Aminatahs musikresa – del12: Krönikan jag aldrig trodde jag skulle våga skriva

Jag trodde aldrig att jag skulle våga skriva den här texten. Jag trodde att det skulle visa mig som svag, inte som stark och att folk skulle döma mig. Jag trodde att alla profiler som vid något tillfälle ogillat, hatat, skvallrat om eller pratat illa om mig, skulle få mer krut och min största rädsla var att det dom tyckte eller tänkte om mig skulle visa sig vara rätt. Visa sig vara sant.

Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson
Aminatah Foto: Lena Grey-Johnson

Som ungdom var jag besatt av att vara en i mängden. Inte för att jag inte ville stå ut. Men skulle jag sticka ut, ville jag göra det för att jag var bra på något, eller egentligen bäst på något. Tillhörighet var något jag saknade sedan barnsben då jag växte upp i ett svenskt överklassamhälle, ett samhälle där de flesta av mina klasskamrater var vita och rika med föräldrar vars leverne motsvarade ett svenskt wallstreet, en rak motsats mot min verklighet. Så kändes det iallafall.

Villor. Landställen. Semesterresor. Kläder. Elektronik. Fester. Bilar. Födelsedagspresenter.

Med min bruna hy och mitt krulliga hår stod jag ut på varje klassfoto, precis som jag stod ut för att jag var en decimeter längre och större än alla andra i klassen. Jag var bland de få som bodde i en lägenhet istället för i en villa, så även där stod jag ut, fast jag egentligen inte tror att någon brydde sig speciellt mycket, inte jag heller, men tillhörighetskänslan ekade tom vid varje detalj.

Jag skrev min första låt vid 9 års ålder som handlade om min morbror och hans nya flickvän. Texten löd, ”Hon har en vacker hy, hon heter Ros-mari, hon brukar sminka sig då och då. Fast hon har ingen släkt, min kärlek den har väckt och hon förtjänar kanske mer, men ändå är hon min”. Jag tror att jag ville att han skulle sjunga den till henne, jag och min morbror var väldigt nära på den tiden och jag var glad när han berättade att han hade träffat någon speciell.

Samtidigt fann jag en kärlek till musiken, en kärlek som tillät mig att stå ut, att vara lite annorlunda än alla andra. En stjärna. Så när Robyn upptäcktes vid ung ålder ställde jag mig och övade framför spegeln likt många andra unga drömmare, i hopp om att Max Martin skulle råka traska förbi och höra min ljuva stämma (läs, otränade röst). Men den dagen kom aldrig. Jag tyckte mig kämpa, uppträda, spela in och stå ut i min närmsta krets, men det räckte aldrig till. Så även när jag tog till rappen och kände mig som en av de bästa kvinnliga rapparna, iallafall i Sverige (något jag fortfarande står vid), så räckte inte det heller till. Drömmen var större än hoppet om morgondagen.

Ut stod jag absolut. Jag stod på flera stora scener. Min, om man törs säga det, ”töntstatus” och det utanförskap jag hade erfarit i mina tidigare år var borta, plötsligt fann jag mig själv sittandes vid det ”coola bordet” i gymnasiets matsal. Även tio år senare känns det töntigt att förklara det, men alla som någonsin har gått i skolan, i Sverige åtminstone, vet vad jag menar. Ja, eller som som har tittat på någon tonårsserie likt Beverly Hills 90210. Jag kände mig inte som den lilla tönten som jag egentligen var, eller som samhället hade tillåtit mig att känna mig som, för att jag fick stå ut, för mina fina kvalitéer. För att jag inte längre behövde vara som alla andra, en i mängden, för nu var det äntligen en bra grej att ”sticka ut”.

Slaget i pannan kom när jag fortsatte att plugga musik, i USA, och insåg att om alla är väldigt duktiga på en och samma grej, ja sång i det här fallet, så står man inte längre ut. Då är man normen. Plötsligt insåg jag att jag aldrig egentligen hade nöjt mig med att passa in, i samma veva förändrades jag en hel del. Jag förlorade många vänner för att jag inte längre nöjde mig med att vara en sidekick med mindervärdeskomplex, som passade in i gruppen men inte som solo. Jag förlorade många vänner för att jag lärde mig att ta upp mer plats, plats som andra ofta fick ge upp, för så fungerar musikbranschen, så fungerar hierarki.

Foto: Freja Lindberg
…… ”Jag är bra på det jag gör, överallt i världen”…… Foto: Freja Lindberg

Men medan jag förlorade vänner, fann jag mer plats för de individer som såg att jag växte i mig själv. Jag fann mer tid för de människor jag brydde mig om och jag lärde mig att stå upp för mig själv, för mina drömmar och för min kapacitet.

Det gör otroligt ont att förlora människor som man älskar. Framförallt när man inte kan motivera det hela med bättre ord än ”det var dags för en förändring”. Att själv inse att man inte alltid kan vara den som finns där för andra, speciellt inte om man inte kan vara där för sig själv. Att människor man älskar inte kan acceptera när deras sidekick, deras wingman, ibland tar deras plats i rampljuset, att det är okej.

Jag har vuxit ur ”coolhets-komplexet” och jag vet numera att det häftigaste bordet jag kan sitta vid är bordet där nästa Einstein sitter. Kanske är hen Hollywoods definition av glasögonorm, ful och tönt. Kanske är hen otroligt vacker och utåt sett en Paris Hilton, men jag vill lära känna människor som sticker ut. Jag vill själv passa in genom att sticka ut.

Många har frågat mig varför jag sysslar med musik i Gambia av alla ställen. Jag har frågat mig själv samma fråga. Jag är bra på det jag gör, överallt i världen. Men sanningen är nog att Gambia är första stället där jag har vågat, trotsat, helhjärtat kämpat och lyckats med att sticka ut. Men det är definitivt inte det sista stället.

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s