Den senaste tiden har omvärlden nåtts av dystra nyheter gällande ebolautbrottet i Västafrika. Spridningen är okontrollerad och organisationer som Läkare utan gränser rapporterar om att mer resurser och ett ökat engagemang behövs för att kunna bekämpa denna sjukdom. Trots dessa dystra rapporter finns det ljusglimtar och eldsjälar som med sitt engagemang inger hopp om att det ska gå att få bukt på utbrottet.
Sierra Leonska föreningen i Sverige består av några av dessa eldsjälar som nu jobbar hårt för att kunna bistå i kampen mot ebola. Då nyheten om att ebola fått fäste i Sierra Leone tog fart, kände föreningens medlemmar, med ordförande Emmanuel Foday i spetsen att man ville bidra på något sätt för att hjälpa sitt hemland. Då man var medveten om det redan bristfälliga sjukvårdssystemet i landet bestämde man sig för att samla in medel för att kunna bistå hälsoarbetarna med det material som behövs i kampen mot ebolan. Man har därför under hösten arrangerat en rad olika insamlingsevent, samt fått bidrag från privatpersoner.
Materialet som bland annat består av: personlig skyddsutrustning, antibakteriella våtservetter och handtvätt, digitala termometrar, skoskydd, bandage, latexhandskar, ansiktsmasker och annan vårdutrustning kommer att köpas in i Sverige, för att hålla hög kvalité. Sierra Leonska föreningen bekostar sedan en container för att i slutet av oktober kunna skicka detta material till Sierra Leone.
När containern sedan anländer till Sierra Leone i november kommer föreningens ordförande och deras sekreterare, Emmanuel Foday och Peagie Woobay Foday, att finnas på plats. De kommer tillsammans med en samhällsgrupp som i dagsläget har ett nära samarbete med Läkare utan gränser att se till så att allt material distribueras till hälsoarbetare som verkar i eboladrabbade områden.
Nu har D U möjlighet att bidra till detta viktiga arbete. Alla bidrag, stora som små är välkomna, för tillsammans kan vi göra skillnad!
Vill Du bidra med valfri summa?
Sätt i så fall in pengarna på Sierra Leonska föreningens plusgiro 436986-4, märk betalning med Ebola/Peagie samt din e-mail för att få uppdateringar angående projektet. Alternativt, ring Peagie Woobay Foday för mer information, 073-5805232.
Ikväll kommer fler att bli besvikna än nöjda.
Väljare ur alla partier tenderar att överskatta sina egna mätetal i väljarundersökningar, genom att bara räkna de mest positiva, dra ut linjer och se trender som inte finns, och genom att överskatta andra faktorer.
Men inga väljare är så extrema i sina överskattningar som SDs. I olika fora skriver de vad de tror, och det förväntade resultatet ligger med få undantag mellan 15 och 25, trots att de har 9-11 i väljarundersökningarna. Detta grundar sig oftast i att alla de känner röstar SD. Och då måste ju partiet få 20 %, väl? En del tror på över 50 %. En skräll kommer det att bli – det är alla övertygade om. Och då kommer alla vi andra att stå där som fån och skämmas för att vi inte förstått. Japp.
Anledningarna att opinionsinstitutens siffror visar så fel skulle vara:
– Media och instituten förvränger medvetet undersökningarna. De sitter helt enkelt och pillar om siffrorna. Tar SDs 22 % och halverar dem, typ.
– Enorma mängder SD-väljare vågar inte säga partiets namn när instituten hör av sig.
Det är bara det att de sista undersökningarna före valet 2010 hade rätt på några tiondelars procentenheter när det gäller SD. Men det har de helt glömt.
Samtidigt är de helt övertygade om att det pågår ett avancerat valfusk. De uppmanar varandra att spana på valarbetarna. Om det saknas blanketter någonstans är det SABOTAGE, och nyheten sprids överallt. Ja. Självklart kan det ske sabotage i bemärkelsen att någon går in i en vallokal och knycker sedlar för partier de inte gillar, men sverigedemokraterna tror på fullaste allvar att valarbetarna själva förstör blanketterna, och de är övertygade om att rösträknare runtom i Sverige kommer att slänga deras valsedlar under räkningen.
Skärmavbild, Facebook
Så vad vill jag säga med detta då?
Ja, det ena är att det kommer att bli kalabalik ikväll och veckan som följer, när rasande nationalister avkräver svar från etablissemanget. Vart tog SDs röster vägen? Hur gick fusket till?
Det andra är att det finns en lärdom här. Sverigedemokrater, och nu menar jag inte de som bara lägger en missnöjesröst på dem, utan de som verkligen kallar sig sverigedemokrater, är till en mycket stor del outsiders som inte litar på samhället.
De allra flesta av oss vet att media inte går att lita på fullt ut. Det är därför vi läser olika tidningar, och har i bakhuvudet att reportage och krönikor är vinklade. Men mycket få utanför sverigedemokraternas sfär skulle få för sig att samtliga opinionsinstitut och samtliga tidningar ingått en pakt där de sitter och pillar om siffror innan de publicerar dem.
Jag vet inte vad vi ska göra åt detta. Jag vet bara att så länge de sitter där under sina foliehattar kommer Sverige att vara splittrat. De är ensamma, rädda och besvikna, och litar bara på varandra.
Vi behöver hitta dem i deras hörn, räcka ut en hand och dra ut dem i ljuset.
Hemkommen från Los Angeles möts jag av Stockholms septemberkyla, den slår mig i ansiktet likt en piska då jag går ut från Arlanda flygplats. Trots allt känns det rätt roligt att vara tillbaka, så många planer, så många bollar i luften som motiverar en till att planera ännu mer.
Först ut – skivomslag. Jag har bett några vänner att komma med idéer och även min fotograf Freja Lindberg har hur mycket tankar och funderingar som helst. Det ska bli spännande att se resultatet, framförallt för att jag själv är osäker på i vilken riktning jag egentligen vill ta det.
Näst upp – Riksdagsvalet. På en restaurang i Gambia som heter Green Mamba samlades vi ett gäng svenskar för att poströsta vid EU-valet tidigare i år. Ägaren är halvsvensk och otroligt engagerad i politik, därför hämtade han ut röstsedlar och vi såg till att attestera varandras röster. Men nu är jag här och fast jag inte riktigt bor här tycker jag att det är otroligt viktigt att bry sig. Om det inte påverkar mig direkt så påverkar det alla runt omkring mig, framförallt i samband med de extremistnationalistiska partierna som har funnit plats i EU, Sverige och riksdagen under de senaste åren. Jag tror att det viktigaste är att rösta på något även om det inte är ultimat, men ändå, något.
Tidigare år har många sagt att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls. Det stämmer såklart även nu. Men i min mening tycker jag att det är viktigast att rösta på ett parti, vilket som, mest för att rösta ut SD. Såvida man inte ställer sig till deras åsikter, vilka jag tycker är fel, men alla måste givetvis inte hålla med om det. Jag tycker att deras åsikter förstör mer för vår samhörighetskänsla och vår stolthet eller nationalism i landet. Det finns mycket inom deras invandringspolitik som jag håller med om. Bland annat tycker jag, att man ska hjälpa potentiella utvandrare och flyktingar på plats… också.
Utöver det, tror jag faktiskt att en hel del SD-anhängare inte är rasister eller nazister, utan bara trötta på hur samhället ser ut just nu. Problemet är, i min mening, att så många SD-anhängare och ledamöter som i publika uttalanden har visat sig vara extremt främlingsfientliga upp till en hatisk nivå.
Jag röstade idag och kände mig lite stolt då jag hade lyxen att kunna rösta på min mamma Gun-Britt Lindström. Hon är kandidat till Riksdagen inom Stockholms län för Miljöpartiets räkning. Helt insatt kan jag inte påstå att jag är, jag läste all standardinformation om alla partier och valde den personen som jag helt garanterat vet inte skulle vilja mig något illa. Min mamma. Jag valde henne och miljön, över alla andra punkter som kan anses viktiga i krigets hetta. Samtidigt vet jag att det här valet inte kommer att beröra mig så mycket just nu, men kanske om ett år, eller två eller tre år. Det är många som är bosatta utomlands som struntar i Sverigevalen, just för att de inte berör dom, just då. Men just nu pågår det sådana extrema förändringar, att bryr vi oss inte nu, kanske det är för sent – sedan.
I min och min rumskamrats hem har det regnat in under regnsäsongen i Gambia och det är fortfarande oklart var jag ska bo när jag väl kommer dit. Självklart känns det jobbigt, men det känns som att det ändå löser sig, så småningom. Jag har redan börjat få bokningar för olika shower och framträdanden inför säsongen och nu råkar det vara så väl att min pappa faktiskt har en hel del bostäder i Gambia där man kan spendera natten, veckan eller månaden om man prompt måste. Jag gillar hans, eller om vi ska säga “våra” hem, men jag tror att trots den iver jag känner för att åka tillbaka till Afrika, så har jag även något svenskt inhemskt som säger att jag vill ha varmvatten, el och så vidare… jämt, utan avvikelser. I övrigt kan jag klara av det. För jag har mina medmusiker, artister, producenter och produktiva människor som jag jobbar sida vid sida med. El, varmvatten och dem. Det räcker.
Några av mina vänner ifrån Sierra Leone och Guinea med mer pengar i fickorna förutspådde reseförbudet mellan vissa länder, därför åkte de utomlands och stationerade sig själva i mindre utsatta områden. De väntar ut ebolan och hoppas på att kunna åka hem relativt snart. Andra lyckades inte riktigt lika väl…
-Hur mår du?
-Jag mår bra, jag väntar bara på att få åka hem.
-Hem till Gambia?
-Ja, hem till Gambia.
… min producent Ubong Ukor är baserad i Gambia och jobbar med Greenlight Media och Hot Ink Media som är ligger mitt emot Africell, en av Gambias största mobiloperatörer och tillika en av de största radiostationerna. Tillsammans satte vi ihop ett fullängdsalbum om 12 låtar och jag uppträdde på åtskilliga scener med honom som gitarrist och en fyra – fem andra musiker bland annat Bmaster (inhouse-producent på Afriradio) på piano eller trummor. När jag åkte tillbaka till Sverige i juli åkte han till Nigeria för att hälsa på sin familj samt påbörja marknadsföringen för min Nigerialansering.
Tillsammans med min producent, Ubong Ukor – Foto: Privat
Nu är gränserna stängda, hans flyg är inställt på grund av ebolan som härjar i Nigeria och runt om Västafrika. Alla flyg är inställda. Han är fast i ett land som han kommer ifrån men där han inte bor. Det är ingen som ens bryr sig om att han faktiskt bor i Gambia, säkerheten först -något som jag tycker är rätt – men alla ens tankar börjar flöda åt olika håll då man plötsligt på något sätt börjar bli utsatt, då det berör en själv. När min mamma kom in i rummet och jublande berättade att ebolan i Stockholm hade visat sig vara falsk så log vi båda. Samtidigt kunde jag inte känna mig helt lycklig. Kanske för att Sverige och västvärlden hade behövt ett fall av den här sjukdomen för att vi skulle reagera på riktigt. För att vi skulle inse att det behövs mer resurser, med privata insamlingar, mer personal och framförallt upplysning till de som inte vet, för att de inte förstår, för att det inte berör dem eller för att de faktiskt har lyckats missa den här epidemin i mitten av deras hektiska liv.
Sedan barnsben har jag och folk runtomkring mig skapat någon form av acceptans i att Afrika har krig, Afrika har svält, Afrika har aids, Afrika har epidemier och Afrika är fattigt. Något vi inte tycker är rätt, men något vi har vant oss vid. Missförstå mig rätt. När vi var barn kunde unga som vuxna lägga en kommentar som löd “tänk på barnen i Afrika”. Oftast handlade det om matfrågor, när man inte åt upp sin portion, inte gillade maten eller kanske tyckte att det var för varmt en dag. Jag önskar inte ebola eller någon annan sjukdom på något land, Sverige, Gambia, Kina eller Mexiko. Men, skulle det spridas utanför Västafrika är jag nästan säker på att saker skulle förändras och att folk skulle engagera sig bra mycket snabbare. Det kanske skulle behövas, för att få saker att hända omedelbart istället för successivt.
Nu sitter jag alltså och väntar på att min producent ska komma tillbaka till Gambia så att vi kan fortsätta med lanseringen av min nya skiva. Den är nästan helt färdigmixad och ska mastras. Likt en bror-syster relation bråkar vi hela tidigt om vad som är viktigast med plattan, vilken låtordning, vilka singlar och vilken image, samt cd-titel som är bäst. Oj vad jag ogillar honom när jag ogillar honom, men när det är som bäst så är det helt toppen. Därför hoppas jag att han kan komma tillbaka till Gambia snart, för jag vill inte riktigt genomföra lanseringen utan honom. Så åker han tillbaka, så kan jag snart åka hem, till Gambia.
Vaknade precis upp i mitt hotellrum i Kalmar. Igår kväll spelade jag på ett ställe som heter Harrys både före och efter Labyrints uppträdande. Min artist Ibbe fick även öppna för Labyrint och blev där också uppbjuden på scen för att köra en vers på en av deras största låtar, Ortens Favoriter. Jag blev väldigt glad över att han fick köra ihop med dem och han gjorde det väldigt bra.
Arkivbild på Dajanko och Jacco, Labyrint Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Sakta men säkert så kommer allt att gå bra för alla mina artister, man ska inte ha för bråttom för då blir det bara pannkaka av allt. Det gäller att ha tålamod och förstå att det tar tid och hårt arbete för att man ska nå sina mål.
Själv så mår jag lite bättre nu med tanke på vad som hände min vän Alex under Way Out West i Göteborg! Hans begravningen var i tisdags, alltså den 9e September. Jag kunde inte närvara på grund av jobb men har planerat att åka till Göteborg för att hälsa på hans grav plus familj och vänner. Alex var en mycket bra människa som hade ett hjärta av GULD! Han supportade alla rappare och musiker i Sverige. Så fort nån svensk artist släppt en låt eller en video så såg han alltid till att dela den på sin Facebook-sida. Man får inte heller glömma bort att Alex brukade arrangera en minneskonsert för sin son som gick bort för några år sen i Göteborg! Music for Life, för er som inte känner till den. Jag har själv spelat där och även haft föreläsning med min chef Aje från En annan sida av Sverige. Det är även många andra svenska artister som uppträtt, artister som Sebbe Staxx, Lani Mo, Dani M, Lazee, Stor, och många fler. Det är också på grund av Alex att jag nått ut till en yngre publik i Göteborg!
Materialet som bland annat består av: personlig skyddsutrustning, antibakteriella våtservetter och handtvätt, digitala termometrar, skoskydd, bandage, latexhandskar, ansiktsmasker och annan vårdutrustning kommer att köpas in i Sverige, för att hålla hög kvalité. Sierra Leonska föreningen bekostar sedan en container för att i slutet av oktober kunna skicka detta material till Sierra Leone.
Afropé 