändra om, fixa till och sådant slog mig, perfektionisten. Tills jag insåg att the show must go on. ”Jag har gjort en video, jag har en deadline och det är dags för den att släppas. Men, efter denna video kan jag göra en ny. Efter nästa singel, kan jag göra en ny. Man måste sluta lägga sin energi på självkritik och istället slutföra sina projekt och lämna dem bakom sig.

Så när jag står backstage med nervösa svettningar och en rädsla för risken att det inte blir så bra som det kanske kunde ha blivit, det är då… då jag ska gå upp på scenen och glänsa, eller hatas, men gå upp för att kunna gå av scenen och ändå känna en känsla av självtillfredsställelse. För att då påminns jag om att allt som är jobbigt är egentligen bara jobbigt innan och ibland medan man utför det, men känslan av upprymdhet efter att man faktiskt har åstadkommit något, slår den jobbiga känslan gånger tusen.

Nu sitter vi och planerar inför nästa video med några av de coolaste personerna jag känner i hela världen. Idéerna leker runt och eftersom man lär sig av sina erfarenheter så vet jag nu vad man helst gör annorlunda och vad man ska hålla fast vid. Livet och karriären är en riktigt häftig resa och jag ser verkligen fram mot att få ned ännu en känsla på video, likt hur jag skrev texten till låten och målade upp ett landskap i musik. Jag hoppas på att jag fortsätter att utvecklas, att jag fortsätter att vara nervös innan jag går upp på scen eller har ett framförande på något vis. På det viset kan jag fortsätta känna den upprymdhet i efterhand, som faktiskt motiverar hela min existens. Eller iallafall motiverar mig tillräckligt för att skriva nästa låt.

 

Hitta min musik:
Spotify
Soundcloud

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.