AfriLeaks hoppas på visselblåsare i hårt kontrollerade länder

AfriLeaks är en webbplats som skapar möjligheter att exponera affärsmän och politiker som missbrukar sin makt. AfriLeaks har lanserats av media och kampanjgrupper och är en visselblåsare. Människor kommer genom AfriLeaks ges möjligheter att läcka känslig information helt anonymt.

Afrileaks logga
AfriLeaks logga

Sajtens grundare menar att det är ett försök att öka undersökande journalistik – att avslöja omfattande korruption och brott mot mänskliga rättigheter. Det kommer också att hjälpa till att kringgå växande övervakning av regeringar och företag, säger de.

Afrileaks, som består av 19 medier och aktivistgrupper, säger att det har åtagit sig att ”säga sanningen till makten”.

De utmaningar AfriLeaks står inför är att försöka få visselblåsare i länder såsom Eritrea och Sudan att ta bladet från munnen, då kontrollen av internet i dessa länder är extremt hård.

AfriLeaks

Fatou Touray
Fatou Touray

Aminatahs musikresa – del 14: "Home Cooked Hitmakers"

Förra veckan medverkade jag i en radioshow på Paradise FM med rätt kort varsel. När vi talade i telefon för att bekräfta mitt gästande frågade jag i vanlig ordning om vi skulle prata om något speciellt? Informationen jag fick som svar var att vi kunde välja ämne vid ankomst, strukterat? nej, men det funkar.

Klockan 20:00 på minuten, enligt avtalad tid kom jag inrusande efter många moment. Min chaufför hade haft problem med bilen någonstans i mitten av ingenstans. Med hjälp av några snälla tioåriga pojkar kickade vi till slut igång den länge nog för att ta oss till verkstaden. Jag manade männen i verkstaden att skjutsa mig till närmsta stadskärna eller huvudväg så att jag kunde ta en taxi men killarna talade varken speciellt mycket engelska eller wolof och mina tre fraser jag kan på deras språk, mandinka, tog mig inte så långt, dessutom hade chauffören jag kom med sprungit iväg på äventyr.

Väl på banan igen med en halvt fungerande bil berättade jag för den nu returnerade chauffören om min upplevelse, varpå han började skratta högt och ljudligt. ”Men dom skämtade ju” förklarade han några minuter senare. ”Mandinkas gillar inte att tala engelska eller wolof, fast dom både förstår och kan kommunicera”. Så jag undrade då om de njöt av min förtvivlan. Svaret var ”Ja”.

Foto: Privat
Foto: Privat

Hursomhelst var radiopresentatören på plats när jag anlände och skrattade lite för att jag såg så stressad ut. ”Du fattar konceptet av showen eller hur?” Mumlade han under reklampausen. Konceptet? Jag hade uppfattat det som att de frågar och jag svarar. Så brukar det i alla fall vara. I vanliga fall, ja. Men det här var inte i vanliga fall, det här var en show med ett väldigt bestämt koncept som heter ”Home Cooked Hitmakers”. Generellt sett ett jättebra koncept som tillåter lyssnarna att få mer insikt i hur skrivarprocessen ser ut för artister och musiker. I direktsändning för de tillsammans två artister som har en timme på sig att skriva en låt ihop. Presentatörerna bestämmer en instrumental som de ska skriva till och lyssnarna väljer ett koncept, ett ämne att skriva om.

Nu råkade det sig så att den andra artisten var en No Show. Så i direktsändning frågade de mig nu om jag kände mig bekväm i att skriva hela låten själv. ”Såklart!” utbrast jag, kanske mest för att det var det jag borde säga, inte nödvändigtvis för att det var ett genomtänkt beslut. Detta innan jag ens hade lyssnat på musiken eller fått ett ämne att skriva om. Klockan började ticka, jag hade nu 20 minuter på mig att skriva Vers nr 1. Temat var ”Beauty of life”.

Strax innan 4 minuter hade passerat var jag färdig med vers ett. Vers två tog dryga 3 minuter och refrängen tog strax över 6 minuter att skriva. Jag var tydligen den snabbaste någonsin på programmet med att skriva en låt. Jag tror inte på att det nödvändigtvis identifierar mig som den bästa låtskrivaren, men likt vissa spenderar dagar, veckor eller månader på att skriva klart en låt så skriver jag gärna klart en idé, en idé som man senare kan utveckla, så fort som möjligt. Jag gillar att skriva ned mina ord snabbt så att jag kan ändra eller börja om från början inom samma tidsram om det behövs. Som tonåring införskaffades det minst ett anteckningsblock i veckan, varav många sidor endast hade en fras, vissa sidor hade samma fras. Min mamma hatade att jag slösade på papper. Jag kunde inte riktigt förklara varför jag behövde en ny sida för att kunna skriva en helt ny text fast det fanns utrymme. Jag behövde bara alltid en blank sida.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg
Aminatah. Foto: Freja Lindberg

I tisdags gick jag tillbaka till radiostationens inspelningsstudio och sjöng in låten. Deras plan är att göra en samlingsplatta av alla dessa låtarna med en kommande livespelning för albumlanseringen. Det ska bli roligt att höra vad alla lyckades åstadkomma då detta är en veckoshow och konceptet upprepas vecka efter vecka. Under den ”riktiga inspelningen” filmades jag även i studion. Ännu ett överraskningsmoment som påminner en om att smink aldrig är underskattat…

Dagen innan hade vi spelat in musikvideon till min och Artenolas låt ”Don’t mean nothing”. Vi hade jätteskoj och det är i dom stunderna som man verkligen får vara den skådespelerskan som man trodde att man var vid 9 års ålder, då man sjöng framför spegeln med en låtsasmikrofon i högsta hugg (läs: hårborste). Man får vara artisten som fansen vill att man ska vara. Jag tror att Gambia fortfarande har ett större intresse i det visuella likt MTV-generationen än vad vi har i Sverige. Jag tittar väldigt sällan på musikvideor, inte för att jag ogillar dom, mest för att jag inte kommer i kontakt med dom så ofta. När jag var yngre hade vi alltid igång MTV eller ZTV i bakgrunden på hemmafesterna och mysen, även om ljudet var av. Nuförtiden måste jag surfa in på Youtube för att kika, med det specifika syftet.

Responsen jag har fått i Gambia gällande min kommande video har varit positiv, jag har även fått en hel del kärlek från Sverige. Förväntansfulla människor och supporters som dagligen skickar små facebookmeddelanden om att de ser framemot den. Sånt får en att vilja göra mer, jobba lite hårdare och att åstadkomma det där lilla extra. Om du är en av dom, tack!

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Krönika: Vad är egentligen religion?

Vad är egentligen den riktiga sanningen? Finns det en Gud? Finns det gott och ont, ett helvete och ett paradis? Finns det kanske massa olika gudar eller finns det kanske ett liv efter döden? Har vi egentligen någon mening här på jorden eller är vi bara en liten del på en oändlig tidsskala, har vi ingen större betydelse utan är vi bara ett resultat av den ”stora smällen” för så många miljarder år sedan?

Göteborgs synagoga - Bild: Gumisza
Göteborgs synagoga – Bild: Gumisza

Det här är frågor som alla säkerligen tänker på någon gång i livet. Det är också frågor som inte har ett rätt eller fel svar, för vi har än idag faktiskt inte hittat svaren. Antagligen kommer vi aldrig hitta de exakta svaren och det är något vi har svårt att acceptera. Vi vill ha svar, vi vill veta hur vi kom till, vad vi har för mening på den här jorden, och så vidare. Det är möjligt att det är på grund av sådana här obesvarade frågor som religion kom till. Vi behövde tro att något, någon, några skapade vad vi är idag. Religioner ger svar på alla dessa frågor, svaren ser absolut helt olika ut beroende på vem du frågar, men det är i alla fall svar. Så vad är då egentligen religion? Absolut allting och ingenting, med andra ord ett begrepp som är nästintill omöjligt att definiera med en absolut definition. Religion ger människor svar, oavsett hur svaren ser ut. Oavsett om det är rätt eller fel svar, så ger det svar. Egentligen är det väl vad vi alla söker, svaret på meningen med livet?

Det är någonting väldigt fint med allt det här. Vi har friheten att bestämma vad som är rätt för just oss, jag kan välja min egen sanning, det behöver inte vara någon annans sanning, utan det är min helt egna. Så varför då ta någonting så fint och heligt och smutskasta det med ondska och dolda agendor. Varför försöka kontrollera människor genom deras tro? Varför döda i Guds namn när alla religioner förespråkar kärlek?

Det är fascinerande, men framförallt skrämmande, hur människor kan tro så starkt på sin övertygelse att de är redo att begå oförlåtliga brott på grund av den. Det behöver inte bara vara en religiös övertygelse, utan i stort sett vad som helst, men i vilket läge är det man släpper sitt eget sunda förnuft och helt hänger sig själv till extrema grupper. Vad för typ av människa är man då? Är det en ond människa med trasig bakgrund utan familj och vänner? Eller kan det vara en helt vanlig människa som du och jag, som har jobb, har gått i skolan, har vänner och familj? Jag tror inte det finns någon typisk profil på den som är kapabel till att ta det där extra steget in i religiös, politisk eller ideologisk extremism.

Sedan vi människor kom till jorden har vi alltid trott på någonting. Jag tror vi behöver det. Vi är en liten del av universum, en liten del av någonting oändligt. Hur bearbetar man den tanken? Det finns inget stopp. Vi kan inte fullt ut förklara hur allting fungerar, vi kan inte förklara varför vi är här på jorden, vi kan inte förklara meningen med det. Vi människor vill ha en förklaring till allt, vi kan inte bara släppa saker och inse att vi inte förstår allt, vi måste ha en förklaring till varför saker är som det är. Så vi vänder oss till någonting större än oss själva, någonting vi kan tro på, någonting som skapade oss, en mening med vår existens. Men hur kan då någonting så personligt som tro skapa så mycket problem i världen?

Det finns absolut inget konkret svar på den frågan, men jag tror att en del av det är bristande respekt för varandras olikheter och livsuppfattningar. Bristen på respekt kommer från alla håll. Om vi ska prata om de tre största religionerna i världen judendomen, kristendomen och islam så dyrkar alla tre religioner samma Gud, det här står klart och tydligt i alla heliga skrifter. Målet är detsamma, det är vägen dit som skiljer sig en aning. Det som inte står någonstans i varken Bibeln eller Koranen är att det är ok att påtvinga sin egen tro på någon annan, man kan informera och upplysa, men inte tvinga. Att sedan gå och döda sina medmänniskor i Guds namn är för mig helt oförståeligt. Hur de sedan försöker rättfärdiga det med utdrag ur till exempel Bibeln eller Koranen är en synd i sig.

Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé
Moské i Gambia Foto: Fatou Touray, Afropé

Jag anser att de människor som kallar sig ateister eller icke-troende måste respektera att religion är någonting väldigt heligt och viktigt för många människor. Jag personligen är inte speciellt religiös och kan inte påstå att jag tillhör någon speciell religion men vem är jag att säga till någon annan hur hen ska tro eller hur hen ska leva.

Det som hände i Paris är ett perfekt exempel på den bristande respekt vi har för varandra. Vad som hände människorna som blev mördade av terroristerna är förfärligt och fel på alla sätt och vis och de männen som utförde det här i ”Guds namn” kan inte kalla sig religiösa. Men det som sedan följer kan jag inte förstå, varför man fortsätter att publicera avbildningar av profeten Mohammed. Jag förstår hela grejen med tryckfrihet och yttrandefrihet och att det är två pelare som demokratin är uppbyggd på. Det jag har svårt att förstå är; Varför, om man vet att det finns någonting i en religion som är förbjudet, någonting som betyder så mycket för miljoner människor, någonting som egentligen inte påverkar en själv – varför går man då in för att göra något bara för att man kan, utan någon tanke på de människor som det faktiskt berör? Enligt mig är det ren illvilja och brist på respekt för sina medmänniskor som faktiskt tycker att det är viktigt. Jag blir så förbannad varje gång jag hör att det har gjorts en avbildning, för det finns absolut ingen anledning till det, det kommer inte någonting gott ur det, utan man gör det verkligen bara för att man kan. Helt fel enligt mig. Självklart är inte detta en anledning för någon att skada de människor som gjort avbildningar, men jag tror att sådana här hemska tragedier kan undvikas om vi börjar respektera varandras olika uppfattningar om livet.

Kyrka i Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé
Kyrka i Stockholm Foto: Fatou Touray, Afropé

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig helt tillfreds med inställningen att det inte finns någon Gud. De är helt okej med tanken att de inte riktigt vet var de kommer ifrån eller vad meningen med deras existens är. De lever lyckliga i det ovetande. Medan det finns människor som ägnar hela sitt liv åt att hitta sanningen, hitta meningen med livet, finna Gud och finna frälsning. De överlämnar sig själva till något som är större än de själva. Betyder det då att de människor som finner Gud, i vilken form nu Gud och gudar utspelar sig, har hittat sanningen, finner de sanningen? Eller är de egentligen precis lika ovetande som alla andra?

De människor som inte tror på någon slags Gud eller högre makter lutar sig ofta tillbaka på vetenskapen och logiken. Allting har en naturlig förklaring och vetenskapen har konkreta bevis, vilket religioner saknar. De i sin tur anser att de ingår i något som är större än de själva, universum. Då kan man ju fråga sig om vetenskapen ska ses som en religion? Dock har de mer bevis de kan luta sig tillbaka på, men samtidigt var det inte så längesen som vetenskapen sa att jorden var platt, så hur mycket kan man egentligen lita på den vetenskapliga sanningen? Och hur viktigt är det egentligen att veta?

Dessa frågor är omöjliga att svara på, jag personligen kan säga vad jag tycker, jag har mina egna åsikter om vad som är rätt och fel men jag kan inte hävda att den sanningen är någon annans sanning. Det är när människor hävdar och tvingar på andra människor sina åsikter som det blir farligt. Inte bara när det kommer till religioner utan i alla aspekter och avseende i samhället. Ateister kan vara lika fundamentalistiska i sin framfart som religiösa personer kan vara, allt handlar om tolerans gentemot varandra och en tillräckligt stor självinsikt att jag som enskild individ inte sitter på den enda sanningen.

 

Mam-Yandeh Gaye
Mam-Yandeh Gaye

 

TV4:s nya musiksatsning – Lyckliga Gatan

Den 7 januari startade ett nytt musikprogram på tv4, ”Lyckliga Gatan”. Programmet går ut på att två artister från olika genre och som kommit olika långt i sina musikkarriärer träffas under några dagar och gör tolkningar av varandras låtar. Flera av de deltagande artisterna är afrosvenskar och artisten Näääk gör sin programledardebut i programmet. Ikväll ser ni det fjärde av sex avsnitt i programserien.

IMG_20150107_212328
Gee Dixon tillsammans med Näääk Skärmavbild: TV4 play

I säsongens första program träffades artisterna Arja Saijonmaa och Gee Dixon.
Arja är en internationell sångerska från Finland som slog igenom på 70-talet. Hon slog igenom i Sverige med sången ”Jag vill tacka livet”, som hon sjöng på Olof Palmes begravning.
Gee är en kille som rappat sedan ung ålder och turnerat runt i Sverige med Ken Ring. Han har även medverkat i ett antal låtar, så som ”50 länder” med Mohammed Ali och ”Swish” med Stor. I höstats släppte han även sin debutsingel ”Mitt Liv”.

 

20150125_124845
Samboii – Skärmavbild: TV4 play

I andra programmet träffades Harpo och Samboii.
Harpo slog precis som Arja Saijonmaa igenom på 70-talet och har gjort flera kända låtar, däribland ”Sayonara”. Harpo föddes i Stockholm, men bor numera i Halmstad, där han arbetar med hästar.
Samboii är ny inom den svenska hiphop-världen. Han har sedan tidigare arbetat med OIAM och nyligen släppte han debutsingeln ”Vägra Vara”.

 

Fullskärmsinfångning 2015-01-25 131602.bmp
Kumba – Skärmavbild: TV4 play

Tredje veckan träffades den legendariska svenska sångerskan Kikki Danielsson och rapparen Kumba.
Kikki är välkänd för låten ”Bra vibrationer” som kom ut på 80-talet och för sin medverka i Melodifestivalen ett flertal gånger.
Kumba slog igenom i Linda Piras låt ”Knäpper mina fingrar (remix)”. Vi har ännu inte hunnit se så mycket av Kumba, men hon släppte nyligen sin debutsingel ”I staden”. Läs mer om Kumba.

 

I kvällens avsnitt ser vi Linda Pira tillsammans med Mats Paulsson.
Mats är sångare, konstnär och poet. Några av hans mest kända verk är ”Barfotavisan” och ”Baggenslåten”.
Linda är idag Sveriges största kvinnliga rappare och hennes namn blev känt år 2012. År 2014 vann hon en Grammis för årets nykomling och har även hjälpt andra kvinnliga rappare in i musikvärlden via sin remix på låten ”Knäpper mina fingrar”, bland annat Kumba som var med i programmets tredje avsnitt.

I programseriens näst sista avsnitt får vi bekanta oss med Ann-Louise Hanson och Allyawan.
Ann-Louse är kvinnan som har spelat in över 600 melodier, haft 50 låtar på svensktoppen och deltagit 13 gånger i Melodifestivalen.
Allyawan kommer från Jönköping. Han har varit aktiv rappare i Sverige sedan 2005, då han släppte din debut-EP ”Dümma mig”.

Fullskärmsinfångning 2015-01-25 131418.bmp
Skärmavbild – TV4 play

Säsongsavslutningen av Lyckliga Gatan bjuder på Tommy Nilsson och Jennifer ”Jeaff” Hellqvist när de tolkar varandras låtar.
Tommy är bland annat känd för låten ”Öppna din dörr” och slog igenom på 80-talet. Även han har deltagit i Melodifestivalen ett antal gånger, bland annat med låten ”En dag” (1989), då han kom på en fjärdeplats i Eurovision-finalen.
Jeaff är från Örebro och har förutspåtts bli Sveriges bästa rappare. I höstas släppte hon singeln ”Tornado” tillsammans med Lil’Star.

”Lyckliga Gatan” sänds klockan 21.00 på onsdagar i tv4. Redan sända avsnitt kan ses på TV4 Play.

Bildrättigheter för samtliga bilder ägs av TV4

Hawa Sallah
Hawa Sallah

Veckans Bild v5

Karité. Foto: Anna Wedin, Afropé.se
Karité. Foto: Anna Wedin, Afropé.se

Karité, sheasmör, Bamboo cream, kärt barn har många namn. Denna kräm som används till de flesta åkommor är ingen nyhet på den afrikanska kontinenten medan övriga världen relativt nyligen fått upp ögonen för detta under. Allt ifrån torra armbågar, växtvärk, torrt hår och hudbristningar kan behandlas med Karité. Det rena smöret köps kilovis på lokala marknader medan man i Europa oftast hittar smöret som ingrediens i exklusiva krämer.

Afropé.se har tidigare skrivit mer om dess användningsområden HÄR

Anna Wedin
Anna Wedin

Trummisen i Jaliba Kuyateh är död

Nyaw Nying, slagverkare i Jaliba Kuyatehs Kumareh band har avlidit. Jaliba Kuyatehs ena hustru, Fatou Jaliba Suso delgav dödsbudet på sin Facebook tidigt i morse.

Begravningen ska ha ägt rum idag klockan 17:00 i Jeshwang. Nyaw Nying var son till den store ceremonimästaren Batch Samba Nying.

Jaliba Kuyateh med Kumareh Band under ett Sverigebesök 2013. Foto: Kiqi Dumbuya, Afropé
Jaliba Kuyateh med Kumareh Band under ett Sverigebesök 2013. Foto: Kiqi Dumbuya, Afropé

Nyaw Nying har bidragit till att blanda Mblaxrytmer med korapop tillsammans med Jaliba och de övriga bandmedlemmarna. Han var en hyllad trumslagare som rankas som en av Senegals och Gambias allra bästa trumslagare och som hanterade sitt instrument lysande.

I november 2014 var Nyaw Nying tillsammans med de övriga i Jaliba Kuyatehs Kumareh band på en längre turné som innefattade både USA och delar av Europa.

Jaliba Kuyatehs ena hustru Fatou Jaliba Suso var den som offentliggjorde dödsbudet i morse. Hon skrev bland annat:

”Inna lillahi Wa Inna’ilayhi Raj’un’ Every soul that taste life will surely taste death …. Jaliba and the Kumareh Band regret to announce the demise of Nyaw Nying the drumlit player of the Kumareh Band”.

Även Jaliba Kuyatehs andra hustru Tuti Jaliba Sanyang uttryckte sin sorg över Nyaw Nyings död, i sociala medier under dagen. Hon skrev bland annat:

”A thousand words won’t bring you back, I know because I have tried, neither will a thousand tears I know because I have cried. Always on my mind, forever in my heart. Rest In Peace Nyaw Nying.”

Dödsorsaken har ännu inte angetts. Vila i frid, Nyaw Nying.

Fatou Touray
Fatou Touray

Vilka är SDs anhängare?

”Vilka är egentligen Sverigedemokraterna?”

Jag får frågan ibland, ofta tillsammans med ”Är alla rasister?”.

Vilka de är och vad som driver dem är förstås omöjligt att leda i bevis, men jag har ändå en viss uppfattning efter att ha studerat dem ett tag.

Partiet SD, som här får symboliseras av Åkesson, Herrstedt och Kronlid, har en rätt snäv syn på vad SD är – faktiskt. ”Åsiktskorridoren”, alltså vad partiföreträdare får tycka, är rätt trång, och mycket få svenskar skulle egentligen köpa in sig i deras världsåskådning, som utgår från en besatthet vid svenskhet och hur man ska vara för att vara svensk, kombinerad med ett starkt avståndstagande från rasism, där alla, inklusive invandrare, gärna får bo här bara de ”assimileras” och slutar äta falafel och prata sitt modersmål.

De flesta som delar SDs stora svenskhetsfokus är trots allt även rasister. De må ha vänner som är adopterade, och de har förvånansvärt ofta en fru från Filippinerna, men under ytan ligger en rasfixering som visar sig förr eller senare.

I bilden symboliseras rasisterna av det bruna lagret. Längst ner ligger de som egentligen är SvP, men som röstar på SD i brist på alternativ.

Jag vill påstå att de som är genuina nationalister, dvs rasister och de som tycker som partiprogrammet totalt är ungefär 7-8 procentenheter av deras tretton procentenheter.

Jag grundar det på två undersökningar.

Den ena är SCBs stora partiundersökning, som visar att 7,7 procent av svenska väljarkåren har SD som bästa parti.

Den andra är en studie från Linköpings universitet, som visar att ”50 procent av 2014 års SD-väljare ställer sig negativa till en muslim som granne, att 45 procent ställer sig negativa till en muslimsk vårdgivare åt sin förälder och att 80 procent av SD-väljarna ställer sig negativa till att en muslim gifter in sig i familjen.” Om vi kommer fram till att ett genomsnit av 60 % av 12,9 % är främlingsfientliga betyder det också ungefär 7-8 procentenheter.

De övriga väljarna delar inte SDs tankegods. De röstar på dem av andra skäl. De kanske tycker flyktingarna kostar för mycket, eller vill skicka en sorts signal om integrationsproblem – hur de nu får ihop det med att rösta på det parti som verkligen tar avstånd från integration, eller de kanske bara vill säga ”jag är missnöjd”. Och då smäller en röst på SD högre än en blankröst. Valet var trots allt rätt tråkigt, med brist på förnyelse från både höger och vänster. Sedan finns de som tycker SDs pojkar är så söta och mobbade av elaka etablerade partier, och slutligen en grupp som vill hämnas för Decemberöverenskommelsen.

Ingen av dessa väljare är särskilt rationell, påstår jag, men de är inte egentligen rasister. Alla går därmed att ”omvända” – genom att förklara varför SD har fel. Än så länge.

För det problematiska är att jag tror kärnan växer. Att säga att ”du tillhör ett stolt folk som är världsbäst, men hotat” går alltid hem. Det är inte bara Hitler som spelat på nationalismen. Ju mer utanför och fattiga, andligt eller bokstavligt, folk känner sig, desto större behov har de av den bekräftelse nationalismen ger dem.

Det finns en sällsynt lockelse i att få känna sig vara utvald för den som inte annars åstadkommit något särskilt i sitt liv.

Jag känner att tonen i samhällsdebatten förändras – jag uppfattar att fler strömmar till, och jag är uppriktigt rädd för den trenden.

Att ”omvända” de övre lagren är förhållandevis lätt. Nagla fast SD längs höger-vänsterskala, och visa att de faktiskt helt saknar politik utanför invandringen, visa sedan att deras migrationspolitik också är tom och att deras led är fulla av rasister och att deras besatthet vid svenskhet är absurd, och ”normala” människor vänder tillbaka.

Men den som verkligen svalt nationalismens tankegods vet jag inte hur man omvänder.

Dagens metoder verkar inte funka.

Vi behöver byta recept.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt