Som privatperson och mamma till två afrosvenska flickor kände jag mig hyfsat provocerad när jag fick vetskap om Pernilla Stalfelts bok ”Färgerna”. Som skribent och redaktör för thegambia.nu kontaktade jag därför Stalfelt för att försöka bena ut hur hon tänkt kring skrivandet och illustrerandet av boken. Det kändes viktigt för oss som tidning med fokus på den afrosvenska diasporan och antirasism att vi försökte ta reda på hur författarinnan egentligen tänkt.

Vi fick ganska snart veta att flera föräldrar till afrosvenska barn kontakt Stalfelt med ungefär samma frågeställningar som vi på thegambia.nu skickat henne. Den stora skillnaden mellan oss som tidning och privatpersonerna ifråga, är att vi på thegambia.nu inte fått något svar från Pernilla Stalfelt. Däremot fick flera föräldrar svar. Samma svar. Ett mejlsvar som enkelt och snabbt kopierats och skickats ut till de som ifrågasatt hennes bok.

Det vi och flera föräldrar undrat, är bland annat hur Stalfelt tänkt kring det hela när hon suttit och skrivit och illustrerat boken. Det är ju en barnbok, och man har lite svårt att förstå tanken bakom att man via någon märklig form av ironi vill göra sig rolig på svartas och native americans bekostnad. Man undrar också om hon själv inte ser hur otroligt fel det blir att använda sig av dessa bilder i en barnbok, och på så sätt befästa rasstereotyper och medverka till stigmatisering hos barn i de unga åldrar som hennes bok är riktad till. Hur tänker hon att vi som är förälder till afrosvenska barn ska kunna läsa dessa böcker för våra barn och förklara det hon illustrerat om färgen svart – tycker Stalfelt att svart arbetskraft är symbolisk med personer av just afrikansk härkomst…?

Nedan följer Stalfelts svar till några av de föräldrar som mejlat henne. I sin helhet, helt okorrigerat.

Hej xxx,

Boken Färgerna är tryckt 2008 innan debatten om rasism i barnböcker tog fart. Sedan länge har vi bestämt att om boken ”Färgerna” trycks om så skall vi byta ut bild och texten med ”svart arbetskraft”. Det går inte att ha kvar idag.

Eftersom det är jag som har gjort boken så vet ja precis hur jag tänkte när jag gjorde bilden och varför den finns med. Jag skall försöka förklara det för dig här. Kontexten har som sagt ändrats och nu berör bilden en mycket infekterad fråga som handlar både om städning och om hudfärg. Självklart var inte meningen alls att teckningen skulle vara rasistisk på något sätt. Inte heller att nedvärdera städning som arbete. Den var avsedd som en lek med begreppet svart som är fullkomligt omöjlig idag. Betydelser av begrepp kan vara flytande och det är intressant och roligt att fundera över. Det VAR roligt att fundera över. Absolut inte längre!!! Boken har sin utgångspunkt i samtal med små barn om färger. I dessa samtal har jag samlat in lite olika ideer från barnen själva och lite från vuxna. Det kunde bli en fin och rolig bok tänkte jag. Det kan ju vara intressant för oss vuxna, som läser för barnen, att fundera kring färgbegreppen också. Vi kan bli mer medvetna om färger och se fler nyanser av färger(och då menar jag främst inte hudfärger).

Hur tänker vi då runt de olika färgbegreppen? Vad är egentligen rött, vad finns det som vi kallar blått? Varför heter det Röda ögon på kaniner när dom egentligen är rosa? Finns det gula krokodiler osv. Varför heter det Blåmes, är lakrits alltid svart? Och varför heter det egentligen svart arbete? Det var på detta viset det var tänkt från början; Bara pedagogiskt för att puffa till den vuxne läsaren, eftersom två, treåringar , de vet ju ingenting om svart arbete .
Till saken hör att jag tidigare arbetade på en förskola på Lidingö och där var det vanligt att man anställt filippinskor som arbetade som barnflickor och hushållerskor i familjerna. Förmodligen var de anställda svart men det vet jag inte egentligen. På föräldrakoperativet där jag arbetade så skickade man sin filipinska barnflicka att arbeta på förskolan istället för att komma själv(mamman och pappan). Det var det här som jag tyckte var lite provocerande och som delvis låg bakom att just den här bilden kom till. Är det verkligen rätt att ha filipinskor som arbetar svart i hemmen?

Jag tycker ju så klart inte att det är okej att arbeta svart eller att anställa en person som arbetar svart som du kanske förstår.
Att personen som städar på bilden skulle vara ”svart” som du formulerar det i ditt mail är altså din tolkning. Personen på bilden har svart hår men hudfärgen är ljust brun. Skulle faktiskt kunna vara en solbränd ljus person av tysk härkomst eller från polen som damsuger eller en person från sydamerika eller filippinerna. Det skulle kunna vara en nordamerikansk indian med hårnät eller en enarmad grekisk person i shorts. Är det en man eller en kvinna som städar? Figuren är ganska könsneutral tycker jag om man nu inte tycker som någon påstod att det är en kvinna eftersom den har klackar. Kan inte män ha klackar då på skor? Kanske är det ridskor och då kan det ju absolut vara en man, för när man rider då måste man ju klack på skon. det finns ju män som rider och som kanske damsuger ibland.
Du ser, det finns många möjligheter för en bild att betyda olika saker. Vi tolkar den och så tror vi att vårt sätt att se är det enda rätta. Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgs frågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet. Till din tröst kan jag berätta att min dotter också är av utlänsk härkomst och hon identifierar sig inte särskilt mycket med sin mörkare hudfärg. Hon får oftast mycket positiv respons för sitt utseende och många beundrar hennes fina hår och tycker att hon är jätte söt och gullig. Det är klart att det finns rasister i Sverige men de allra flesta är snälla och välmenade, men kanske lite omedvetna och lite klumpiga och då behövs det lite tolerans och överseende från alla parter.

Hur som helst kommer inte bilden att vara kvar om boken trycks om någongång i framtiden. Så ser det ut. Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!

Med vänlig hälsning
Pernilla Stalfelt

Det första jag funderar över är på vilket sätt Pernilla Stalfelt känner att orden om hennes egen dotter, som inte identifierar sig med sin mörkare hudfärg, skulle vara en tröst för en förälder till ett afrosvenskt barn som bryr sig om att ens barn inte ska behöva utsättas för den typ av värderingar Stalfelt själv bjuder på, både i sin bok och tydligen även privat.

Kanske är det rent av så att hennes egen, som den i alla fall lätt kan uppfattas, negativa attityd och syn på människor med ’mörkare hudfärg’ kanske har en del med dotterns sätt att se sig själv.

… och tycker Stalfelt att 2008 är så längesedan, och att det var då rasismen startade, och att dessförinnan fanns ingen kränkande behandling av afrosvenskar. Och varför vänder hon sig med sådan affekt i sitt avslutande? ”Hoppas att du känner dig nöjd med detta. Vi får en barnkultur som är tuktad och snävt kodad och det verkar vara tidens melodi. Men varsågod!”.

Stalfelt anser alltså att man när man är empatisk och inkluderande så blir samhället tuktat och snävt? Vi som inte vill att våra barn ska behöva exponeras inför förlöjligande och nedsättande illustrationer av svarta, eller någon annan etnicitet för den delen, sabbar alltså barnkulturen, men eftersom hon är så foglig och nu bestämt sig för att gör om dessa illustrationer för eventuell framtida utgivning, så ska vi vara henne tacksam. Jaha, nej men tack så mycket!

Det som förolämpade mig allra mest i hennes brev är kommentaren om att vi på något sätt skulle vara hyperkänsliga föräldrar. ”Du har säkert ett hyperkänsligt sinne för just hudfärgsfrågor eftersom din son är av ”blandad härkomst” och du är orolig för hur han skall bli bemött i livet”.

Det tror jag det, att man är orolig för hur ens barn ska bli bemött i livet. Borde inte alla föräldrar vara det, oavsett bakgrund? När en dessutom hittar en barnbok som driver med ens barns ursprung och författarinnan sedan i efterhand försöker bortförklara det hela med att det skulle kunna vara en solbränd tysk, istället för vad det verkligen är. Ja då kan Stalfelt ge sig den på att jag blev hyper i alla fall, hyperprovocerad och på ren svenska riktigt, sjukligt förbannad!

Nej, Stalfelt kände tydligen inte för att be om ursäkt och erkänna sitt misstag. Hon ville istället försöka linda in sina förruttnade åsikter och förutfattade meningar om svarta och om oss föräldrar till afrosvenska barn som vägrar låta konstnärer skapa fritt, på bekostnad av våra barns självkänsla och inkluderande i samhället, utan konstant tjatar om kränkande stereotyper och förlegade ord och uttryck i tid och otid…

Jag väntar fortfarande på ett svar från Pernilla Stalfelt till oss på thegambia.nu, men det kanske inte är att räkna med. Någonstans hoppas jag att Pernilla Stalfelt ska inse sitt agerande och kan se det som ansvariga utgivaren av boken, Rabén & Sjögren ser. Förlaget har i intervjun med Sveriges Radio, som ni kan lyssna till nedan, gjort klart att om det hade varit idag, så hade man inte gett ut boken. Intervjun kom som en reaktion på ett mejl som Araia Ghirmai Sebhatu, kulturvetare, konstvetare och juridikstudent, skickat till Rabén & Sjögren.

http://sverigesradio.se/embed?url=http%3A%2F%2Fsverigesradio.se%2Fsida%2Fartikel.aspx%3Fprogramid%3D478%26artikel%3D5987130

Araia Ghirmai Sebhatus brev finns att läsa som debattartikel här.

Thegambia.nu har mejlat Rabén och Sjögren för att höra vad de anser om Stalfelts mejlsvar. Vi hoppas kunna återkomma med ett svar från dem.

Uppdatering 11 oktober: Nytt uttalande från Pernilla Stalfelt kan du läsa HÄR!