Sverige gick till valurnan för mindre än en månad sedan och valde en ny regering, som kommer bestämma hur framtiden ska se ut de kommande fyra åren. Nu handlar det inte bara om arbetslöshet och invandring utan också om att finna lösningar på den yngre generationens underrepresentation i politiken, och allra mest de framväxande klyftorna som hotar Sverige.

Där dyker frågan plötsligt upp: varför är den yngre generationen och klyftorna viktiga att ta hänsyn till? Verkar det som att gapet mellan de rika och de fattiga har blivit större?

Det är uppenbart förstås, att den yngre generationen är den komponent i vårt samhälle som definierar framtiden. Men deras politiska engagemang har länge varit ett bekymmer. Litet intresse, brist på kunskap inom politik, och ett lågt förtroende för politiker förklarar varför de unga inte brinner för politiken.

De har i regel röstat i mindre utsträckning än äldre generationer, men de unga är samtidigt överrepresenterade. Politiker bör inte alltid fatta beslut eller lagar som påverkar den yngre generationen, utan det är bättre att engagera unga innan dessa beslut fattas på någon nivå. Den yngre generationens politiska deltagande är inte bara ett tecken på demokrati, utan ett nödvändigt verktyg för egenmakt och självutveckling.

För att kunna delta i politik och vara en del av denna sammansättning av politiker som fattar beslut, särskilt beslut som påverkar dem, måste det åtminstone finnas lika villkor så att de unga ska kunna överväga att intressera sig för politik.

I åratal har det här landet varit stolt över sig självt som ett av de mest jämlika OECD-länderna, trots en snabb ökning av klyftorna. Men nu ringer varningsklockorna om att den ekonomiska ojämlikheten växer fram och att yngre politiker behövs. Uppgiften för vår nya regering blir att stävja dessa ojämlikheter, för det är bara genom att göra så, som vi kommer att kunna bidra till att minska kriminaliteten i vårt samhälle. Underlåtenhet att göra så kommer att resultera i en riskfylld social och politisk kalkyl, särskilt när vi betänker händelsen som inträffade i Husby i maj 2014.

Sverige, där omkring 20 procent av befolkningen antingen är utrikesfödd eller andra generationens invandrare, har länge varit känt internationellt som en modell för en tolerant, jämlik och mångkulturell stat. Detta är egenskaper som vi som ett land inte har råd att förlora.

Hoppet är det sista som lämnar människan och jag är hoppfull om att den nyvalda regeringen kommer att representera alla som bor i Sverige, oavsett vilket land man kommer ifrån, vilken hudfärg man har eller hur man uttalar ”charkuteri”.