Då var vi alltså framme vid min senaste resa till Gambia. Det var december 2012- januari 2013. Jag pluggade journalistik mitt sista år på The University of Central Lancashire. Jag hade turen att ha varit i Gambia året innan för att praktisera på radiokanalen Paradise FM så det hade inte alls gått länge innan jag var tillbaka igen.

Jag var 25 år och ville verkligen bara njuta den här resan. Jag skrev tidigare om att jag var väldigt skoltrött under gymnasietiden. Då hjälpte en tripp till Gambia att motivera mig till att fortsätta kämpa.

Den här resan såg lite annorlunda ut. Jag var oerhört motiverad till att ta min bachelors degree, men jag hade haft en hel del hälsoproblem vilket gjorde att jag inte kunde ge plugget lika mycket tid och energi som jag hoppades på.

Jag bröt kontakten med en del vänner som jag kände inte riktigt passade in i mitt liv längre på grund av diverse orsaker och jag blev sviken av de jag minst anade skulle såra mig och mina närmsta.

Jag behövde helt enkelt Gambia. Jag minns att jag var den enda av afrikansk härkomst på planet från Manchester. Det var fullt med brittiska Thomas Cook-kunder som frågade mig tusen frågor om Gambia under den 6 timmar långa resan. Det var en riktigt skön stämning på planet.

Vissa hade redan varit där tidigare, men för många var det första gången. Det var fantastiskt för mig att höra om allt veteranerna hade gjort och sett i Gambia. Jag insåg då att jag inte kände till mitt andra land så bra som jag trodde. Någon berättade om en flodkryssning man kunde göra med fiske, övernattning, bra musik och fågelskådning.

Jag bestämde mig då, kanske 2 timmar in i resan att jag skulle uppleva Gambia som en turist den här gången. Jag skulle så klart hälsa på min fina släkt, men jag skulle göra det JAG ville göra, utan skuldkänslorna. Det är lätt hänt att alla vill att man ska hälsa på dem, umgås, åka med dem till deras vänner och så vidare, vilket jag aldrig sagt nej till under tidigare resor.

Missförstå mig rätt, jag älskar min familj och släkt, men jag har ju som sagt favoriter som jag känner att jag klickar med mer, och så finns det många jag helt enkelt inte är så nära. Jag har alltid beundrat min storasyster som verkligen känner de flesta släktingarna, som tar sig sin tid till att få alla att känna sig lika speciella vare sig de är en kusin, syssling, tremänning eller tremännings-kompis-barns-granne. Det är kanske här den ”svenska” delen av mig helt enkelt var lite starkare. Jag ville göra min egen grej…även om en del skulle bli förolämpade.

Någon sa en gång till mig att blod inte är tjockare än vatten, i och med att vi är nära släkt så blev jag först lite upprörd, men under årens gång så har jag ändrat uppfattning lite. Jag tycker att familj är oerhört viktigt, men bara för att man har gemensamt dna så behöver man inte vara bästisar. Jag tror att det finns många som håller med om att de har vänner som är som familj till exempel.

I vilket fall så valde jag att umgås med de släktingar som accepterade faktumet att jag verkligen hatar att prata i telefon till exempel. Inte bara med släkt men ALLA.

Jag är en sms, email, fb-tjej, jag kan till och med skicka videomeddelanden eller prata på Skype men jag har alltid ogillat att prata i telefon.

Jag kommer ihåg hur ont i magen jag brukar få när släktingar sa ”din syster är bra på att ringa, men du…. du bryr dig inte… vi saknar ju dig… har du glömt oss?” Jag saknade dem lika mycket men om de inte fanns tillgängliga i textform så kändes det aldrig bekvämt att prata i telefon, och detsamma gällde vänner.

Den här resan umgicks jag bland annat med släktingar som säger ”Tima ringer aldrig men det gör inget, det är inte hennes grej nu är hon här… äntligen.” Ville någon att jag skulle till den ena eller andra personer trots att jag hade gjort planer så fick det vänta den här resan. Ett surprise visit när jag var på väg ut, blev ett surprise 5 minuters catch up.

Jag var på stranden så mycket jag bara kunde. Jag älskar havet, men har under tidigare resor till Gambia inte spenderat lika mycket tid där som jag önskat för att annat har gått före.

Jag red häst på Senegambia beach, jag hängde vid bassänger på olika hotell, såg ett flertal framträdanden, lärde känna massa nya människor, turister som gambier. Jag handlade de tygerna och armbanden jag ville. Jag sa ifrån om något inte kändes bra. Jag brydde mig inte om någon tyckte att jag var dum i huvudet på grund av mina 8 tatueringar. Jag levde, precis som jag gjort i alla andra delar av världen.

Jag minns att ännu en gång blev jag ombedd av främlingar att inte sola, för mörkt betyder ju ful. Jag hamnade i hetsiga diskussioner om hudfärgskomplex, vilket jag skrivit om HÄR tidigare, men även om varför det inte var okej att föra vidare den mentaliteten. Det verkade dock vara betydligt färre unga tjejer som bleker sig i Gambia idag och fler som är stolta över deras hudnyanser vilket är underbart att se.

I vilket fall så kom det en del samtal på min gambiska mobil om vad jag borde och inte borde göra, vilket jag tidigare skulle ha tagit åt mig av, men jag visste att jag behövde vara lycklig och inte känna mig tvingad till att göra något jag inte ville göra. Det enda som var tråkigt med situationen är ju att vissa kanske skulle säga att det var min finaste mor som uppfostrat mig helt fel. Säg vad ni vill om mig, men jiddrar ni med min mamma eller storasyster ser jag rött.

Jag skadade ingen, gjorde inget olagligt eller opassande, men det viktigaste av allt var att jag kände mig befriad. Andras åsikter är inget jag brukar bry mig om, men när man delvis kommer från en kultur där de ofta är snabba att skylla på folks uppfostran och föräldrar, så gjorde det att jag i alla fall kanske inte velat yttra vissa åsikter, ha på mig kjol eller shorts framför vissa människor för att de hade starka åsikter om det. Jag försökte tidigare täcka för mina tatueringar och var tyst när jag skulle ha försvarat mig själv.

Den här resan till Gambia så kom jag närmare den mostern som alltid uppmuntrat mina studier och påmint mig om hur ingen kan ta ens kunskap ifrån en.

Vi hade några riktigt djupa diskussioner och jag fick veta mycket om vad hon hade gått igenom. Jag visade henne nervöst alla mina tatueringar medan hon skrattade och kallade mig galen. Hon gillar inte tatueringar men förstod att jag gjorde det.

Hon erkände dock att hon gillade min tatuering som är en tribute till det malianska imperiet och koran med texten ”mansa muso” som betyder drottning på mandinka. Hon gillade även att jag hade en tatuering av mitt namn skrivet på mandinka-alfabetet. Jag skämdes inte och kände mig så otroligt befriad på många vis. Jag började undra vad jag varit rädd för tidigare.

Det här var resan då jag kände mig fullt empowered och jag njöt av att bara vara jag. Ännu en gång så gjorde det ont att lämna Gambia men det var även lättare. Jag anpassade inte min personlighet på något sätt eller vis. Jag landade som Tima, och åkte tillbaka som Tima, fast med ännu mer kärlek och respekt för de släktingarna som lät mig vara jag.