En man som insjuknat i feber efter att nyligen kommit hem från ett besök i ett av de eboladrabbade länderna i Västafrika har tagits om hand i Stockholm. Mannen har i enlighet med Socialstyrelsens handlingsplan förts till Karolinska sjukhusets smittskyddsenhet. Risken för att det skulle röra sig om ebola är mycket liten.
Smittskyddsenhetens chef, Åke Örtqvist har sagt följande till Aftonbladet;
– I handlingsplanen skriver vi att ett misstänkt fall är om en person som besökt ett område där epidemin förekommer och insjuknar inom 21 dagar med feber högre än 38 grader så är det definitionen av ett misstänkt fall.
Man har lagt det på den nivån för att vi ska kunna utesluta att ett fall slinker mellan fingrarna.
Risken att mannen har drabbats av ebola bedöms som extremt liten, men det faktum att ebola är en så allvarlig sjukdom och de rådande omständigheterna i Västafrika gör att säkerhetsnivån är höjd.
Mannen hade själv sökt vård via en närakut under söndagen och då själv uppgett att han inte varit i kontakt med någon eboladrabbad under sin resa. Huruvida det är så kan däremot vara svårt att veta, även för mannen själv.
Foto: thegambia.nu
Svar väntas inom närmsta dygnet
Prover som tagits på mannen har nu skickats till Folkhälsomyndighetens P4-laboratorium i Solna och kommer att analyseras snarast. Förhoppningsvis kommer svaren på proverna redan under morgondagen.
För att vara på den säkra sidan har man högsta säkerhet på smittskyddsenheten där mannen vårdas och han tas om hand i ett speciellt rum, med speciellt tränad personal. Det är personal som är utbildad att med stor säkerhet hantera fall där man misstänker allvarliga typer av smitta.
Man ska komma ihåg att ebolaviruset inte smittar via luften. Det krävs kontakt via kroppsvätskor, sår, slemhinnor eller liknande.
Det är inte heller första gången som ett sådan här fall dyker upp i Sverige sedan ebolautbrottets start tidigare i år. Det har funnits flera misstänkta fall och alla ha kunnat avskrivas. De har handlat om personer som varit i de eboladrabbade länderna och sedan insjuknat i feber. Det finns alltså ingen anledning till oro, varken i detta fall eller kommande liknande fall. Det berättar Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten.
”Det här märket, förstår du. Det är ifall det skulle komma nån annan luffare förbi här. ‘Här finns inget att hämta’, betyder det.”
Så förklarar Oskar vad ett luffarmärke är för Rasmus, medan han karvar in en ring i en grind. Märket beskriver vad den som knackar på och ber om hjälp kan förvänta sig.
Tre ringar har däremot fru Hedberg, ”för snällare kärring finns inte”.
Rasmus luffar runt i Sverige för att han rymt från barnhemmet. Hans högsta önskan är att bli adopterad och få en familj. Men alla familjer som kommit dit vill ha ljuslockiga flickor.
För en tid sedan skrev jag blogginlägget Frågorna som splittrar SD, som blev mycket spritt. Dessvärre inte tillräckligt för att nå utfrågarna i SvD, vad det verkar.
Jag har sagt det förr: Man kan inte ställa samma frågor till SD som till alla andra partier. Deras väljare och de som befinner sig i nyfiken-på-stadiet men ännu inte bestämt sig är inte som andra medborgare. De har en annan ideologisk grundsyn. Men de är ändå olika, och den som förstår det kan ställa de där frågorna som separerar de olika grupperna. Det går en särskild skiljelinje mellan dem som varit med i många år och dem som precis kommit till. Det finns också skillnader mellan sura skåningar från landet och kristna invandrare från muslimska länder, osv.
Alla är missnöjda med ”sjuklövern”, det vill säga de befintliga partierna, men de är det av delvis olika skäl, och de har olika visioner för framtiden.
I blogginlägget tog jag upp sådana frågor, som jag kom fram till helt enkelt genom att fundera över vilka de är som röstar SD, och rota lite där. Det går att fortsätta längs den vägen.
Jag vill därför recensera utfrågningen av SD utifrån det perspektivet. Utfrågarna gjorde inte allt fel, men de borde ha gått längre och djupare i vissa frågor.
Största felet:
Muslimhatet tangerade man bara. Synd. Det är den i särklass största frågan för SDs väljare, och en verklig vattendelare. Att tvinga Åkesson att ta ställning till i vilken utsträckning religionsfriheten ska begränsas hade skapat stor förvirring. Han kan inte svara rätt på den sortens frågor utan att få mängder av väljare emot sig.
Istället gick de in djupt i flyktingpolitiken. Det var nog klargörande för en del lyssnare, men är det något Jimmie Åkesson kan rabbla i sömnen är det retorik som får det att på ytan låta logiskt att vi ska stänga gränserna för flyktingar.
Det han främst framför, och som förmodligen stämmer, är att sannolikt kommer inte syrier att dö om de inte får komma till Sverige. Anledningen är att de får komma till Libanon och Jordanien istället. Det är dessa länder som av honom döpts till ”på plats”, för om man sätter ett trubbigt finger på en liten jordglob ligger länderna på samma ställe.
Syrierna är på plats när de bor i flyktingläger i Libanon. Det relativt korta avståndet i kilometer räknat till det hem de inte längre kan komma till gör att det är där de ska vara. Sverige är fel, för avståndet är längre. Nu kan man ju tycka att en mil eller tusen inte spelar någon roll – kan man inte komma hem så kan man inte, men för Åkesson är sådant viktigt. Människor ska i sitt liv flytta så kort sträcka som möjligt. Det är centralt i allt.
Men det han dessutom anger är att syrierna inte är i någon fara, för de får ju bo i nästan-hemma-lägren. Det är förstås cyniskt att säga ”du behöver inte komma hit eftersom det finns andra länder dit du får komma”. Men han har rätt i att det går att göra så. Våra nordiska grannar gör det. Sverige och Tyskland har tre ringar på våra virtuella grindstolpar. Norge, Danmark och Finland har en. ”Här finns inget att hämta”, signalerar de.
1,2 miljoner syrier bor i Libanon – det vill säga mer än var femte invånare är nu syrisk flykting. Det går knappt att föreställa sig. Det är som om hela Storstockholm skulle flytta till Norge.
En del bor i flyktingläger, utan hopp och framtid. Anda har lyckats hitta någon sorts försörjning, eller lever av medel de fått med sig innan de flydde. De är ofta inneboende eller sover på gator och i gränder, och tar jobb där de hittar. Ett fåtal har etablerat sig i Libanon.
Libaneserna är kluvna. Många hjälper och är mycket engagerade. Andra vill helst slippa ha dem där.
Den sverigedemokratiska planen, förenklad, är att den familj som vill bo och bygga sig en framtid i Sverige hellre än i ett tält i en öken ska nekas, med hänvisning till att den inte är i nöd på grund av tältplatsen. Vi ska sedan skicka pengar till mat och … pja … mer tältduk, kanske. Sverige måste ta hand om ”sina egna” först, och dessa ”egna” får nu symboliseras av något så osmakligt som svältande gamla. Nu är det förstås så att de som svälter inte gör det för att mat saknas, men retoriken har inte plats för sådana petitesser.
Så här sa han: ” Jag kan inte se en äldre människa i ögonen och säga, ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring, det är möjligt att Fredrik Reinfeldt vill göra den prioriteringen men jag tänker inte göra det. ”
UNHCR, FNs hjälporgan, blev inte glada över det guldregn Jimmie vill ösa över dem. De tycker det är bättre ju färre som bor i lägren. Lägren är, surprise, inte tänkta som permanent boende, utan meningen är att människor ska slussas vidare så fort som möjligt. Ergo: UNHCR gör allt de kan för att få västländer att öppna för invandring, så att flyktingarna kan fortsätta med sina liv.
Björn Söder Foto: Fatou Touray, Afropé
Det var av allt att döma en missräkning. Partisekreterare Björn Söder drar slutsatsen att UNHCR agerar av … egenintresse!
Jodå.
”Ju fler flyktingar som söker sig till länder i Europa, desto mindre får organisationen att göra i närområdet”, har han kommit fram till, vilket i och för sig är riktigt, men knappast en form av egoism.
För UNHCR är det självklart att jobba för att lägren ska bort. I och med att det inte ser ut som om syrierna ska kunna återvända måste de slussas vidare, och länder som Sverige är bästa förhandlingsvapnet mot EU. Att vi finns gör att andra framstår som sämre. Skulle vi sluta skulle det förmodligen bli ännu svårare att få andra att hjälpa. Barmhärtighet funkar på det viset. Det skapar skam hos dem som inte vill hjälpa.
Pröva själv att se på medan någon annan skänker en hundralapp till en gatumusikant. Känner du dig inte snål? Tänker du inte ”ja men hen är säkert rik, som kan ge bort så mycket pengar”? Försöker du inte tänka på andra bra saker som du gör för fattiga och rationalisera ”man kan inte hjälpa alla”?
Tänker du så är du mänsklig.
Och samma mekanismer finns tydligt hos den mindre främlingsfientliga delen av SD.
Förmodligen känner de i någon del skam. De behöver så väl höra de argument Åkesson framförde i debatten för att kunna fortsätta vara nöjda med sig själva. ”Flyktingarna lider inte. De riskerar inte döden. De har det ganska bra där. Bättre än här. Egentligen. Och våra gamla svälter ihjäl. Det finns inga bostäder. Vi måste ta hand om våra egna först. De kommer ändå inte att få jobb. För vi är för många. Jobben är slut. Så är det.”
Den som likt mig följer nationalisterna i sociala medier hittar detta rationaliserande rätt ofta. Om och om igen ältar de skälen till varför vi måste stänga våra portar. ”Vi har ju inte råd. Att inte folk fattar.”
Klyschorna står som spön i backen:
”Vi skyller inte på invandrarna. Det är den ansvarslösa invandringspolitiken vi är emot. Det är politikernas fel.”
”Vi hjälper många fler än regeringen. De vill bara hjälpa det fåtal som kommer hit.”
Vad det kokar ner till är: Om vi nu tar emot hundratusen syrier, men 2,1 miljoner bor i Libanon och Jordanien är det bättre att även vår andel får stanna där, enligt principen ”2,1 eller 2,2 är väl ingen skillnad”.
Hundratusen människor är ju bara en decimal.
Hur gick det för Rasmus då?
Jo, han blev adopterad av Oskar och Martina, och behövde inte bo i sovsalarna i barnhemmet. Istället fick han ett lyckligt liv och en framtid i trygghet. För Oskar och Martina ville inte bara ha flickor med ljuslockigt hår. ”Rakt och rufsigt ska det vara”, sa Martina.
Jag har svårt att se slutet utan att fälla en tår.
==
Jag fokuserar i denna text mycket på syrier, för de är just nu den huvudsakliga flyktinggruppen, och för att det är dem alla bilder om fasor handlar om. Men länder som Irak, Somalia och Afghanistan har förstås samma behov och problemställningar.
Afropé 