Aminatahs musikresa – del 11: Min bäbis

Jag tror aldrig att jag kommer att glömma, känslan av när strålkastarna bländar mig då jag tar ett kliv och intar en scen. Publikhavet syns men mest som ett somrigt morgondis efter juliregn och jag skymtar förväntansfulla blickar från de främre raderna närmast scenen. Jag utbyter blickar med någon i bandet, jag talar med publiken och frågar hur de mår. Dess gensvar är en blandning av skrin, gälla, mörka och mumlandes röster men skapar en kör av ett gemensamt gensvar. Jag letar i huvudet efter vilken låt jag ska sjunga, hur börjar den? Hur går texten? Men allt flyter på. Vissa misstag slår oss lätt i bakhuvudet men berör oss mindre än ett myggbett, ingen märkte något. The show must go on.

 

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

När ruset fortfarande sitter kvar i kroppen och jag kliver av scenen möts jag av mina nära, kära och medarbetare med kramar och varma ord. Känslan är obeskrivlig, jag vill upp på scenen igen. Scenen är min drog och ruset slår troligtvis de flesta substanserna man kan inta. Numera påminns jag också av känslan då jag öppnar min Facebook eller går in på olika webbtidningar med bilder och recensioner från de senaste showerna. Jag kan inte annat än att tacka gud och alla som har hjälpt mig på vägen för att nå dit jag är idag.

Den 24:e januari 2015 står jag inför min första skivlansering som ska huseras på Alliance Franco i Gambia, nära West Field. Planeringen är i full görning och jag har börjat med marknadsföringen med hjälp av några riktigt motiverade och duktiga samarbetspartners. Min nya skiva är min bäbis och jag vill att den ska växa upp till något stort, med lovord från många tror jag genuint att allting kommer att gå bra, så längtande tittar jag i almanackan med hopp om att dagarna kan gå lite snabbare.

Inför lanseringen har jag transformerats till en mindre galning. Jag agerar artist, skådespelerska, affärskvinna, bokare, radiopersonlighet, skribent, talesman, distrubetör, publicist och allt annat som råkar behövas. Inte för att jag inte har andra personer som hjälper mig med allt ovanstående, utan för att jag måste se till att min bäbis vårdas på rätt sätt, för att jag inte kan släppa kontrollen helt och hållet likt en nybliven förälder. Tänk om dom andra inte förstår, bryr sig eller älskar lika väl som jag… destruktivt, ja. Nödvändigt, ja.

Samtidigt som allt med min lansering är i görningen har jag andra bollar i luften. Jag håller på och förbereder inför Gee’s albumsläpp där jag agerar supporting act, jag och Artenola ska spela in en video dagen efter till låten ”don’t mean nothing” och på kvällen släpper en annan av Gambias största artister Manding Morry sin nya platta, en show man naturligtvis måste närvara. December är, och har under alla de senaste åren varit den största musikmånaden i Gambia.

image (1)Gee, som enligt många klassas som den största artisten inom Rap Mbalax släpper sin platta #situations under helgen med support av artisten DeMarco på Independence Stadium i Bakau. Många säger att det kommer att vara det största släppet och att det är det mest efterlängtade evenemanget år 2014.

Under möten med Gee och under repetitioner ser jag hur hans mobil ringer non-stop, hur han aldrig får en lugn stund, hur alla ständigt vill framföra något till honom personligen …plötsligt känner jag mig lugnare. Jag känner mig lugnare för att jag inte är ensam om stressen av att vara på 13 ställen samtidigt. Jag inser att alla artister i denna atmosfär går igenom liknande faktorer. Det börjar kännas mer okej. Samtidigt börjar jag förstå en viss acceptans i att de flesta artisterna sitter med 3 mobiler framför sig även medans de sitter i möten och folk reagerar knappt på det hela. Ett beteende som skulle vara helt oacceptabelt i Sverige.

Media jobbar ständigt med och emot en när man står i rampljuset. Jag skrattar nästan när journalister som jobbar för motsvarigheten av skvallertidningar försöker sätta mig på plats. Hur de lyckas vrida och vända på de ord jag väljer, hur de uttrycker saker i media och hur de promt försöker klura ut om man har någon relation eller någon ”beef” med andra artister. Vissa saker gör en uppriktigt sagt ledsen, besviken och otroligt kluven. Samtidigt som vi alltid har vetat att showbusiness funkar så.

Dom gångerna man då känner sig ledsen och som att världen har slagit en i ansiktet så kan man trösta sig med känslan av när man kliver av scenen, eller har läst klart artikeln, och när tv-showen är klar… När man känner för att falla. Ja, just då, likt de dåliga som bra dagarna, då står ens nära och kära samt ens medarbetare där, redo att fånga en.

Foto: Freja Lindberg
Foto: Freja Lindberg

Jag är fångad och nu är det är dryga en månad kvar till min bäbis ska visas upp för världen.

Om ni är i Gambia får ni gärna komma på dopet.

24:e Januari, 2015.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s