Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 1

Jag har rest till Gambia några bra gånger nu. Jag tycker alltid att det är otroligt roligt att titta tillbaka på alla resorna för att jämföra hur jag upplevde landet vid de olika tillfällena i mitt liv. Jag tänkte titta lite närmare på hur jag upplevt tre specifika resor; – min första Gambiaresa till att börja med, – sedan en resa jag gjorde under mitt sista år på gymnasiet, – och till slut den senaste resan, som jag gjorde för två år sedan. Under dessa resor som jag nu tänkt reflektera lite över var jag 6, respektive 18 och 25 år gammal.

Påsken 1994 var första gången jag fick resa till mina rötter… Gambia. Jag förstod mitt modersmål mandinka flytande men skämdes för att tala språket framför vissa gambier eftersom de gärna retade mig för min svenska brytning. Jag var 6 år, skulle bli 7 det året och hade aldrig varit i Afrika.

Jag minns att jag frågade pappa om vi skulle se lejon, elefanter och giraffer, som de visade på TV. Han skrattade mest och sa att de naturprogrammen han ofta tittade på var inspelade i Sydafrika, Kenya, Tanzania osv. Han sa att Gambia hade en del natur, men tyvärr inga elefanter till exempel. Han lovade dock att vi skulle gå och klappa krokodiler vid något tillfälle.

Innan resan så förstod jag någorlunda att jag hade en rätt så stor släkt. Jag skulle främst få träffa min mammas sida… än idag har jag inte träffat alla. De enda släktingarna jag hade hunnit träffa var de som hälsade på, eller vi hälsade på från andra delar av Europa och USA, men de flesta bodde i Stockholm, Göteborg, Oslo och Malmö.

Jag hade redan vant mig vid att kalla min farbror i Norge för Baba (pappa), och såg alla mammas kusiner som hennes helsyskon. Jag visste helt ärligt inte att vissa var kusiner eller sysslingar. Jag förstod nog inte hur viktigt det var att inte lägga så stor vikt på om någon är en kusin, syssling, moster eller faster innan jag åkte till Gambia. Men efter mitt första besök så förstod jag mycket mer.

Det var otroligt förvirrande att presenteras för 10-12 kvinnor som alla var mina mammor och deras barn som var mina syskon. Helt plötsligt hade jag väl mellan 45-60 bröder och systrar. Jag började förstå varför jag aldrig hört min mamma använda ordet kusin, finns det ens en direkt översättning på mandinka eller något av de gambiska språken?

Nyfiken som jag var så förklarade släktingarna gärna på det där sättet bara gambier gör att den ena har samma mamma och samma pappa som den andra, medan den andra har delat livmoder med den första, men inte samtidigt (varför de inte sa hel eller halvsyskon förstod jag inte), och den här blev ammad av samma kvinna som den förstnämnda, samtidigt som den där har samma pappa eller mamma som den tredje… men det är för att den där släktingen hade tre eller fyra fruar och den första frun var skild sedan tidigare med barn från det första äktenskapet, och den andra nämnda blev uppfostrad av den där, så därför är de extra nära varandra, till skillnad från dennes syskon, eftersom denne blev uppfostrad av kvinnan vars mage han/hon låg i.

Say what now!? Än idag så blir jag förvirrad. Min storasyster Sariba är mycket bättre på att känna till alla släktingar, vad de heter, hur vi är släkt med dem och så vidare. Det spelar ingen roll hur långt eller nära besläktade vi är, min syster kommer veta om du är en kusins-halvbrors-barnbarns- frus-syssling.

Ett annat element som förvirrade mig redan i Sverige var konceptet att man kunde skämta om att man hade en ”darling.” Jag blev alltid lika förvirrad när folk kunde skämta om att jag var deras fru, eller skulle bli deras fru, och blev tillfrågad vem jag älskade mest av mina många karlar.

Jag minns att min mamma skrattade när jag sa till henne att jag inte älskade någon av dem och jag inte ville att någon skulle kalla mig för darling, och inte henne heller för den delen eftersom pappa var hennes enda darling. Jag började bokstavligen gråta när en av mammas gamla ”darlings” fortsatte driva med mig om att han skulle gifta sig med min mamma och bli min nya pappa. Idag skrattar även jag åt det dock.

Foto: Tima Minteh Fofana/Thegambia.nu
Tillsammans med min kusin Binta, i Gambia 1994 – Foto: Privat

Det var mycket jag redan förstod innan min första resa trots den stora kulturchocken. Vissa saker skedde per automatik på grund av min uppfostran. Redan innan skakade jag och min syster alltid alla äldre artigt i handen, flyttade oss så att äldre kunde sitta ner både på privata och allmänna platser, vi höjde aldrig heller rösten åt äldre och förstod att vi skulle respektera dem. I Sverige ansågs det här beteendet alltid så fantastiskt bland många de äldre som inte hade en utländsk bakgrund.

Hur som helst så var mycket fortfarande väldigt nytt för mig men en sak var självklar… jag absolut älskade Gambia. Mina farföräldrar gick bort innan jag föddes, likaså min mormor vilket är tråkigt men jag fick den fantastiska möjligheten att träffa min morfar och gammelmormor för första och sista gången på den här första Gambiaresan.

Min mamma är döpt efter min gammelmormor, Tida, och den här kvinnan gjorde ett intryck på mig som jag aldrig kommer glömma. Liksom för flertalet andra är det osäkert hur gammal min gammelmormor blev innan hon gick bort, men hon levde läääänge. Trots hennes ålder så promenerade den här damen överallt, hon var aktiv in i det sista. Hon var djärv, sa vad hon menade och menade det hon sa. Hon var en av de mest karaktärsfyllda personerna jag har träffat i mitt liv och jag kommer alltid vara så tacksam för att jag fick träffa henne.

Min morfar hade levt med diabetes ett tag och behövde en käpp för att ta sig runt. Trots sin ålder var det tydligt att det här var en väldigt ståtlig, stilig och charmig man. Jag älskade min morfar med en gång. Han var en av de få som inte retade mig för min svenska brytning. Han påpekade att det var bra att jag kunde mandinka trots att jag inte var född i ett land där man talar språket. Jag hjälpte min stackars diabetessjuka morfar att hälla i extra socker i hans kopp när han bad om det, följt av uppläxning från resten av släktingarna om hans hälsa. Han sa till min mamma att han var gammal, skulle ändå dö snart så han ville njuta av sitt söta te innan dess. Jag är otroligt glad att jag fick träffa honom med.

Innan slutet på resan kunde jag svära på mer än ett gambiskt språk, jag visste vart alla släktingar i Bakau bodde och hade redan favoriter. Som många andra som har en anknytning till Gambia så är det alltid otroligt svårt att lämna landet. Jag och min syster grät non-stop, bad om att få stanna, ville till och med att våra pass skulle ”försvinna” när det var dags för oss att bege oss hem.

Jag var som sagt bara 6 år under den här resan. Det här var 20 år sedan och jag hade ingen aning om vem jag var… håller fortfarande på att växa och utvecklas. Det jag visste vid resans slut var att jag aldrig skulle se på världen på samma sätt igen. Jag har tidigare skrivit om hur det är för mig att vara född och uppvuxen i ett land, med rötter i ett annat. Det kan vara lite förvirrande som barn men jag kände att jag hade upptäckt en otroligt viktig del av min identitet efter den här resan.

Jag kunde mitt modersmål bättre, jag längtade efter att få berätta om Gambia för mina vänner, jag hade helt plötsligt en otroligt mycket större familj, jag förstod ännu mer vikten av ödmjukhet, generositet och respekt. Plus att jag hade ännu fler starka kvinnor att se upp till.

Jag förstod även att jag hade tur som hade ett My Little Pony-lekset hemma, bland massor med leksaker vissa barn i Gambia inte ens kunde drömma om. Jag fick verkligen se mycket av vad det vackra Gambia hade att erbjuda men jag fick även se att många kämpade. Jag förstod på riktigt vad ordet fattigdom betydde. Det var ett av många ”vuxna” ord jag inte riktigt förstod förrän jag såg det med mina egna ögon.

Det var även efter den här resan jag förstod mandinka-uttrycket ”a la feng man ke a la feng ti”, jag ska försöka översätta det så gott jag kan, men det här används för att beskriva en person vars ägodelar aldrig är för dyrbara för att dela med sig av till sin medmänniska. Det påverkade mig väldigt starkt att se att någon som inte hade alls mycket var redo att dela med sig eller ge bort något helt, utan att förvänta sig något tillbaka.

Kortfattat så älskade jag Gambia från dag ett. Jag fick uppleva Gambia på många nya och olika sätt genom åren. Vissa saker förändrades aldrig men många situationer bemötte jag på nya sätt. En av dessa situationer var hur jag såg på krokodilerna på Catchikaly (Kachikally), krokodilpolen i Gambia. Första resorna var det roligt att åka dit för att klappa krokodilerna… med åldern kom en viss rädsla, om inte respekt för vilda djur. I nästa del ska jag berätta om hur jag som 18 åring helt plötsligt vägrade gå och klappa Charlie.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s