Intervju: Salem Yohannes – "Don't touch my hair"

Föreläsningen "Dont' touch my hair" med Salem yohannes - Foto: Ida Isatou Svenungsson/Thegambia.nu
Föreläsningen ”Dont’ touch my hair” med Salem yohannes – Foto: Ida Isatou Svenungsson/Thegambia.nu

Genom hela föreläsningen involverar hon publiken och besvarar frågor och konstateranden som exempelvis, men det brukar jag göra, jag visste inte att det var fel. Hon gör det med ett lugn, medan det hade fått en annan att känna, – NEJ SÅKLART DET INTE ÄR OKEJ! Hon förklarar det ständiga pillandet, som snarare är som ett omrufsande som gör att håret blir en offentlig handduk. Salem Yohannes föreläsning ”Don’t touch my hair” bygger på hennes uppsats med samma namn.

Salem är en 24-årig Göteborgstjej med föräldrar från Eritrea. Hon växte upp i en stadsdel där ’det kändes som att hela världen fanns inom en viss area’. Genom detta var hon aldrig annorlunda till fullo, men ändå lite exotisk. Antingen var hon den ”afrikanska barbiedockan” eller raka motsatsen till det. Här belyser hon hur viktigt det är att få vara den personen en är – precis som alla andra. Detta är något som inte bara går en väg, utan två vägar. Det är viktigt att ”våga” ha sitt äkta hår. Vara stolt över det och skapa förebilder för våra yngre. Nu reser hon runt i landet och ger föreläsningar med temat ”Don’t touch my hair”.

Som liten växte jag själv upp med förebilder som antagligen hade långt svallande hår. Dock har jag personligen inte så många minnen av grova missnöjen med just mitt hår som liten. Som Salem även nämner i sin föreläsning så började många att rakpermanenta sitt hår som barn, vilket med största sannolikhet är en av de saker som får en att ifrågasätta sitt riktiga hår som vackert. Men i just mitt fall var det snarare när jag kom upp mot högstadiet som jag började platta mitt hår hela tiden och hade det aldrig längre lockigt. Det var nog inte förrän efter gymnasiet som jag igen började ha lockigt hår, när jag insåg hur mycket mitt hår slitits på. Jag är glad över att jag har en grund där jag uppskattat mitt hår och att jag återigen uppskattar det.

Det gör också att jag är extra glad över att jag fick möjlighet att lyssna till Salems föreläsning, samt få en pratstund med henne.

Kan du berätta lite om dig själv?

Foto: Mattias Abulu
Foto: Mattias Abulu

– Salem Yohannes heter jag och är en 24-årig svenskeritreansk tjej. Jag har precis tagit examen från Högskolan Väst och är statsvetare, vilket innebär att jag är en typ av politisk expert och samhällsanalytiker. Jag jobbar även professionellt med dans då jag är medlem i gruppen Laces som specialiserar sig i ”Afro Caribbean Fusion”. Jag är också pedagog och koreograf vid dansskolan Twisted Feet Dance Academy. Politik och dans flödar naturligt i alla mina ådror och det är en stor del av mitt liv då jag pysslar med dessa parallellt.

Jag älskar människor och att koppla med olika individer, därför är det naturligt för mig att skapa forum som mötesplatser för att föra människor i samman. Nyckel till att utvecklas, utmanas och växa för mig har alltid legat i att samtala, lyssna och lära. Om de så vore svampplockning, till att dansa azonto, till att skriva lönespecifikationer.

 

Hur valde du att just skriva om hår?

– Det finns flera anledningar till att jag valde att skriva om hår som en markör för ”ras”. En av anledningarna är att hår till skillnad från hudfärg är mycket mindre laddat. Man kan tala om hår på ett lättsamt sätt, men om man talar om hudfärg är människor på sin vakt och är snabba på att uttrycka att de inte är rasister. Hudfärg har i så många sammanhang kopplats till rasism, hatbrott och slaveri, därför väjer folk sig ofta från att tala om eller uppmärksamma hudfärg – man vill anses vara färgblind och god helt enkelt.

En annan anledning till varför jag valde att skriva om just hår som rasmarkör, är för att det finns distinkta erfarenheter afrosvenskar har kring hår. Till exempel att det är otroligt vanligt här i Sverige att människor ofta vill pilla, ta eller rufsa i afrohår, därav titeln på min uppsats. Jag ser det som ett unikt fenomen relaterade till svarta människor i samhällen där majoriteten är vita. Det var därför viktigt för mig att belysa just sådana typer av erfarenheter, då de aldrig har politiserats, varken i samhällsdebatt eller akademi.

Foto: Ida Isatou Svenungsson/Thegambia.nu
Foto: Ida Isatou Svenungsson/Thegambia.nu

Vad har du själv lärt dig som du kanske inte trodde att du skulle lära dig?

– Den var svår, det är så sjukt mycket grejer. Men en sak som tidigt gick upp för mig under tiden jag skrev uppsatsen, gällde just ”postkoloniala” (tiden efter kolonialismen betyder det) skönhetsideal och varför svarta kvinnor strävar och ibland är besatta av att ha det raka långa håret. Jag kopplade ofta detta till att svarta kvinnor skulle ha någon typ av komplex för deras svarthet, typ som att de skämdes för att ha afro/krulligt/vågigt hår och att de ansåg att deras egna hårtyper inte hade något värde i sig.

Vad jag mer och mer förstod när jag läste, skrev och intervjuade kvinnorna, var att strävan eller det ideala raka håret, handlade mer om presentera femininitet och skönhet än att sträva efter vithet. På något sätt har vi lärt oss att skönhet och kvinnlighet ser ut på ett specifikt sätt (i västvärlden, men har blivit universella ideal), det är långa smala solbrända kroppar, rakt fylligt långt hår, stora ögon och små näsor. Tidigt märker man som afrosvensk att man inte helt passar in i det idealet, speciellt i mitt fall som har en kort och fyllig kropp, tjockt kinky hår och svart hud. Då är det naturligt som svart tjej att man gör det man kan för att göra sig själv attraktiv och sedd som kvinnlig bland andra människor i sitt samhälle, men framförallt för att man vill presentera sig som vacker. Rakt hår bland svarta kvinnor handlar därför mer om att man vill vara vacker och kvinnlig än att sträva efter att se ut som skandinaver eller europé. You get me?

Vad är den mest chockerande kommentaren du har fått på dina föreläsningar?

– (Salem skrattar till) … jag har inte fått någon chockerande kommentar. Jag väntar på den fortfarande.

Foto: Mattias Abulu
Foto: Mattias Abulu

Är det någon som totalt motsatt sig det du säger?

– Ja, det har hänt. Det händer till exempel att folk vänder sig emot faktumet att de är så vanligt med att folk tar på svart hår. Att det kanske hänt några få, typ de kvinnorna som jag intervjuat då. De vill inte erkänna att det är en grej som händer ofta i afrosvenskars vardag liksom.

Många är också snabba på att motsätta sig faktumet att strukturell diskriminering och rasism existerar i Sverige. Återigen att det kan ha hänt att någon individ blivit diskriminerad eller mött rasism i ett enstaka fall, men inte att de är ett strukturellt fenomen, där en större grupp individer som har en specifik kropp (t.ex svarta svenskar, eller afrosvenskar som de kallas) återkommande råkar ut för detta i större utsträckning (Läs gärna, Afrofobirapport 2014: Skriven av Tobias Hubinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir). Sammanfattningsvis, har många svårt att acceptera att vi har problem med rasism i Sverige och att det är något som vi aktivt måste ta vårt ansvar i, både på individnivå och på politisk nivå.

Något du vill tillägga?

– Jag vill bara beskriva problematiken med att till exempel ta på svart hår. Det kallas exotifiering och är ett sätt att markera en kropp som annorlunda. Det är en handling som visar att personen man rör vid är avvikande från en själv. Genom detta skapar man svarthet, att handlingen i sig konstruerar någon som svart eftersom personen har afrohår och till exempel inte rakt hår som de flesta vita svenskar har.

När man väljer att, på jobbet till exempel, rufsa till i kollegans afrohår är det inte bara nyfikenhet (allting som inte ser ut eller känns som en själv blir spännande) eller okunskap (kanske på grund av bristande mångfald på arbetsplatsen och brist på mångkultur i ens egen vänkrets), utan ett sätt att markera den personen som annorlunda och svart. Det är ett sätt att roffa åt sig makt att ta på en svart kropp och strunta i individens integritet. Det är helt enkelt respektlöst och oprofessionellt. Det gäller även oss människor som inte är tjänstemän, vi ska behandla varandra såsom vi själv vill bli behandlade. Med respekt och likavärde.

 

Avslutningsvis vill jag tacka Salem Yohannes för en underbar föreläsning och för hennes fantastiska drivkraft.

Är du intresserade av att lyssna till Salem Yohannes så har du chansen i Stockholm den 24 september hos Café Pan-Afrika Youth och på Högskolan Väst den 22 oktober.

 

Hårtips
(Ett bra hårtips för kinky, curly, wavy eller vad som)

Awa Silke Jagne Henrikssons specialare:
1-2 ägg beroende på hår, skaka det i en shaker eller burk med lock.
Sedan kan en ta ganska mycket av sin favorit olja tex kokos, mandel, ricin eller gambisk bambuolja.
Bambuolja kan värmas och låtas svalna för att sedan tillsätta 1 msk ricin och lika mycket mandel.
Efter detta skakas allt ihop riktigt ordentligt. Sen är det bara att applicera i håret, gör gärna sektioner
och arbeta in i håret del för del.
Sätt på plastpåse och sov med det. På morgonen skall inpackningen tvättas ur med ett bra schampo.
Applicera sedan balsam i håret och kamma sedan ut det med en glestandad kam.
Använd behandlingen ungefär en gång i veckan för att inte få för mycket protein i håret.

 

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

 

8 thoughts on “Intervju: Salem Yohannes – "Don't touch my hair"”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s