Ett stadskuppsförsök genomfördes igår, tisdag i Banjul, Gambias huvudstad, men avbröts i ett tidigt skede. Alla i landet uppmanades stanna inne under dagen, men redan på eftermiddagen när jag begav mig ut, var det folk ute på gatorna.
Bron till Banjul Foto: Fatou Lusi, Afropé
På förmiddagen var affärer stängda och man uppmanades hålla sig inomhus. Många familjer kände osäkerhet även på eftermiddagen när affärer öppnades upp igen och valde att stanna hemma.
Vid 16-tiden i Senegambia, som är ett turistområde, var allt öppet igen och det mesta tycktes vara som vanligt även om det var en något dämpad stämning. Dock var det mycket mindre trafik ute på gatorna och när Afropé talade med gambier boende i landet, så valde många att stanna hemma resten av dagen av säkerhetsskäl.
I områdena Bijilo, Brusubi, Serekunda, Senegambia och Kerr Sering fanns under dagen inga som helst tecken på oroligheter och enligt uppgift var oroligheterna koncentrerade till Banjul, förutom att affärer, banker och andra inrättningar inte höll öppet som vanligt, det var fler checkpoints (poliskontroller av trafiken), mindre trafik och att folk uppmanades att stanna inomhus.
Foto: Fatou Lusi, Afrope.se
Huvudstaden var avstängd under hela dagen i och med att bron över till Banjul var blockad och stängd. Detta gällde även flygplatsen Yundum där inga plan fick landa eller lämna landet under hela dagen. Enligt uppgifter från människor som befann sig i Banjul, var stämningen orolig i huvudstaden under dagen.
Ungefär klockan 21:00 lyfte det första planet och under natten har fler plan lyft och landat. Vid 18-tiden släppte man spärren till Banjul vid bron och folk kunde ta sig ut och in i huvudstaden igen.
Enligt vissa uppgifter ska presidenten ha kommit till Gambia under natten och idag tycks det mesta ha återgått till det normala tillståndet, med undantag för att vissa affärer fortfarande kan vara stängda.
Gambier och andra människor som befinner sig i Gambia på semester tycks inte ha blivit påverkade av det inträffade, däremot har oron varit ganska stor för många i befolkningen som bor i Gambia och många har valt att ta det säkra före det osäkra och stanna inomhus.
Det beräknas ta några dagar innan oron lägger sig helt för situationen i landet, även om det mesta gått tillbaka till det normala.
Möjligheterna att få se stora vilda djur i Gambia är något begränsade mycket på grund utav landets lilla storlek. Naturreservatet Fathala i Senegal, strax norr om den gambiska gränsen är dock ett bra alternativ om man vill uppleva lite safarikänsla på sin semester. Dock har Senegal de senaste åren infört visumkrav som går att ordna via den senegalesiska ambassaden, om arrangören av utflykten inte ordnar med visum.
Fathala erbjuder en möjlighet att få se bland annat noshörningar, giraffer, vårtsvin och olika arter av antiloper. Man har dessutom möjlighet att få ta en skogspromenad med de tama lejon som lever i reservatet, en högst oförglömlig upplevelse.
Det Gambiabaserade flygbolaget Gambia Bird som trafikerat både europeiska destinationer så som London och Barcelona samt många västafrikanska huvudstäder har under tisdagen kommit med beskedet att all kommersiell flygtrafik nu ställs in med omedelbar verkan.
Bolaget som grundades av Thomas Wazinski och Malleh Sallah 2009 har under de senaste åren erbjudit ett alternativ för resenärer att flyga dels inom Västafrika men även till destinationer så som Barcelona i Spanien och London i Storbritannien.
Under tisdagen gick ett pressmeddelande ut med information om att bolaget nu ställer in alla sina kommersiella flygningar med omedelbar verkan och på obestämd framtid. Resenärer som köpt biljetter ska få full ersättning och man beklagar alla eventuella besvär som drabbar resenärerna. För att få upplysningar gällande ersättning och annan information rekommenderas det att man kontaktar sin resebyrå eller Gambia Birds kundtjänst på crm@gambiabird.com alternativt ringer något av nedanstående nummer.
Läget efter nattens skottlossningar och misstänkta militärkuppförsök i Gambia verkar ha lugnat sig och man börjar öppna upp runt om i landet.
Mycket tyder på att situationen verkar vara under kontroll och att angreppet troligen är avvärjt. Samtidigt har ingen myndigheten i landet ännu kommit med något offentlig uttalande, vilket bidrar till att en viss oro fortfarande finns.
Det råder just nu väldigt blandade känslor i landet och på vissa håll är folk fortfarande oroliga för hur det hela kommer att fortlöpa.
Uppdatering 20,03
Denton Bridge verkar nu vara öppnad för trafik igen och läget på gatorna i Banjul är lugnt trots att en oroad stämning fortfarande råder och det manas till försiktighet. Uppgifter om att flygplatsen nu är delvis öppnad har nått Afropé och ett flygplan från bolaget Royal Air Maroc har under tisdagskvällen lämnat Yundum international airport. Ytterligare ett ankommande och ett avgående flyg väntas under kvällen.
uppdaterad 16:37 Ett försök till militärkupp ska ha startat i Gambia tidigt på tisdagsmorgonen. Stadshuset och viktiga säkerhetsinstallationer ska ha tagits över av den beväpnade grupp som gått till attack. Bron in till huvudstaden Banjul ska ha stängts av.
Landets president Yahya Jammeh befinner sig enligt flera källor utomlands, även om uppgifterna över var han befinner sig varierar. Frankrike tycks troligt.
All trafik till huvudstaden Banjul sägs vara avstängd och angriparna tog, enligt ännu obekräftade uppgifter, tidigt under dygnet över flertalet säkerhetsinstallationer så som flygplatsen Yundum, fängelset Mile Stone II och Denton Brigde. Fem personer från landets militär ska hittills ha dödats och ett dussintal skadats. Rykten säger också att ledaren för militärkuppen, en Lamin Sanneh nu ska vara död.
Folket i landet har uppmanats att hålla sig inne och inte bege sig ut, utom i nödfall.
Gambia Birds flyg från Gatwick, England, som skulle avgått vid 10-tiden i förmiddags, med destination Banjul har ställts in. Gambia Birds avdelning i England berättar för Afropé.se att man har försökt komma i kontakt med sitt huvudkontor i Gambia, men har ännu inte fått någon information kring det inställda flyget. Monarch meddelar däremot att deras flygning från Gatwick som skulle avgå vid 9:00 och anlända till Banjul 16:00 ska ha avgått i tid och är på väg.
Samtidigt kommer nu uppgifter från Yundum, Banjuls internationella flygplats att ett flyg från England nekats att anlända till Banjul och istället fått landa på för uppgiftslämnaren ännu okänd destination. Flygplatsen är helt stängd och inga flyg tillåts just nu varken lyfta eller landa.
I Banjul råder enligt uppgift fortfarande kaos och bron är fortsatt stängd.
Uppgifterna om läget i landet varierar och får också anses väldigt knapphändiga.
UD:s presstjänst säger till Afropé.se att man tagit del av information om oroligheter i landet som ska ha startat under natten till idag. Man har kunnat bekräfta skottlossning, men har i nuläget ingen ytterligare information om läget. Man har kontakt och följer läget i landet via konsuln som finns på plats i Gambia.
Enligt UD är det svårt att veta hur många svenskar som befinner sig i landet, men man uppskattar att det rör sig om runt ett hundratal. Vidare uppmanar man alla svenskar som befinner sig i landet att vara försiktiga och följa läget via media så gott man kan.
Låt oss prata om ister. Med ist syftar jag på en person som har ett standardiserat paket med åsikter. Så med den definitionen är man en ist om man är liberal, men inte om man är telegrafist.
Är sverigedemokrater fascister? Rasister? Nazister? Kapitalister?
Kanske.
Det beror på så mycket. På vilken definition vi använder. På vilka vi syftar på – de i SDs riksdagsgrupp, även de i kommunstyrelser och SDU, eller alla SDs väljare. Hur många i en grupp måste omfattas för att hela gruppen ska vara en ist? 80 %? 100 %?
Det är ju så att om jag själv benämner mig som en ist har jag förmodligen rätt. Om jag säger att jag är socialist, kapitalist, liberal eller nazist måste ju omvärlden bevisa att jag inte har de åsikter jag påstår för att kunna ta ifrån mig min ist-roll. Den har då hela bevisbördan.
Om jag på samma sätt nekar till att vara något blir det också den som pådyvlar mig ett åsiktspaket jag inte accepterar som måste bevisa varför jag trots protester är detta. Och då krävs definitioner som är otvetydiga och allmänt accepterade. Man kan inte bara ha ungefär rätt. Man måste ha helt rätt. Annars blir påståendet ett påhopp, rent retoriskt, och något många tar avstånd från.
Bland nationalister, som själva hatar alla stämplar de får, är det på samma sätt mycket vanligt att kalla alla vänsterpartister för kommunister, trots att få om någon i V själv kallar sig det idag, och sedan hålla dem ansvariga för både Stalins, Maos och Castros påhitt.
Själv bestämde jag mig redan för flera år sedan för att inte på generell basis kalla sverigedemokrater för rasister. Det betyder inte att det är fel att göra det. Många, kanske de flesta, sverigedemokrater är rasister. I stort sett alla är muslimhatare, och jag känner många som anser att muslimhat är en sorts rasism. SD har dessutom varit rätt kassa på att rensa ut de riktigt svåra fall av rasistiska politiker som hela tiden avslöjas. Det finns fog för rasist- och fasciststämplar, men inte utan diverse akademiska kringelikrokar.
Anledningen till att jag inte använder ist-stämplar när jag pratar om hela partiet och dess medlemmar är ju inte att jag känner tolerans för SDs åsiktspaket, utan att name calling inte leder någon vart. Tvärtom förlorar man ofta på den sortens retorik. Det blir lite som att argumentera med någon som säger ”jag pratar inte med dig för du är dum”. Den kan själv tycka att den är ursmart som får tyst på motståndaren, men en betraktare håller oftast inte med. Den som är saklig vinner i längden. Och SDs anhängare från slott till koja har svept in sig i en gigantisk offerkofta som tyvärr fungerar. De kallar sig mobbade, och gråter oavbrutet ut i sociala medier – och deras underdog-image göds av alla benämningar de får i tid och otid.
Jag kallar däremot ofta sverigedemokrater för nationalister, enligt principen att det är vattentätt att använda det namn någon själv sätter på sig.
Vi som vill se SD krympa ihop och tyna bort behöver ha fokus på deras politik och deras världsbild, och det gör vi genom att berätta att SD har fel och varför, och genom att syna deras företrädare.
För oavsett vilken benämning vi sätter på en sverigedemokrat resonerar deras ledning och de flesta av deras medlemmar så här:
Sverige är till för svenskarna. Vi etniska svenskar är så annorlunda och speciella att vi måste skyddas från alla sorters influenser utifrån. Därför behöver vi stänga in oss här uppe i vårt nordliga rike, och fortsätta leva som på femtiotalet, när far gick till jobbet, mor stekte köttbullar och en mindre, svensk stad hade totalt en invandrad familj, som drev den lokala pizzerian och var glad och tacksam över att få bo i vårt fantastiska land.
Vi är snälla människor som förstår att det är fel att slänga ut invandrare ur landet. Så de som är här får stanna kvar. Vi vill inte ha dem här egentligen, men om de sköter sig och känner sig svenska och äter svensk mat, inte pratar någon rotvälska, inte blir sjuka eller arbetslösa och absolut inte röstar på MP, V eller Fi går det bra. Välkomna att stanna. På nåder.
Vi tycker att det är bättre för flyktingar att bo i ett tält i ett flyktingläger i åratal än att flytta hit där de ändå aldrig kan anpassa sig. Vi kan inte förstå vad de ska hit och göra.
Invandringen kostar tvåhundrafemtio miljarder kronor om året, och allt som är fel i samhället är därför invandringens fel. Om vi inte hade invandring hade vi kunnat genomföra både Alliansens och de rödgrönas reformer samtidigt, och ändå haft pengar över till att alla gamla ska få sjunga nationalsången varje morgon.
Det är denna världsbild som ligger bakom alla deras bisarra påståenden, och det är denna bild vi behöver möta.
Val Foto: Fatou Touray, afrope.se
Nu finns dessutom ytterligare ett argument: En röst på SD är en röst på kaos. De har lovat att sänka alla framtida regeringar, oavsett färg.
Jag vet varför. Förr kallade de sig ”borgerliga” utan problem. Men nu är de ute efter LO:s medlemmar. Därför behövde de, när de röstade ner S-MP-budgeten, tydligt ta avstånd från Alliansen genom att förklara att det var inte innehållet de gillade. Retoriken vrids åt vänster, och ”välfärd” blir ett favoritord.
Men beslutet isolerade dem också. Och deras gapande över hela höger-vänsterspektrat går faktiskt att vända emot dem.
Så låt oss, från vänster till höger, hjälpas åt med detta budskap i nästa val:
Vill du ha en rödgrön budget behöver du rösta rödgrönt. Vill du ha en alliansbudget behöver du rösta på Alliansen. Vill du ha kaos och ständiga nyval röstar du på SD.
Debutromanen ”Lila hibiskus” gavs inte ut i Sverige förrän roman nummer två blivit en succé. Men har du missat den är den väl värd att leta reda på. För vi pratar om Chimamanda Ngozi Adichie, som förmår att skapa sann bokstavsmagi.
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
”Lila hibiskus” är den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies debutroman, och kom ut redan 2003. Boken översattes dock till svenska först 2010, efter att hennes andra roman, ”En halv gul sol” blivit en braksuccé.
Chimamanda Ngozi Adichie är en av Afrikas starkast lysande litterära stjärnor just nu. Och ”Lila hibiskus” lämnar knappast någon besviken.
Jag har sällan eller aldrig läst en bättre skildring av det tudelade i att växa upp med en framgångsrik och i samhället väl ansedd far – som samtidigt är en religiös tyrann hemmavid. Kambili är femton år och lever med sin bror Jaja och sin mamma och pappa i ett överdådigt hus komplett med tjänstefolk och marmorgolv i Nigeria. Hon gör sitt bästa i skolan och sitt bästa hemma. Att hon aldrig riktigt ler och inte heller förmår hänga med i det sociala samspelet i skolan är det få som förmår tolka. Skolan handlar om en enda sak: att bli utnämnd till nummer ett i klassen vid årets slut. Och hemlivet handlar om att följa schemat pappa fastställt och försöka härda ut. Kambili slits mellan kärlek till och stolthet för sin pappa – och ren skräck eller ordlös fruktan när han misshandlat mamman så att fostret hon hade i magen dör och mamman närmast förblöder.
Boken Lila Hibiskus, Foto: Helena Svensson, Afropé
Det är outhärligt på sina ställen. Och just det att pappan har så gräsligt mycket pengar, i ett land där de flesta har klart mindre av den varan, gör allt så mycket svårare. Borde inte mamman skydda sina barn och sig själv och bara lämna? Låter självklart kanske. Men det är svårare när ”alla” avundas familjen, föräldrar ber mannen att gifta sig med deras döttrar och så vidare … Och att det inte alltid är så lätt för en ensam kvinna i Nigeria ser man tydligt på pappans syster Ifeoma. Trots sin anställning på universitetet har hon inte råd att köpa vare sig gas för att kunna laga mat eller ens enkelt mjölkpulver. Men hennes tre barn fostras i en varm, kärleksfull och uppmuntrande miljö. När Kambili och Jaja av en serie slumpmässiga händelser plötsligt hamnar hemma hos Ifeoma och hennes barn är clinchen total. Kambili vet inte hur hon ska bete sig, men finner plötsligt att hennes värld med ens expanderat … Och hon upplever känslor hon aldrig tidigare upplevt.
Dagen till ära har tomten hittat även till Gambia där julen dock inte firas helt traditionsenligt. Dans runt palmer, pizza till julmiddag och 30 grader i skuggan, så kan ett gambiskt julfirande se ut för någon som flytt Sveriges vinter för Gambias sol och värme.
Vi på Afrope.se (och TheGambia.nu) önskar alla en God Jul, oavsett hur eller var man firar sin jul!
Turistsäsongen är i full gång i Gambia, även om den från Skandinavien är betydligt mindre i omfattning i år, då Ving ställt in alla sina resor denna säsong på grund av minskad efterfrågan, och många är vi som brukar resa till landet som överöses med bilder och uppdateringar från folk som är där på semester, på våra sociala medier. Det är en glädje och en uns av sorg på samma gång att se dessa bilder. Glädje för att de väcker minnen av glädje för att vi saknar vårt ”favoritland” eller ”forna hemland”. Många är det som har familj, släkt och vänner i Gambia och där bilderna väcker både sorg och saknad från det vi inte har möjlighet att vara en del av just nu.
På samma sätt vet jag att det finns många människor i Gambia som sitter och tittar på våra bilder härifrån Sverige och saknar sina vänner, släktingar och familjemedlemmar som bor här. Några av dessa människor har kanske besökt vårt land, eller till och med bott här, eller så har de helt enkelt aldrig satt sin fot här. Eller inte ännu i alla fall…
Det är samma längtan och saknad oavsett från vilket håll i världen vi ser dessa bilder från ett land, en kontinent som vi av olika skäl inte har möjlighet att besöka just nu. Saknaden efter människor som man kanske inte har träffat på väldigt länge.
Foto: Fatou Touray/Afropé.se
Det är förstås lite sorgligt men också härligt att vi idag har globaliserats på ett sätt som vi kanske aldrig trott var möjligt för 20 år sedan. Vi kan ta del av varandras liv genom sociala medier och internet på ett sätt som inte var möjligt för inte allt för länge sedan. Sverige och Gambia har kommit närmre varandra och våra världsdelar har blivit en del av vår egen världsdel.
Det slår mig varje gång jag sätter min fot på den rödaktiga sanden för ett nytt besök i landet: kontrasterna. Olikheterna. Så nära och ändå så långt ifrån varandra. Så olika och ändå så väldigt lika.
Det slår mig också varje gång jag återvänder till Sverige och sätter ned mina fötter på den isiga, hala marken här i Sverige. Alltid en känsla av att ”vara hemma”. Alltid en känsla av att tillhöra. Vara en del av. Alltid glädjen över att träffa närstående man har saknat. Antingen de här i Sverige eller de där i Gambia.
Jag tänker ändå att alternativet som vi hade innan internets intåg i vår vardag, inte var till förnöjsamhet om vi ska jämföra. Då fick vi förlita oss till telefonin och de höga taxor som fanns då.
Afropé 