Jag har under mina krönikor lagt ett stort fokus på min egen musikkarriär, något som spelar en stor roll för mig, men en fråga som avviker från dagens; N-/M-ord, Pippi, SD, Trippelnöts och övrigt återkommande diskussionsämnen.

Något vi alla eftersträvar måste väl ändå vara att vara någon. I många fall kräver det inte att man är kändis, populär eller eftertraktad. Det räcker i många fall att vara en riktigt bra teamleader, ur ens teams ögon, en rättvis chef, ur ens anställdas ögon eller världens bästa mamma, ur ens barns ögon.

Belöningen behöver inte alltid vara en hög lön, en befordran eller extra förmåner. Ibland räcker det med ett highfive från någon oväntad, en varm kram från kollegan, ett like på en facebookpost där man beskriver hur man kämpar vidare, kanske bara en puss på kinden från någon som tycker att du behövde den. Ett uppskattande.

Första gången jag blev igenkänd som artist kände jag mig helt upprymd. Efter min första riktigt stora spelning ringde jag min mamma och förklarade att om, om det nu skulle bli så att allt tog slut här, då skulle jag ändå vara nöjd med mig själv, jag skulle ha en historia att berätta för mina framtida barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men historien tog inte slut där, som tur var. Den fortsatte framåt.

En tid tillbaka träffade jag skådespelaren Denzel Washington med ett gäng vänner på Stureplan för en middag. Jag kände honom inte sen innan men blev helt uppslukad i hans sätt att ge alla uppmärksamhet. Han tyckte att alla var lika viktiga, han var medveten om att han var den mest lysande stjärnan i sällskapet och därför riktade han sina egna strålkastare på var människa i sällskapet, var och en. Efter många skratt och utbyten under kvällen visste han exakt vilka han hade att göra med och vi andra kände oss delaktiga samt som om vi var på samma plan som denna världskändis och det var vi iallafall då. Vi är ju alla bara mänskliga, men vi lever i olika verkligheter.

Jag tror att det är viktigt att se att man kan vara någon “stor” utan att egentligen vara “känd” för något mer än att vara en bra person. Häromdagen såg jag en man som jobbade på fritidsgården i min kommun under mina tidiga år och hela min kropp och själ ville springa fram, krama honom och tacka honom för att han var min kompis, när det behövdes, fast han egentligen inte var min kompis, vi kände knappt varandra, men det kändes så, då. Så jag gick inte fram. Men jag skulle ha gjort det. Kanske hade det bemötandet, 15 år senare fått honom att orka 15 år till, 15 år till av att uppmuntra och vara kompis med 10-15-åriga kids som varken hade ork eller kompisar just då.

Därför blir jag överlycklig när artister och musiker startar foundations som ska gynna unga. Av Gambias artister känner jag redan till att både T-Smallz och Omid Wisdome sponsrar skolelever med deras skolavgifter varje år. I Sverige jobbar DJ Black Moose, aktivt med att hjälpa unga och inspirera samt uppmuntra barn och ungdomar till en bättre framtid. Detta behövs, för att vi ska kunna växa tillsammans.

Å andra sidan, finns det något annat som behövs. De vuxna som har gett sitt liv till de här ungdomarna, de behöver också något i utbyte. Tro mig, dom får mycket uppskattning från kidsen, men vi som vuxna måste också göra något. Kan vi inte höja deras löner, kan vi ändå höja vår uppskattning. De finns där för våra småsyskon eller barn när vi själva inte kan vara där. Så… en highfive, en varm kram, en facebookpost där vi uttrycker hur mycket vi uppskattar dom, ibland kanske en puss på kinden räcker. Visst låter det bra i stället för att glömma dom…