Josette Bushell Mingo och hennes tre syskon föddes i England, Londons East End, men hennes föräldrar är ursprungligen från Guyana. År 2004 flyttade hon till Sverige med sin svenske make och har sedan 2005 arbetat som konstnärlig ledare och skådespelare på Riksteaterns Tyst Teater, en avdelning som gör teater på svenskt teckenspråk. Josette är även ordförande för CinemAfrica och har varit med och bildat föreningen Tryck, som jobbar med att sammanföra scenkonstnärer med afrikanskt ursprung.

När Josette började jobba på Tyst Teater, såg hon det som en självklarhet att lära sig teckenspråk. Detta gjorde hon via intervjuer på jobbet och undervisades i teckenspråk ur ett teaterperspektiv. De första tecknen som hon kom i kontakt med och lärde sig från början var visuella tecken så som “mjölk” och “spännande”.

I programmet ”Teckenspråk är inte hela världen, men…”, som sändes av UR, berättar Josette;

– Jag skulle rekommendera alla att lära sig teckenspråk. Det gör det lättare att förstå kommunikation Det tvingar en att reflektera över sitt eget språk. Man kommer närmare sin egen kropp och man blir mycket bättre på att läsa andra människors signaler. /…/ Teckenspråk gör en medveten.

– Vi har långt kvar till att inkludera de döva i samhället/…/ Som svart kvinna kan jag känna igen mig i mycket när det gäller rätten att bli accepterad och inkluderad.

Thegambia.nu har fått en intervju med Josette.

Hur kommer det sig att du började jobba på Tyst Teater?

– Jag blev intervjuad för jobbet. Jag var både förväntansfull och chockad över att jag fick jobbet. Jag pratade ingen svenska eller teckenspråk… men chansen att leda en fantastisk grupp skådespelare, och berätta historier för att förändra världen, var en alldeles för bra möjlighet att gå miste om. Jag minns på intervjun att en av skådespelarna, Jianu Iancu, efter att jag hade gett dem en vision av min repertoar och idéerna för företaget, tittade på mig seriöst och sade “- Allt det låter väldigt bra, men kommer du att kämpa för oss?”. Jag svarade “- Du kan inte hitta en bättre soldat”.

– Kampen handlade om identitet, språk och rätten till en kultur. Eftersom jag själv tillhör en minoritet kunde jag tydligt förstå detta.

Hade du något intresse för teckenspråk innan du började jobba på Tyst Teater eller växte intresset fram i samband med att du började jobba där?

– Jag påbörjade min professionella karriär för 30 år sedan nu. Till följd av min nyfikenhet som ung skådespelerska upptäckte jag BSL (brittiska teckenspråket) när jag var runt 18-19 år. Jag tyckte det var vackert och dynamiskt. Det är ganska löjligt faktiskt, eftersom det för teckenspråkstalande är deras språk. Det är praktiskt och samtidigt kulturellt. Ena halvan av min familj, min pappas sida, bär på sjukdomen Ushers syndrom, som orsakar dövhet och blindhet. Trots att jag inte har syndromet på min sida av familjen (vi har olika mammor, samma pappa) och att de inte använder det brittiska teckenspråket, är det genom dem som jag förstår den döv-blinda kulturen här i Sverige. Det är otroligt det också.

Du är ordförande för CinemAfrica, hur ser du på din roll som ordförande och vad har du för planer i din roll för framtiden?

– Rollen som ordförande är att skapa en miljö där styrelsens medlemmar känner sig bekväma att dela syn, råd, inspiration och varningar för att kunna ta rätt beslut för föreningen. Jag representerar medlemmarna och för att lyckas göra det får vi agera som en kropp, vi är sju styrelsemedlemmar och de är några av de klokaste film- och kulturmänniskorna jag känner. Tillsammans tar vi beslut.

– Min plan för CinemAfrica är faktiskt att fokusera på det som är bäst för medlemmarna, att skapa den bästa miljön för att njuta av afrikanska filmer och sprida CinemAfrica till unga afrosvenskar och filmintresserade ungdomar. Göra oss mer synliga som en politisk och kulturell röst där afrikanska filmer är hjälpmedlet men också att visa en positiv, modern och innovativ bild på afrikanska filmregissörer och deras lysande kultur, för allihop.

Är det något mer du vill dela med dig av eller tankar som du vill dela med oss och våra läsare?

– Vi hade nyligen ett val och resultatet är deprimerande. SD är det tredje starkaste partiet – och ja 87 procent röstade inte på dem, men representerar alla de andra partierna. Så det är inte speciellt entydigt. Min poäng är att CinemAfrica behövs mer än någonsin, alla kulturella artister, institutioner, grundare – på andra sidan gränsen – måste samarbeta för att bli kulturella soldater, för att kämpa mot en växande tid av rädsla, ignorans, våld och rasism. Som artister är det vårt jobb att visa vad en demokrati är, vad mångfald är, att fira det och dela det.

– Vi alla är kallade. Det handlar inte om huruvida kampen är igång, det handlar om huruvida vi är beredda att kämpa. Vi alla är kallade artister och medborgare. Länge leve CinemAfrica!

Här möter ni Josette inför hennes uppsättning av Fame Visukalen 2011

Tyst Teaters hemsida
Tyst Teaters youtube-kanal
CinemAfricas hemsida