”- Innan slutet av året kommer regionen Sierra Leone – Guinea – Liberia vara fritt från ebolasmittan”. Röda korsets generalsekreterare Elhadj As Sy hälsar världen att vi i slutet av året kommer ha fått kontroll på ebolaspridningen. Att jämföra med något annat ebolautbrott eller annat virusutbrott i världen just nu är meningslöst. En liten pojke dör mystiskt i december 2013 och över ett år senare har över 8000 personer dött. Den uppmaning om internationell mobilisering som Läkare utan gränser skickade ut för tre månader sedan har inte fått tillräckligt gensvar. Nödvändiga insatser och resurser som behövs saknas fortfarande. Nu har man kallat in ugandiska experter.

I Uganda har man hanterat fem utbrott, där det senaste inträffade så sent som 2012. Kongo har haft sju utbrott, det senaste skedde under förra året, parallellt med det i de västafrikanska länderna. Både Uganda och Kongo är experter på ebolautbrott vid det här laget och de lyckas framgångsrikt med att både spåra smittans Patient Zero (den ursprungliga smittkällan) och bromsa spridning snabbt. Uganda sägs vara expertlandet i kampen mot ebolaviruset och nu kallar man därför in ugandiska experter till de drabbade länderna i Västafrika.

Utbrottsstarten i Uganda 2012 och den i Guinea i december 2013 började precis likadant. En ung person dör plötsligt helt oväntat. Ganska snart insjuknar hela familjen och dör en efter en. Folket i byn tror att en förbannelse vilat över familjen. Men där tar likheterna slut.

Tiden är avgörande

I Guinea sköter man det hela undangömt i byn, dels på grund av sina traditioner och bristande kunskap om viruset, men också för att det inte finns något förtroende för sjukvården i landet. Viruset sprider sig snabbt och innan det kan konstateras och insatsteam finns på plats är det redan för sent. Folk som kommit i kontakt med smittan finns redan utspridda i delar av landet och snart har det spridit sig vidare och tar sig över gränserna in i de två angränsande länderna Liberia och Sierra Leone. Katastrofen är ett faktum.

I Uganda kan man viruset. Folket litar på sjukvården. Blodprover tas snabbt och skickas iväg och så snart man konstaterat smitta väntar man inte på något politiskt erkännande utan skickar in en insatsgrupp som spårar smittan. Så snart man hittat Patient Zero, spårar man alla som varit i kontakt med denne och sätter samtliga i karantän.

Den första tiden är den mest kritiska och tiden som löper från det att Patient Zero smittas fram till man konstaterar smitta är avgörande för hur stor spridningen kan komma att bli. I Uganda 2012 tog det nästan precis en månad. När den lille tvååriga pojken i Guinea avlider går det sedan ytterligare nästan tre månader innan man konstaterar smitta och Guinea gör ett erkännande.

Har vi lärt oss något?

Ett utbrott som med rätt kunskap, information och insatser hade kunnat drabba under 100 personer, till och med kanske bara en familj och enstaka vårdpersonal, har idag vuxit sig till att allvarligt omfatta tre nationer, smittat över 21 000 och enligt senaste siffran tagit livet av 8 304 individer. Några ytterligare få länder har drabbats, men kunnat bryta spridningen direkt. En hel värld ser på, en del av världen engagerar sig.

Det vi kan lära oss av det här och som hela världen kanske just nu faktiskt tar med sig, är hur vi bromsar och stoppar ett framtida utbrott, direkt, oavsett var någonstans i världen det sker. Guinea, Sierra Leone och Liberia har lärt sig en av sina livs viktigaste läxor det gångna året, förhoppningsvis… och vi i övriga världen har förhoppningsvis lärt oss vår likaså – att inte bara sitta och se på bara för att det inte drabbar oss just där och då, i den akuta minuten, utan att agera direkt och göra det som behövs och krävs av oss som medmänniskor.