Krönika: Mina viktigaste Gambiaresor – del 2

Sist så berättade jag om min allra första resa till mina rötter. Jag var då sex år gammal och förstod inte alls hur mycket Gambia skulle komma att betyda för mig. Jag hann åka tillbaka dit igen innan den resa jag tänkte berätta om nu, men vi skippar den för tillfället och snabbspolar framåt 11 år.

Det var december 2005. Jag gick sista året på estetiska dansprogrammet i Västerås. Jag var otroligt skoltrött och ville bara ta studenten så fort som möjligt. Min mamma frågade om jag ville åka till Gambia eller om jag hellre ville gå på min julbal. Ingen bal i världen hade fått mig att tveka på den frågan. Det var självklart att jag ville tillbaka till the Smiling Coast.

Den enda nackdelen var att det bara fanns möjlighet att stanna i två veckor totalt. Nu vet jag att två veckor är perfekt för en semester, men alla som har familj eller vänner i Gambia vet att det inte är en typisk semester man åker på när man åker till Gambia. Man åker till sitt andra hem, och man ska helst hälsa på så många släktingar som möjligt innan resan är slut. Hade mamma sagt att vi bara kunde vara i Gambia i två timmar hade jag ändå åkt. Jag var desperat efter en ny miljö och lite omväxling.

Vi hade bara meddelat e n släkting om vår ankomst, så att få se alla släktingars ansiktsuttryck när vi kom in i deras hem var helt ovärderligt. Det var en fantastisk känsla att verkligen känna sig hemma och få krama om människor man saknat och inte sett på sex år.

Jag tänkte att resan skulle vara väldigt lik de tidigare resorna, vilket den var på många sätt. Men att resa hem till sina rötter som artonåring, jämfört med som barn, var så klart annorlunda på många sätt och vis. Gambia hade även börjat utvecklas mer fysiskt, med lite bättre motorvägar bland annat.

Det bästa var att min mamma aldrig oroade sig för vart jag var, hur länge jag skulle vara borta eller huruvida jag gick ut och dansade tills tidigt på morgonen. Den oron som annars fanns i Sverige var konstigt nog även den på semester någonstans… förmodligen i Kiruna. Samtidigt så är Gambia litet. Gick jag ut med en kusin så träffade jag på minst tio släktingar och familjevänner till när jag väl var ute. Jag var omringad av folk som såg till att jag hade riktigt kul och var säker.

Jag älskade nattlivet i Gambia. Jag lämnade bara dansgolvet för att dricka vatten och träffade så otroligt många människor. Det som var väldigt nytt var dock uppmärksamheten från det motsatta könet. Jag hade ju bara varit i Gambia som sex- och tolvåring innan det. Visst hade jag sett hur rakt på sak gambiska karlar kunde vara mot min äldre syster och andra kvinnor, men jag blev ändå lite chockad när det hände mig.

Den största chocken var hur enkelt det var för vissa att säga att de älskade mig innan de lärt känna mig och utan att jag visat något som helst intresse tillbaka. Min mamma skrattade mest och sa att de så klart inte menar älskar på samma sätt som jag uppfattade det, men att de förmodligen gillade det de såg. Jag hade vid arton års ålder inte riktigt lärt mig hur man säger ett vänligt tack, men nej tack i sådana situationer.

I Sverige kunde jag lätt bara säga att jag hade en pojkvän så var det slut på flörtandet, men i Gambia så fick man följdkommentarer som ”är han inte här med dig så spelar det ingen roll”. En av mina kusiner agerade livvakt och skojade jämt om att jag inte behövde försöka vara trevlig, hon sa att jag enkelt kunde säga ifrån och att det inte skulle leda till en katastrof, vilket hon hade mer än rätt i.

Många förväntade sig också att jag snart skulle vara redo för äktenskap och familj, vilket inte ens fanns i mina tankegångar vid det laget. Min favoritmoster som alla kallar för Mommie sa något jag aldrig kommer glömma. Hon sa åt mig att det skulle vara fantastiskt om jag hittade en bra man jag ville gifta mig med i framtiden men att jag inte skulle ha bråttom. Hon sa att det som aldrig kommer kunna tas ifrån mig är min kunskap och hon uppmuntrade mig till att plugga vidare och skaffa mig en karriär jag kunde vara stolt över.

Jag orkade inte riktigt förklara att jag var skoltrött och inte kunde tänka mig att sitta vid en skolbänk igen. Dock så slutade det ju med studier i USA och England, med en kandidatexamen i bagaget. Jag var nog helt enkelt inte redo direkt efter gymnasiet, och speciellt inte i Sverige. Än idag så tror jag starkt på att kunskap är makt, men att man inte behöver plugga på universitetsnivå i flera år för att få kunskap.

Jag sågs absolut fortfarande som ett barn på många sätt och vis, men för första gången så tog jag mig tid att prata med äldre släktingar som också ville höra mina åsikter och funderingar kring allt från mat till musik. Jag uppskattade deras genuina intresse i mig. Det var även under den här resan jag uppmärksammade hur otroligt hårt många gambiska kvinnor jobbade. Jag var otroligt imponerad över hur mycket många mammor var redo att göra för att deras familj inte skulle behöva oroa sig för saker jag tog för givet varje dag.

I den första delen jag skrev så berättade jag om hur otroligt häftigt det var att kunna vara så nära krokodiler och klappa dem. Jag minns att jag var väldigt exalterad över att få åka tillbaka till Catchikaly (Kachikally). Vi det här laget så hade jag tittat en hel del på The Crocodile Hunter, Steve Irwin, på tv och visste att krokodilerna jag skulle hälsa på var helt tama i jämförelse med de han brottades med.

Hur som helst så gick jag igenom grindarna och förberedde mig för att bege mig ner till krokodilpoolen för att hälsa på Charlie och hans vänner. Helt plötsligt så frös jag på plats. Som 6- och som 12-åring så var det här bara roligt och spännande. Som artonårig gymnasieelev som tittat på tok för mycket på National Geographic och Discovery Channel, kändes något helt fel.

Helt plötsligt så såg jag dessa reptiler som vilda djur som kunde ”snap” och attackera när som helst. Jag kände att jag inte ville inkräkta på deras privata territorium och ta på dem utan tillåtelse. Jag var livrädd, och har sedan den resan aldrig gått nära en krokodil igen. Jag har dock gärna tagit foton på andra som känt sig manade att klappa krokodilerna.

Bild: privat
Bild: privat

Trots att resan gick fort och jag var otroligt ledsen, som på slutet av varje gambiaresa, så hann jag med otroligt mycket. Jag fick min studentklänning uppsydd. Jag hann träffa ännu fler släktingar, de tar ju aldrig slut och hade vuxit till sig rejält. Jag kände att min släkt fick en mycket bättre bild av vem jag var. Jag minns när några kusiner berättade att de aldrig hade kunnat gissa att jag skulle kunna få dem att skratta så mycket, kunde dansa och även sjunga en hel del. Om jag hade kvar någon form av blyghet i mig så hjälpte den här resan mig att komma ur mitt skal riktigt ordentligt.

Viktigast av allt så reste jag tillbaka till Sverige med ny energi och en väldigt positiv attityd. Jag kom tillbaka med den där ”no problem, don’t stress”-attityden som finns i Gambia. Skoltröttheten existerade inte längre. Jag kände inte att världen skulle gå under om jag fick ett VG istället för MVG, eller om jag inte hade en kroppsbyggnad som en ballerina. Min sista termin på gymnasiet var nog min lyckligaste tid på gymnasiet, och det var tack vare de 14 dagarna jag spenderade i Gambia.

 

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s