Att skriva om nationalism

Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesman Markus Wiechel deklarerade häromdagen att 26 procent av Sveriges befolkning hade ”invandrarbakgrund” år 2010. För att komma fram till det har han räknat samtliga personer med en förälder som är född utomlands. Det innebär alltså att den vars ena förälder kom som Finlandsbarn under kriget har invandrarbakgrund. Det har även adopterade och deras barn. Mer än var fjärde svensk är enligt honom inte en riktig svensk, och detta är ett problem.

Spelar det roll? Europa har skakats av ett terrordåd, som måste fördömas av alla demokrater och kämpar för mänskliga rättigheter. Varför ifrågasätter jag då ett ord i en debattartikel? Varför tar jag inte istället tydligt ställning mot militant islamism?

Den frågan dyker upp dels både här och där bland ledarskribenter, och dels i diskussionsfora och bloggar. På något sätt verkar de räkna hur många ord som skrivs om främlingsfientlighet och muslimhat och hur många som skrivs om hotet från ISIS, och så kommer de fram till att kultureliten tycker Björn Söder är värre än Al Qaida.

Jag håller ju inte med om att någon blundar för något hot. Alla skribenter är helt ense om att ISIS, Boko Haram och Al Qaida är fruktansvärda organisationer som förtjänar allt fördömande. Men när man fördömt finns inte så mycket kvar att skriva ur ett svenskt perspektiv. Det finns inget att debattera, ingen som intar andra sidan och säger ”du har fel, ISIS är bra”.

Militanta islamister och övriga fundamentalister har samma drivkrafter och målsättning som extrema nationalister. Den egna gruppen ska vinna på bekostnad av alla andra. Den egna gruppen kan definieras utifrån genetisk tillhörighet, religion eller födelseplats. Men det viktiga är att slå in kilar mellan människor, att definiera andra som hot bara på grund av deras ”ras”, religion eller kultur, och sedan kämpa mot dem, med mer eller mindre demokratiska medel.

Illustration: Helena Trotzenfeldt
Illustration: Helena Trotzenfeldt

Är svenska nationalister farligare än islamister? Det vet jag inte. Det räcker ju med en galning för att skjuta 77 personer. Men med våra tangentbord kommer vi sällan åt de extremaste.

Jag tar i regel inte ställning mot terrorism, cancer, djurplågeri, mord, misshandel eller mobbing, eftersom jag inte använder min penna till att ta ställning för eller mot självklarheter. Bristande ord från mig ska inte läsas som att jag är för, eller att jag nonchalerar hoten, utan som att jag inte tycker jag har något att tillägga. Jag tror det gäller för de flesta av oss som skriver. Vi har våra ämnen och vi skriver om dem, och vi fokuserar på områden där vi kan göra skillnad.

Att jag skriver om främlingsfientlighet beror på att där finns en konfliktyta. Människor tycker olika.

Ett riksdagsparti dömer ut människor av judiskt och samiskt ursprung som ickesvenskar, medan kristna och ekshäringar får vara både och. Var fjärde person anses splittra Sverige bara genom att vara född i ett annat land, eller ha en förälder som är det.

Det är ett faktum jag och många med mig vill förändra. Jag kommer att fortsätta skriva om nationalism. Betyder det att jag inte förstår hoten från de militanta islamisterna?

Absolut inte.

Det betyder däremot att jag hedrar de mördade genom att fortsätta använda min yttrandefrihet där jag kan göra skillnad.

#JeSuisCharlie #JeSuisAhmed

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s