Det bitterljuva livet på två kontinenter

En känsla av att höra hemma på mer än en plats, att ingå i ett sammanhang och kunna resa hem, hemifrån. Att anpassa sig och förflytta sig mellan två vitt skilda liv och samtidigt hålla fast vid sig själv. Att ena morgonen vakna till total tystnad och stilla snöfall för att nästa vakna till böneutrop och ljudet av sprudlande liv.

Att leva sitt liv i två olika länder fördelat på två kontinenter är många gånger fantastiskt och berikar ens liv på många sätt. Man skapar relationer som ger en en extra familj och livslånga vänner samtidigt som man får uppleva det bästa av två olika kulturer och vitt skilda samhällsstrukturer. Ens eget liv förändras och man får en större förståelse för andra människors handlande och sätt att leva. Men kanske viktigast av allt, men lär sig otroligt mycket om sig själv och hur stark man egentligen är.

DSC_0017
Sand i Gambia. Foto: Anna Wedin, Afropé.se

Samtidigt som livet blir så mycket bättre på många sätt och man lär sig att uppskatta även de små, tillsynes obetydliga sakerna så har ett liv fördelat på två kontinenter även sina baksidor. Att ständigt bära på saknaden efter något, oavsett i vilket land man befinner sig är det familj, vänner eller husdjur som fattas en. En stor del av ens tid går åt till att hålla hårt i de människor man bryr sig allra mest om och man säger Hej lika ofta som man säger Hej Då.

Förmågan att snabbt anpassa sig och skapa sig själv en plats i ett samhälle är därför både en enorm tillgång men på ett personligt plan roten till en rejäl portion längtan och saknad. Förutom just den konstanta saknaden efter någon finns det naturligtvis en hel rad mer obetydliga fenomen och händelser som särskiljer dessa delar av samma liv.

Ena dagen skulle man kunna döda för att få äta potatisgratäng medan man nästa dag saknar sig nästan sjuk efter något så simpelt som tapalapa-bröd. Ena dagen duschar man mitt i natten för att värmen gör att man håller på att flyta bort, för att nästa dag befinna sig i meterdjup snö som kyler ner en tills man aldrig tror att man ska bli varm igen. Människor pratar alldeles för mycket, eller alldeles för lite. Det finns ett gigantiskt överflöd av onödigheter, eller brist på det mesta. Vändningarna är många och det gäller att hänga med för att hinna både njuta och lida lite av ombytligheten.

Snö i Sverige. Foto: Afropé.se
Snö i Sverige. Foto: Afropé.se

Många gånger kanske det vore betydligt enklare och skulle innebära mindre smärta att helt enkelt välja ett alternativ och sedan hålla sig till det, potatisgratäng eller tapalapa, inte både och. Problemet är att när man redan fastnat finns det ingen chans att vända tillbaka, man stannar helt frivilligt, för varje gång man får säga Hej igen gör det det hela värt det.

Lösningen handlar nog snarare om att leva i nuet och ta tillvara på det som finns rakt framför näsan på en, att behålla den där andra delen av livet inom sig och varje gång man tvingas säga Hej Då veta att det kommer ett Hej igen. Njuta av varje litet positivt ögonblick, oavsett om det är potatisgratäng eller ett efterlängtat Hej igen.

Anna Wedin
Anna Wedin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s