Vad är egentligen den riktiga sanningen? Finns det en Gud? Finns det gott och ont, ett helvete och ett paradis? Finns det kanske massa olika gudar eller finns det kanske ett liv efter döden? Har vi egentligen någon mening här på jorden eller är vi bara en liten del på en oändlig tidsskala, har vi ingen större betydelse utan är vi bara ett resultat av den ”stora smällen” för så många miljarder år sedan?

Det här är frågor som alla säkerligen tänker på någon gång i livet. Det är också frågor som inte har ett rätt eller fel svar, för vi har än idag faktiskt inte hittat svaren. Antagligen kommer vi aldrig hitta de exakta svaren och det är något vi har svårt att acceptera. Vi vill ha svar, vi vill veta hur vi kom till, vad vi har för mening på den här jorden, och så vidare. Det är möjligt att det är på grund av sådana här obesvarade frågor som religion kom till. Vi behövde tro att något, någon, några skapade vad vi är idag. Religioner ger svar på alla dessa frågor, svaren ser absolut helt olika ut beroende på vem du frågar, men det är i alla fall svar. Så vad är då egentligen religion? Absolut allting och ingenting, med andra ord ett begrepp som är nästintill omöjligt att definiera med en absolut definition. Religion ger människor svar, oavsett hur svaren ser ut. Oavsett om det är rätt eller fel svar, så ger det svar. Egentligen är det väl vad vi alla söker, svaret på meningen med livet?

Det är någonting väldigt fint med allt det här. Vi har friheten att bestämma vad som är rätt för just oss, jag kan välja min egen sanning, det behöver inte vara någon annans sanning, utan det är min helt egna. Så varför då ta någonting så fint och heligt och smutskasta det med ondska och dolda agendor. Varför försöka kontrollera människor genom deras tro? Varför döda i Guds namn när alla religioner förespråkar kärlek?

Det är fascinerande, men framförallt skrämmande, hur människor kan tro så starkt på sin övertygelse att de är redo att begå oförlåtliga brott på grund av den. Det behöver inte bara vara en religiös övertygelse, utan i stort sett vad som helst, men i vilket läge är det man släpper sitt eget sunda förnuft och helt hänger sig själv till extrema grupper. Vad för typ av människa är man då? Är det en ond människa med trasig bakgrund utan familj och vänner? Eller kan det vara en helt vanlig människa som du och jag, som har jobb, har gått i skolan, har vänner och familj? Jag tror inte det finns någon typisk profil på den som är kapabel till att ta det där extra steget in i religiös, politisk eller ideologisk extremism.

Sedan vi människor kom till jorden har vi alltid trott på någonting. Jag tror vi behöver det. Vi är en liten del av universum, en liten del av någonting oändligt. Hur bearbetar man den tanken? Det finns inget stopp. Vi kan inte fullt ut förklara hur allting fungerar, vi kan inte förklara varför vi är här på jorden, vi kan inte förklara meningen med det. Vi människor vill ha en förklaring till allt, vi kan inte bara släppa saker och inse att vi inte förstår allt, vi måste ha en förklaring till varför saker är som det är. Så vi vänder oss till någonting större än oss själva, någonting vi kan tro på, någonting som skapade oss, en mening med vår existens. Men hur kan då någonting så personligt som tro skapa så mycket problem i världen?

Det finns absolut inget konkret svar på den frågan, men jag tror att en del av det är bristande respekt för varandras olikheter och livsuppfattningar. Bristen på respekt kommer från alla håll. Om vi ska prata om de tre största religionerna i världen judendomen, kristendomen och islam så dyrkar alla tre religioner samma Gud, det här står klart och tydligt i alla heliga skrifter. Målet är detsamma, det är vägen dit som skiljer sig en aning. Det som inte står någonstans i varken Bibeln eller Koranen är att det är ok att påtvinga sin egen tro på någon annan, man kan informera och upplysa, men inte tvinga. Att sedan gå och döda sina medmänniskor i Guds namn är för mig helt oförståeligt. Hur de sedan försöker rättfärdiga det med utdrag ur till exempel Bibeln eller Koranen är en synd i sig.

Jag anser att de människor som kallar sig ateister eller icke-troende måste respektera att religion är någonting väldigt heligt och viktigt för många människor. Jag personligen är inte speciellt religiös och kan inte påstå att jag tillhör någon speciell religion men vem är jag att säga till någon annan hur hen ska tro eller hur hen ska leva.

Det som hände i Paris är ett perfekt exempel på den bristande respekt vi har för varandra. Vad som hände människorna som blev mördade av terroristerna är förfärligt och fel på alla sätt och vis och de männen som utförde det här i ”Guds namn” kan inte kalla sig religiösa. Men det som sedan följer kan jag inte förstå, varför man fortsätter att publicera avbildningar av profeten Mohammed. Jag förstår hela grejen med tryckfrihet och yttrandefrihet och att det är två pelare som demokratin är uppbyggd på. Det jag har svårt att förstå är; Varför, om man vet att det finns någonting i en religion som är förbjudet, någonting som betyder så mycket för miljoner människor, någonting som egentligen inte påverkar en själv – varför går man då in för att göra något bara för att man kan, utan någon tanke på de människor som det faktiskt berör? Enligt mig är det ren illvilja och brist på respekt för sina medmänniskor som faktiskt tycker att det är viktigt. Jag blir så förbannad varje gång jag hör att det har gjorts en avbildning, för det finns absolut ingen anledning till det, det kommer inte någonting gott ur det, utan man gör det verkligen bara för att man kan. Helt fel enligt mig. Självklart är inte detta en anledning för någon att skada de människor som gjort avbildningar, men jag tror att sådana här hemska tragedier kan undvikas om vi börjar respektera varandras olika uppfattningar om livet.

Vad är det då som gör att vissa människor känner sig helt tillfreds med inställningen att det inte finns någon Gud. De är helt okej med tanken att de inte riktigt vet var de kommer ifrån eller vad meningen med deras existens är. De lever lyckliga i det ovetande. Medan det finns människor som ägnar hela sitt liv åt att hitta sanningen, hitta meningen med livet, finna Gud och finna frälsning. De överlämnar sig själva till något som är större än de själva. Betyder det då att de människor som finner Gud, i vilken form nu Gud och gudar utspelar sig, har hittat sanningen, finner de sanningen? Eller är de egentligen precis lika ovetande som alla andra?

De människor som inte tror på någon slags Gud eller högre makter lutar sig ofta tillbaka på vetenskapen och logiken. Allting har en naturlig förklaring och vetenskapen har konkreta bevis, vilket religioner saknar. De i sin tur anser att de ingår i något som är större än de själva, universum. Då kan man ju fråga sig om vetenskapen ska ses som en religion? Dock har de mer bevis de kan luta sig tillbaka på, men samtidigt var det inte så längesen som vetenskapen sa att jorden var platt, så hur mycket kan man egentligen lita på den vetenskapliga sanningen? Och hur viktigt är det egentligen att veta?

Dessa frågor är omöjliga att svara på, jag personligen kan säga vad jag tycker, jag har mina egna åsikter om vad som är rätt och fel men jag kan inte hävda att den sanningen är någon annans sanning. Det är när människor hävdar och tvingar på andra människor sina åsikter som det blir farligt. Inte bara när det kommer till religioner utan i alla aspekter och avseende i samhället. Ateister kan vara lika fundamentalistiska i sin framfart som religiösa personer kan vara, allt handlar om tolerans gentemot varandra och en tillräckligt stor självinsikt att jag som enskild individ inte sitter på den enda sanningen.