Aminatahs musikresa – del 14: "Home Cooked Hitmakers"

Förra veckan medverkade jag i en radioshow på Paradise FM med rätt kort varsel. När vi talade i telefon för att bekräfta mitt gästande frågade jag i vanlig ordning om vi skulle prata om något speciellt? Informationen jag fick som svar var att vi kunde välja ämne vid ankomst, strukterat? nej, men det funkar.

Klockan 20:00 på minuten, enligt avtalad tid kom jag inrusande efter många moment. Min chaufför hade haft problem med bilen någonstans i mitten av ingenstans. Med hjälp av några snälla tioåriga pojkar kickade vi till slut igång den länge nog för att ta oss till verkstaden. Jag manade männen i verkstaden att skjutsa mig till närmsta stadskärna eller huvudväg så att jag kunde ta en taxi men killarna talade varken speciellt mycket engelska eller wolof och mina tre fraser jag kan på deras språk, mandinka, tog mig inte så långt, dessutom hade chauffören jag kom med sprungit iväg på äventyr.

Väl på banan igen med en halvt fungerande bil berättade jag för den nu returnerade chauffören om min upplevelse, varpå han började skratta högt och ljudligt. ”Men dom skämtade ju” förklarade han några minuter senare. ”Mandinkas gillar inte att tala engelska eller wolof, fast dom både förstår och kan kommunicera”. Så jag undrade då om de njöt av min förtvivlan. Svaret var ”Ja”.

Foto: Privat
Foto: Privat

Hursomhelst var radiopresentatören på plats när jag anlände och skrattade lite för att jag såg så stressad ut. ”Du fattar konceptet av showen eller hur?” Mumlade han under reklampausen. Konceptet? Jag hade uppfattat det som att de frågar och jag svarar. Så brukar det i alla fall vara. I vanliga fall, ja. Men det här var inte i vanliga fall, det här var en show med ett väldigt bestämt koncept som heter ”Home Cooked Hitmakers”. Generellt sett ett jättebra koncept som tillåter lyssnarna att få mer insikt i hur skrivarprocessen ser ut för artister och musiker. I direktsändning för de tillsammans två artister som har en timme på sig att skriva en låt ihop. Presentatörerna bestämmer en instrumental som de ska skriva till och lyssnarna väljer ett koncept, ett ämne att skriva om.

Nu råkade det sig så att den andra artisten var en No Show. Så i direktsändning frågade de mig nu om jag kände mig bekväm i att skriva hela låten själv. ”Såklart!” utbrast jag, kanske mest för att det var det jag borde säga, inte nödvändigtvis för att det var ett genomtänkt beslut. Detta innan jag ens hade lyssnat på musiken eller fått ett ämne att skriva om. Klockan började ticka, jag hade nu 20 minuter på mig att skriva Vers nr 1. Temat var ”Beauty of life”.

Strax innan 4 minuter hade passerat var jag färdig med vers ett. Vers två tog dryga 3 minuter och refrängen tog strax över 6 minuter att skriva. Jag var tydligen den snabbaste någonsin på programmet med att skriva en låt. Jag tror inte på att det nödvändigtvis identifierar mig som den bästa låtskrivaren, men likt vissa spenderar dagar, veckor eller månader på att skriva klart en låt så skriver jag gärna klart en idé, en idé som man senare kan utveckla, så fort som möjligt. Jag gillar att skriva ned mina ord snabbt så att jag kan ändra eller börja om från början inom samma tidsram om det behövs. Som tonåring införskaffades det minst ett anteckningsblock i veckan, varav många sidor endast hade en fras, vissa sidor hade samma fras. Min mamma hatade att jag slösade på papper. Jag kunde inte riktigt förklara varför jag behövde en ny sida för att kunna skriva en helt ny text fast det fanns utrymme. Jag behövde bara alltid en blank sida.

Aminatah. Foto: Freja Lindberg
Aminatah. Foto: Freja Lindberg

I tisdags gick jag tillbaka till radiostationens inspelningsstudio och sjöng in låten. Deras plan är att göra en samlingsplatta av alla dessa låtarna med en kommande livespelning för albumlanseringen. Det ska bli roligt att höra vad alla lyckades åstadkomma då detta är en veckoshow och konceptet upprepas vecka efter vecka. Under den ”riktiga inspelningen” filmades jag även i studion. Ännu ett överraskningsmoment som påminner en om att smink aldrig är underskattat…

Dagen innan hade vi spelat in musikvideon till min och Artenolas låt ”Don’t mean nothing”. Vi hade jätteskoj och det är i dom stunderna som man verkligen får vara den skådespelerskan som man trodde att man var vid 9 års ålder, då man sjöng framför spegeln med en låtsasmikrofon i högsta hugg (läs: hårborste). Man får vara artisten som fansen vill att man ska vara. Jag tror att Gambia fortfarande har ett större intresse i det visuella likt MTV-generationen än vad vi har i Sverige. Jag tittar väldigt sällan på musikvideor, inte för att jag ogillar dom, mest för att jag inte kommer i kontakt med dom så ofta. När jag var yngre hade vi alltid igång MTV eller ZTV i bakgrunden på hemmafesterna och mysen, även om ljudet var av. Nuförtiden måste jag surfa in på Youtube för att kika, med det specifika syftet.

Responsen jag har fått i Gambia gällande min kommande video har varit positiv, jag har även fått en hel del kärlek från Sverige. Förväntansfulla människor och supporters som dagligen skickar små facebookmeddelanden om att de ser framemot den. Sånt får en att vilja göra mer, jobba lite hårdare och att åstadkomma det där lilla extra. Om du är en av dom, tack!

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s