Krönika: Allt börjar med ett "hej"…

Jag var en av de ungarna som aldrig någonsin gillade att gå i skolan!
… tills jag började på gymnasiet. Skolan gillade jag att hänga i, och
alla lektioner och ämnen som innebar eget skapande och att jag fick
använda min fantasi tyckte jag var asroliga, samt lektioner där man
fick röra på sig, som gymnastiken, var hur kul som helst. Men tyvärr
såg 90% av tiden i skolan inte ut så här för mig.

Tidig skolålder – Foto: Fatou Touray

Matten var värst… Fy vad tråkigt det var. Dessutom var matten oftast första lektionen på skoldagen, vilket innebar att jag var trött. Jag kan ju säga så här, det var inte många mattelektioner som jag var i tid till, även om jag gick på de flesta. Jag har alltid setts som oblyg och livlig, inte rädd för att säga ifrån, till varken vänner eller lärare om jag tyckt att något varit fel och har under mina väldigt unga år beskrivits med ett ord: VILD!!

Jag har aldrig haft svårt att få vänner, oavsett om jag börjat i en ny klass eller en ny skola, vilket jag gjort många gånger under mina skolår. Sammanlagt har jag gått i nio olika skolor och nästan varje år så har jag gått i en ny klass, med nya elever och nya lärare, vissa gamla förstås. Mobbning har funnits på alla dessa skolor och i alla klasser i olika former och grader, både fysiskt och psykiskt. Klart att man någon gång under skolåren har känt sig ensam eller utanför i perioder, men jag har aldrig sett mig själv som mobbad. Jag tror att jag under mina unga år hade en väldigt ”hög” gräns för när man ”kunde” klassas som mobbad. Jag har aldrig heller tyckt att jag varit den som har mobbat någon. Jag var inte Guds bästa barn, jag bråkade med vänner, lärare och hade lite hetsiga diskussioner ibland och jag blev kanske ”ovän” med vänner som jag några dagar eller veckor senare blev sams med igen. Jag har sagt elaka saker i de vevorna, men det har varit ömsesidiga bråk. Men om någon, någon gång, mot förmodan har känt sig mobbad utav mig så ber jag så hemskt mycket om ursäkt för det nu och det har aldrig varit min mening alls. En gång blev jag själv slagen av en lärare på skolan när jag var riktigt liten (tror att jag var sex eller sju år) och hade blåmärken och handavtryck när mamma kom och hämtade mig. Mamma flippade och jag fick byta skola direkt. Det var första gången jag bytte skola. Jag gick på Bellmanskolan då och bytte till Fredrika Bremer i Uppsala.

Jag var den som oftast stod upp för andra om jag märkte att de blev utsatta för mobbning. Ibland var vi flera som stod upp (mitt lilla gäng), ibland så var det bara jag. Det har till och med gått så långt flera gånger att jag brukat våld mot dem/den som mobbat, speciellt om vederbörande brukat våld mot den person som mobbats. Jag klarar inte av när det är flera människor som går på en människa som då hamnar i underläge. Jag säger ABSOLUT INTE att det är rätt, men jag gjorde det jag trodde och tyckte var rätt för stunden och jag var väldigt liten då. Vad jag kan minnas gick jag i tvåan, trean och sexan när dessa händelser utspelade sig. Det har som exempel varit situationer där flera människor står och puttar och retar en person som ibland varit yngre. Det gör ont i mig när jag ser hur flera människor går på och trakasserar någon som inte har gjort något, speciellt om det är på grund av hur personen ser ut, pratar, går, står eller vart den kommer ifrån… Sådant man inte kan rå för helt enkelt… Då kokar det i mig. Det gör det än i dag och jag ser ibland hur också vuxna människor mobbar varandra dagligen… speciellt över internet. Det hatar jag. Jag tål inte sådant.

Tillsammans med mina yngre systrar på en skolavslutning i lågstadiet – Foto: Fatou Touray

Så fort en människa KÄNNER sig mobbad så är det mobbning. Man kan aldrig tala om för någon vad den personen känner, det är bara personen ifråga som kan göra det. En känsla kan inte heller vara fel. Jag tycker att när flera personer går på en person och ”pikar” eller säger elaka saker, försöker skämma ut personen eller med vilja försöker att trycka ner någon så är det mobbning. Det är verkligen viktigt att behandla människor med respekt och precis så som man själv vill bli behandlad. Just den meningen låter så otroligt klyschig, men det är sant, ingen vill bli illa behandlad, så varför ska man behandla andra illa? Ju äldre man blir desto mer förstår man och inser kanske hur otroligt sant det är. Jag kan i alla fall erkänna att även om jag höll med om att det borde vara så när jag var 15-16 så var det inte alls något jag följde eller verkligen tänkte på. Som vuxen så inser jag att det är precis det som är viktigt och jag försöker verkligen att behandla de jag träffar på samma sätt som jag själv skulle bli behandlad.

Nu har skolorna börjat hemma i Sverige. För en del är det allra första gången de ska gå till skolan, vi har också de som gått i skolan i över tio år och som ska tillbaka till sin gamla klass, med samma lärare och samma klasskamrater. Oavsett hur gammal du är eller vilken klass du ska börja i så ber jag er att ta en titt runt omkring er, i er klass eller kanske till och med skola och om det finns någon eller några där som verkar ensamma och inte har någon vän eller någon att prata med så ber jag er att gå fram och hälsa… bara ett litet ”- Hej, hur mår du?” kan göra en sådan otrolig skillnad för personen i fråga och vem vet, du kanske kan få lära känna en helt underbar människa som du aldrig hade gett en chans innan.

Allt börjar med ett ”hej”…

 

Binta Blackout
Binta Blackout

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s