Aminatahs musikresa – del 5: Albumplanering och Riksdagsval

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Hemkommen från Los Angeles möts jag av Stockholms septemberkyla, den slår mig i ansiktet likt en piska då jag går ut från Arlanda flygplats. Trots allt känns det rätt roligt att vara tillbaka, så många planer, så många bollar i luften som motiverar en till att planera ännu mer.

Först ut – skivomslag. Jag har bett några vänner att komma med idéer och även min fotograf Freja Lindberg har hur mycket tankar och funderingar som helst. Det ska bli spännande att se resultatet, framförallt för att jag själv är osäker på i vilken riktning jag egentligen vill ta det.

Näst upp – Riksdagsvalet. På en restaurang i Gambia som heter Green Mamba samlades vi ett gäng svenskar för att poströsta vid EU-valet tidigare i år. Ägaren är halvsvensk och otroligt engagerad i politik, därför hämtade han ut röstsedlar och vi såg till att attestera varandras röster. Men nu är jag här och fast jag inte riktigt bor här tycker jag att det är otroligt viktigt att bry sig. Om det inte påverkar mig direkt så påverkar det alla runt omkring mig, framförallt i samband med de extremistnationalistiska partierna som har funnit plats i EU, Sverige och riksdagen under de senaste åren. Jag tror att det viktigaste är att rösta på något även om det inte är ultimat, men ändå, något.

Tidigare år har många sagt att det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls. Det stämmer såklart även nu. Men i min mening tycker jag att det är viktigast att rösta på ett parti, vilket som, mest för att rösta ut SD. Såvida man inte ställer sig till deras åsikter, vilka jag tycker är fel, men alla måste givetvis inte hålla med om det. Jag tycker att deras åsikter förstör mer för vår samhörighetskänsla och vår stolthet eller nationalism i landet. Det finns mycket inom deras invandringspolitik som jag håller med om. Bland annat tycker jag, att man ska hjälpa potentiella utvandrare och flyktingar på plats… också.

Utöver det, tror jag faktiskt att en hel del SD-anhängare inte är rasister eller nazister, utan bara trötta på hur samhället ser ut just nu. Problemet är, i min mening, att så många SD-anhängare och ledamöter som i publika uttalanden har visat sig vara extremt främlingsfientliga upp till en hatisk nivå.

Jag röstade idag och kände mig lite stolt då jag hade lyxen att kunna rösta på min mamma Gun-Britt Lindström. Hon är kandidat till Riksdagen inom Stockholms län för Miljöpartiets räkning. Helt insatt kan jag inte påstå att jag är, jag läste all standardinformation om alla partier och valde den personen som jag helt garanterat vet inte skulle vilja mig något illa. Min mamma. Jag valde henne och miljön, över alla andra punkter som kan anses viktiga i krigets hetta. Samtidigt vet jag att det här valet inte kommer att beröra mig så mycket just nu, men kanske om ett år, eller två eller tre år. Det är många som är bosatta utomlands som struntar i Sverigevalen, just för att de inte berör dom, just då. Men just nu pågår det sådana extrema förändringar, att bryr vi oss inte nu, kanske det är för sent – sedan.

I min och min rumskamrats hem har det regnat in under regnsäsongen i Gambia och det är fortfarande oklart var jag ska bo när jag väl kommer dit. Självklart känns det jobbigt, men det känns som att det ändå löser sig, så småningom. Jag har redan börjat få bokningar för olika shower och framträdanden inför säsongen och nu råkar det vara så väl att min pappa faktiskt har en hel del bostäder i Gambia där man kan spendera natten, veckan eller månaden om man prompt måste. Jag gillar hans, eller om vi ska säga “våra” hem, men jag tror att trots den iver jag känner för att åka tillbaka till Afrika, så har jag även något svenskt inhemskt som säger att jag vill ha varmvatten, el och så vidare… jämt, utan avvikelser. I övrigt kan jag klara av det. För jag har mina medmusiker, artister, producenter och produktiva människor som jag jobbar sida vid sida med. El, varmvatten och dem. Det räcker.

Några av mina vänner ifrån Sierra Leone och Guinea med mer pengar i fickorna förutspådde reseförbudet mellan vissa länder, därför åkte de utomlands och stationerade sig själva i mindre utsatta områden. De väntar ut ebolan och hoppas på att kunna åka hem relativt snart. Andra lyckades inte riktigt lika väl…

 

-Hur mår du?

-Jag mår bra, jag väntar bara på att få åka hem.

-Hem till Gambia?

-Ja, hem till Gambia.

… min producent Ubong Ukor är baserad i Gambia och jobbar med Greenlight Media och Hot Ink Media som är ligger mitt emot Africell, en av Gambias största mobiloperatörer och tillika en av de största radiostationerna. Tillsammans satte vi ihop ett fullängdsalbum om 12 låtar och jag uppträdde på åtskilliga scener med honom som gitarrist och en fyra – fem andra musiker bland annat Bmaster (inhouse-producent på Afriradio) på piano eller trummor. När jag åkte tillbaka till Sverige i juli åkte han till Nigeria för att hälsa på sin familj samt påbörja marknadsföringen för min Nigerialansering.

Tillsammans med min producent, Ubong Ukor - Foto: Privat
Tillsammans med min producent, Ubong Ukor – Foto: Privat

Nu är gränserna stängda, hans flyg är inställt på grund av ebolan som härjar i Nigeria och runt om Västafrika. Alla flyg är inställda. Han är fast i ett land som han kommer ifrån men där han inte bor. Det är ingen som ens bryr sig om att han faktiskt bor i Gambia, säkerheten först -något som jag tycker är rätt – men alla ens tankar börjar flöda åt olika håll då man plötsligt på något sätt börjar bli utsatt, då det berör en själv. När min mamma kom in i rummet och jublande berättade att ebolan i Stockholm hade visat sig vara falsk så log vi båda. Samtidigt kunde jag inte känna mig helt lycklig. Kanske för att Sverige och västvärlden hade behövt ett fall av den här sjukdomen för att vi skulle reagera på riktigt. För att vi skulle inse att det behövs mer resurser, med privata insamlingar, mer personal och framförallt upplysning till de som inte vet, för att de inte förstår, för att det inte berör dem eller för att de faktiskt har lyckats missa den här epidemin i mitten av deras hektiska liv.

Sedan barnsben har jag och folk runtomkring mig skapat någon form av acceptans i att Afrika har krig, Afrika har svält, Afrika har aids, Afrika har epidemier och Afrika är fattigt. Något vi inte tycker är rätt, men något vi har vant oss vid. Missförstå mig rätt. När vi var barn kunde unga som vuxna lägga en kommentar som löd “tänk på barnen i Afrika”. Oftast handlade det om matfrågor, när man inte åt upp sin portion, inte gillade maten eller kanske tyckte att det var för varmt en dag. Jag önskar inte ebola eller någon annan sjukdom på något land, Sverige, Gambia, Kina eller Mexiko. Men, skulle det spridas utanför Västafrika är jag nästan säker på att saker skulle förändras och att folk skulle engagera sig bra mycket snabbare. Det kanske skulle behövas, för att få saker att hända omedelbart istället för successivt.

Nu sitter jag alltså och väntar på att min producent ska komma tillbaka till Gambia så att vi kan fortsätta med lanseringen av min nya skiva. Den är nästan helt färdigmixad och ska mastras. Likt en bror-syster relation bråkar vi hela tidigt om vad som är viktigast med plattan, vilken låtordning, vilka singlar och vilken image, samt cd-titel som är bäst. Oj vad jag ogillar honom när jag ogillar honom, men när det är som bäst så är det helt toppen. Därför hoppas jag att han kan komma tillbaka till Gambia snart, för jag vill inte riktigt genomföra lanseringen utan honom. Så åker han tillbaka, så kan jag snart åka hem, till Gambia.

Ja, hem till Gambia.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s