Krönika: Allt börjar med ett "hej"…

Jag var en av de ungarna som aldrig någonsin gillade att gå i skolan!
… tills jag började på gymnasiet. Skolan gillade jag att hänga i, och
alla lektioner och ämnen som innebar eget skapande och att jag fick
använda min fantasi tyckte jag var asroliga, samt lektioner där man
fick röra på sig, som gymnastiken, var hur kul som helst. Men tyvärr
såg 90% av tiden i skolan inte ut så här för mig.

Tidig skolålder – Foto: Fatou Touray

Matten var värst… Fy vad tråkigt det var. Dessutom var matten oftast första lektionen på skoldagen, vilket innebar att jag var trött. Jag kan ju säga så här, det var inte många mattelektioner som jag var i tid till, även om jag gick på de flesta. Jag har alltid setts som oblyg och livlig, inte rädd för att säga ifrån, till varken vänner eller lärare om jag tyckt att något varit fel och har under mina väldigt unga år beskrivits med ett ord: VILD!!

Jag har aldrig haft svårt att få vänner, oavsett om jag börjat i en ny klass eller en ny skola, vilket jag gjort många gånger under mina skolår. Sammanlagt har jag gått i nio olika skolor och nästan varje år så har jag gått i en ny klass, med nya elever och nya lärare, vissa gamla förstås. Mobbning har funnits på alla dessa skolor och i alla klasser i olika former och grader, både fysiskt och psykiskt. Klart att man någon gång under skolåren har känt sig ensam eller utanför i perioder, men jag har aldrig sett mig själv som mobbad. Jag tror att jag under mina unga år hade en väldigt ”hög” gräns för när man ”kunde” klassas som mobbad. Jag har aldrig heller tyckt att jag varit den som har mobbat någon. Jag var inte Guds bästa barn, jag bråkade med vänner, lärare och hade lite hetsiga diskussioner ibland och jag blev kanske ”ovän” med vänner som jag några dagar eller veckor senare blev sams med igen. Jag har sagt elaka saker i de vevorna, men det har varit ömsesidiga bråk. Men om någon, någon gång, mot förmodan har känt sig mobbad utav mig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det nu och det har aldrig varit min mening alls. En gång blev jag själv slagen av en lärare på skolan när jag var riktigt liten (tror att jag var sex eller sju år) och hade blåmärken och handavtryck när mamma kom och hämtade mig. Mamma flippade och jag fick byta skola direkt. Det var första gången jag bytte skola. Jag gick på Bellmanskolan då och bytte till Fredrika Bremer i Uppsala.

Jag var den som oftast stod upp för andra om jag märkte att de blev utsatta för mobbning. Ibland var vi flera som stod upp (mitt lilla gäng), ibland så var det bara jag. Det har till och med gått så långt flera gånger att jag brukat våld mot dem/den som mobbat, speciellt om vederbörande brukat våld mot den person som mobbats. Jag klarar inte av när det är flera människor som går på en människa som då hamnar i underläge. Jag säger ABSOLUT INTE att det är rätt, men jag gjorde det jag trodde och tyckte var rätt för stunden och jag var väldigt liten då. Vad jag kan minnas gick jag i tvåan, trean och sexan när dessa händelser utspelade sig. Det har som exempel varit situationer där flera människor står och puttar och retar en person som ibland varit yngre. Det gör ont i mig när jag ser hur flera människor går på och trakasserar någon som inte har gjort något, speciellt om det är på grund av hur personen ser ut, pratar, går, står eller vart den kommer ifrån… Sådant man inte kan rå för helt enkelt… Då kokar det i mig. Det gör det än i dag och jag ser ibland hur också vuxna människor mobbar varandra dagligen… speciellt över internet. Det hatar jag. Jag tål inte sådant.

Tillsammans med mina yngre systrar på en skolavslutning i lågstadiet – Foto: Fatou Touray

Så fort en människa KÄNNER sig mobbad så är det mobbning. Man kan aldrig tala om för någon vad den personen känner, det är bara personen ifråga som kan göra det. En känsla kan inte heller vara fel. Jag tycker att när flera personer går på en person och ”pikar” eller säger elaka saker, försöker skämma ut personen eller med vilja försöker att trycka ner någon så är det mobbning. Det är verkligen viktigt att behandla människor med respekt och precis så som man själv vill bli behandlad. Just den meningen låter så otroligt klyschig, men det är sant, ingen vill bli illa behandlad, så varför ska man behandla andra illa? Ju äldre man blir desto mer förstår man och inser kanske hur otroligt sant det är. Jag kan i alla fall erkänna att även om jag höll med om att det borde vara så när jag var 15-16 så var det inte alls något jag följde eller verkligen tänkte på. Som vuxen så inser jag att det är precis det som är viktigt och jag försöker verkligen att behandla de jag träffar på samma sätt som jag själv skulle bli behandlad.

Nu har skolorna börjat hemma i Sverige. För en del är det allra första gången de ska gå till skolan, vi har också de som gått i skolan i över tio år och som ska tillbaka till sin gamla klass, med samma lärare och samma klasskamrater. Oavsett hur gammal du är eller vilken klass du ska börja i så ber jag er att ta en titt runt omkring er, i er klass eller kanske till och med skola och om det finns någon eller några där som verkar ensamma och inte har någon vän eller någon att prata med så ber jag er att gå fram och hälsa… bara ett litet ”- Hej, hur mår du?” kan göra en sådan otrolig skillnad för personen i fråga och vem vet, du kanske kan få lära känna en helt underbar människa som du aldrig hade gett en chans innan.

Allt börjar med ett ”hej”…

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

Intervju: Big City Records

Detta bildspel kräver JavaScript.

Big City Records hade stor releasefest på Göteborgs Casino Cosmopol i onsdags, 27 augusti. Inför releasen passade vi på att ta ett snack med två av killarna bakom namnet Big City Records, Jeremiah Sebuliba och Patrick Abika. Trots att de har lite olika musikaliska bakgrunder så verkar de ha hittat ett samarbete som ger dem möjlighet att ge uttryck för sina respektive stilar. Just nu är Jeremiah högaktuell med musikvideon till låten ”Come & Take”, som han släppt tillsammans med Prince, som inte kunde medverka under intervjun. De förbereder för albumsläpp och siktar på att åka över till USA nästa år, för att knyta kontakter.

Hur länge har ni hållit på med musik och hur grundades musikintresset?

Jeremiah: – Jag började spela piano som 6-7 åring. Gospelmusiken var det som jag växte upp med och därifrån gick jag vidare till RnB, och efter det till hiphopen när jag insåg att jag inte var speciellt bra på att sjunga (skratt). Sedan dess har jag hållit på. Gospel kommer automatiskt i min musik i och med att det i grund och botten är det jag växte upp med.

Foto: Kiqi D Minteh – Thegambia.nu

Patrick: – Jag har också hållit på sedan jag var liten, min pappa är väldigt musikalisk. Fast jag kör mycket soul och RnB istället. Alla har vi ungefär liknande historier, alla växte upp med musiken. Prince har också hållit på länge. Han började i Nigera men blev mer professionell när han kom till Sverige och vår manager tog in honom i studion.

Ni har allihopa rötter från olika delar av afrika, vart kommer ni ifrån?

Jeremiah: – Jag är från Uganda, och Prince och Patrick är från Nigeria.

Påverkar erat ursprung hur ni vill att er musik låter? Jag tänker på låten ”Come & take” nämligen, som har skönt afrikanskt vibe.

Jeremiah: – På senare tid påverkar vårat ursprung per automatik men nu när vi håller på med det när nya konceptet så är det självklart rötterna som påverkar hur vi låter. Jag har alltid haft ”urgen” att göra afromusik om man säger så, trots att vi håller på med hiphop. Vi försöker blanda alla stilar men det har blivit mer den här typen av musik nu, speciellt på nya plattan.

Hur kommer det sig att ni valde att samarbeta?

Patrick: – Det har varit kemin som varit grunden, det kändes rätt helt enkelt och vi klickade, även om vi är individuella artister. Vi började provjobba på olika saker tillsammans och när kemin blev bättre och bättre så gick vi ihop i det här megaprojektet. Jag började med Jeremiah i samma studio och testade olika tracks, Prince kom in ganska nyligen.

Kommer ni göra fler låtar ihop?

Patrick: – Vi har egna projekt som vi måste avsluta men än så länge jobbar vi ihop. Om det blir stort så kanske vi väljer att jobba ihop igen, men än så länge kör vi ett projekt i taget.

Foto: Kiqi D. Minteh – Thegambia.nu

Vad blir det för genres?

Jeremiah: – Projektet vi håller på med just nu är en blandning i allt i och med att vi är så olika som individuella artister, vi vill inte stänga in oss under en genre. Så det blir en del afrobeat, hiphop, klubbmusik, house – you name it!

Vad har ni för planer för 2014?

Jeremiah: – Vi släpper första singeln och kommande samlingsplattan och så hade vi releasefest i onsdags. Sedan släpper vi våra soloalbum. ”Live your dream” heter min, jag har släppt en singel därifrån. Prince kommer uppträda en hel del och satsar mycket på det, han har jävligt
mycket bokningar. Han kom precis från Nigeria
och hade massa projekt med artister där borta.

Och ännu länge fram?

Patrick: – Slå internationellt och sprida våran musik. USA var prio ett, men sedan finns det en hel marknad i Afrika också. Musiken växer otroligt starkt där och vi försöker knyta lite kontakter i både Uganda och Nigeria. Afrika överhuvudtaget, och att komma utanför Sverige. I och med att vi kör våra låtar på engelska så känns det mer naturligt att spela utomlands. Vi kommer åka till USA nästa år, för att jobba och träffa människor. Just nu vill vi avsluta det vi påbörjat.

Har ni något som ni vill tala om för TheGambias läsare?

– Håll ögonen öppna!! Särskilt nu efter releasefesten!

 

 

Big City Records är:
CEO Jeremiah Sebuliba
VP Patrick ”A-bix” Abika
Prince ”Slim Prince” Olumuyiwa Alalu
Petru ”Powerduck Fly” Kaba

Petru Kaba och Prince Olumuyiwa Alalu ingår i det pågående projektet som Big City Records arbetar med. Petru Kaba är även den som har regisserat ”Come & Take”-videon.

Midia Saleh
Midia Saleh

Ebolautbrottet i Västafrika – lika stort som tidigare utbrott tillsammans

Antalet misstänkta och bekräftat ebolafall har passerat 3000 och av dessa har drygt hälften avlidit. Den experimentella medicinen Zmapp har visat ett någorlunda lovande resultat där fyra av sex ebolasmittade har återhämtat sig. FN oroar sig samtidigt över den stora spridning smittan tagit och menar att det finns risk att ebolaepidemin kan komma att drabba mer än 20 000 människor och sprida sig till fler länder.

FN menar nu att den rådande ebolaepidemin som rasar i Västafrika kan komma att drabba så många som 20 000 personer och sprida sig till ytterligare länder inom kort. Man räknar med att det kan komma att behövas internationella insatser om runt 3,5 miljarder kronor, fördelat på en niomånadersperiod, för att övervinna utbrottet. Det är WHO som har beräknat och lagt upp om en strategisk plan för de kommande nio månaderna. Planen och kostnaderna har baserats på en prognos där man ser en risk för spridning till ytterligare nio länder utöver de fem just nu drabbade – Guinea, Liberia, Sierra Leone, Nigeria och Senegal.

Bild: Aflafla1
Bild: Aflafla1

Hjälporganisationer kritiserar WHO

Efter att ha kritiserats från några av de hjälporganisationer som finns på plats i Västafrika, där man menat att WHO har reagerat alldeles för långsamt med tanke på rådande läge, så vill världshälsoorganisationen alltså nu få igång en operation som man räknar med kommer att innefatta ett samarbete mellan tusentals lokalanställda och 750 internationella experter som kommer att jobba över flera geografiska områden under stora högriskomständigheter. Det pratas om man kan räkna med att en bra bit över 12 000 personer skulle behöva involveras och den största frågan flera av hjälporganisationerna nu ställer sig är vem som ska stå för vilka delar i planen. Man välkomnar planen, men menar att inga av de organisationer som finns i de mest drabbade länderna har tillräckligt stark arsenal för att kunna besvara vad som krävs för att utföra operationen.

WHO misstänker precis som Kongo-Kinshas eget hälsoministerium, att det ebolautbrott med 13 drabbade som pågår i Kongo inte är av samma stam som det som råder i Västafrika. Man räknar därför inte in Kongo-Kinshasa i de siffror och prognoser som rapporteras. Definitiva provsvar väntas inom kort.

Västafrikas utbrott lika stort som tidigare utbrott tillsammans

Enligt de senaste rapporterna är antalet misstänkta och bekräftade fall nu uppe i 3 069 stycken, med 1 552 dödsfall, men på WHO menar man att det faktiska antalet redan kan vara två till fyra gånger så högt. Vi har att göra med ett utbrott där den aktuella dödssiffran snart nått det totala antalet döda som har registrerats från samtliga utbrott sedan ebolan upptäcktes i dåvarande Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) 1976. WHO:s biträdande generaldirektör, doktor Bruce Aylward, säger till Reuters att detta inte är en västafrikansk eller afrikansk angelägenhet. Utan det är fråga om ett globalt hälsosäkerhetsproblem.

I början av augusti gick också WHO ut och klassade det rådande ebolautbrottet som en internationell hälsorisk och rädslan för att epidemin ska sprida sig utanför Västafrika är det som lett till att man nu skyndar på användandet och testandet av experimentella läkemedel.

Kan tvingas öppna de stängda gränserna

Hos världshälsoorganisationen säger man också att de tre hårdast drabbade länderna Guinea, Sierra Leone och Liberia börjar få brist på vardagliga förnödenheter så som livsmedel och bränsle. Detta säger man beror på att transportlederna till länderna har stängts. Från flera håll talar man nu om att tvingas öppna de stängda gränserna för att alla de förnödenheter som behövs ska kunna levereras på bästa sätt.

Det råder stark oro i samtliga av de drabbade länderna och på vissa platser attackeras sjukvårdare och stora upplopp sätts igång. Många personer i dessa drabbade områden har inte kunskap eller förståelse för den rådande ebolasituationen och på många håll ger man sig därför på sjukvårdspersonal.

Situationen är ohållbar och från WHO:s sida menar man att det kan röra sig om sex till nio månader innan man förhoppningsvis fått bukt på det förödande ebolautbrottet i Västafrika.

 

kiqi